February
Friday 8 August 2008 photo 1/1
|
Trött.
Så har det börjat förut. Så kan det börja igen. Orden rinner sakta ner för hennes kinder och fastnar i mungipor som inte längre minns hur det var att peka uppåt. Det var bara så längesen. Jag tänkte erövra världen. En gång trodde jag det gick. Världen med dess perfekta verklighet.
Det är odödligt. Det är som att skjuta någon i huvudet och se dem gå oberörda över gatan. Vi byggde ett liv av korthus. Du siktade, du sköt. Du missade. Men vinande luft fick livet att falla som ett sensommarlöv. I en sensommarnattstorm. Stenhårt regn krossar fönsterrutorna på ett alltför dyrt hus.
Det finns ställen där det är bättre. Än vad det är här. En ensam ögonfrans som stryks bort av ägarens lena hand. Stjärnor i blicken, minst lika många som på himlen ovanför. Ingen som ser. Där, där det inte spelar någon som helst roll vilken mask man bär. Där, där man kan se ut som man gör.
Andas, min vän, andas nu. Spelar ingen roll om jag hör dig eller inte. Glöm bara aldrig bort, att då dina lungor tycks vattenfyllda är jag dina andetag. Det är lugnt att vara trött. Demonerna gör det bara så svårt att urskilja vilket ljus man ska våga följa. Lämna mig ensam ikväll. Jag behöver det. Jag klarar mig inte ensam. Lämna mig nu.
Här är jag dömd för livet. Att för evigt vandra. Hand i hand med tystnaden. Med orden rinnandes ur mig. Jag låter dem ligga kvar på stigen bakom mig, okej? Jag tar det senare. Det blir för mycket att plocka bort på en gång. Det finns en gräns, jag klarar inte mer än så. Jag är dömd till livet. Att vandra. Och jag ska göra det ensam. För att slippa öppna sår och avslitet hår. Vi driver folk till vansinne på det här sättet.
Med regnet i ögonen och solen i ryggen skriker jag ut allt jag på dagarna velat säga. Alla ord som bara rinner men aldrig hörs som något annat än ett ihärdigt porlande. Ett dis i bakgrunden som egentligen inte spelar någon roll. Det måste vara radion. Det är en klassiker. Bortse nu från vad du ser. Vrid blicken mot molnen du aldrig hann märka.
Hon tar livet av sig flera gånger varje dag. Hoppar från broar, framför spårvagnar på avenyn och hänger sig på en skabbig toalett. Hon var så trött. Det har börjat så förut. Slutat på det sättet ännu fler gånger. Hon är odödlig. Snart en legend. Ett korthus som alltid faller, men aldrig ges upp. Konstant uppbyggnad. Det finns inga fridfulla platser i henne.
Avvaktande blickar. Skam i hennes hållning. Friheten är bara ett ord. Skam är överallt. Skam är hennes liv. Hon kallas för det. Hon är det. En sensommarnattsstorm som ingen märker av då den är dold i skuggor av musik ur sprängda högtalare. Stjärnor som faller. Andra som faller för stjärnor.
Trött. Hon orkade inte bry sig egentligen. Hon ville hålla tystnaden i handen för alltid. Hon ville inte bryta den magiska känslan av upprymd ensamhet. Stjärnfallen föll som på kommando. Alla på en gång. Då allting ändå bröts isär. Knäcktes av vinden. Lika lätt som en krossad ruta.
Trött.
Så har det börjat förut.
Så får det sluta nu.
Anna Friberg, 20080807
Så får det sluta nu.
Comment the photo
Men som sandra blir jag sjukt orolig. bara sådär jätte orolig för dig. du stör aldrig någonsin Anna. jag är rösten i ditt huvud <3
Var inte orolig. jag klarar mig så länge ni finns här, du vet. jag tänker vara lika stark som du är. Du är den bästa rösten i huvudet som man kan ha <3
Tack, verkligen, det får mig att fortsätta :D :D
28 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mscumberdale/250059140/
Visa toppen
Show footer