February
Saturday 12 July 2008 photo 1/1
|
(gammal bild)
(och nu kommer en jättelång text taip..)
Det är någon bakom himlen som försöker ta sig ut. Får splittror av moln under naglarna. Frenetiskt rivande. Del för del. Det måste bort. Himlen sprack upp och natten visade sig. I staden rullar en tom spårvagn. En sliten sittplats väljs bort och golvet smeker ens kind.
Liggandes död i mittgången ger ett annat perspektiv. Andas viskade ljusen. Som blinkade och blinkade förbi utanför de vattenfyllda rutorna. Vi måste döda dem. Ja, vi måste. Vi fyller golvet med ett lager av tomma tårar och låter ångesten rinna uppåt igen. Egentligen var hon någon annanstans.
Någon frågade vem hon var. Vad svarar man på det? Dag och natt är aldrig detsamma. Allt hon inte får. Allt hon måste. Vem är du? Simpel fråga. Omöjligt svar. Definiera framtiden igen, är du snäll.
Vandrar i en natt av blindskrift. Fingrarna letar sig fram över ett välkänt ansikte. Trycker på en ilande röd stoppknapp och fortsätter rulla framåt. Några meter till. Vi drar ut gränserna. Några timmar till. Innan tiden stannar.
Kullersten kantat med asfalt. Rinner över landskap kantade med hus av grå betong. Människor är utplacerade överallt. Tror alltid att de vet var de är på väg. Omringade av städer. Störda städer. Fyllda av kullersten. Kantade av öppna ängar och röda hus. I någons fantasi.
Någonstans vaknar en poet till liv. I ett ljust rum. Fyllt av dolda gångar och mörker. Stirrar in i väggen tills den stjäl liv och själva börjar leva. Tar till ord och ger någon en anledning att ta illa vid sig. Det regnar utanför.
Den första vattendroppen slår i marken och slås sedan ner tillsammans med den. Jag valde inte att vara här. Jag är inplacerad just här. Just nu. Tror du på ödet? Det gör inte jag. Jag får inte, även om jag vill. Tror du på lyckan då? Någon med stora ögon och nyfiken hållning frågade mig.
Nej, det gör jag inte. Tror jag på den kanske den kommer hit. Som om allting fanns. Fastnar med ansiktet i ett spindelnät av någon annans drömmar. Faller ner i hålen som finns intill alla väggar. Det lutar. Plexiglas faller sönder och ner över tomma åskådarbänkar där ingen sitter, men alla står.
Stirrar igenom varandra för att de är så rädda att se sig själva avspeglas i glansiga ögon. Fönster med persiennerna neddragna och gardinerna hängandes. Våga aldrig se. Aldrig någonsin. Ett puder av midsommarsnö ligger i alla hörn. Det håller på att sopas bort. Snart är alla spår av vad som en gång var borta.
Ord faller som bomber från himlen. Spelar ingen som helst roll på det avstånd ni håller. Där ni sitter dolda i kemiskt ljus berör ingenting. Inte ens orden av en älskades fingertoppar mot kalla käkben. Här! Jag är här? Eller hur? Snälla, låt mig stanna här?
Himlen har lämnat nu. Lämnat kvar ett kaos av silhuetter. Jag lever i blindskriften. På spårvagnsgolvet ligger någon död med moln under naglarna. Kantad av blå säten. Stoppljus går sönder. Blinkar och blinkar. Det finns inte längre något stopp. Hon kommer aldrig att somna igen.
Anna Friberg
(antar att ingen läste ändå.. men ja..)
Comment the photo
Tack tack tack =) Det gör mig jätteglad att du gillar det =)
Jag saknar dig massor också hördu
Tack så mycket du =) Det gör mig jätteglad
34 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mscumberdale/236952613/
Visa toppen
Show footer