En timme då jag var det närmsta jag har varit döden. Det utspelade sig en brand i Sala på sotargränd 9 i mitten av 90-talet, tror det var -96. Jag var 5 år. Jag, tillsammans med min bror, min lillasyster Pernilla, storasyrran Melanie och systrarnas mamma Zandelie, var i lägenheten som brann.

Fas 1: Min bror vaknade av kissbehov, så han gick upp ur sängen dödstrött, in i badrummet, slog sin drill, och gick tillbaka till sängen, utan vetskapen att han gått igenom ett tunt rökmoln. Detta berättades senare på sjukhuset.

Fas 2: Alla andra är vakna. Jag väcks av en skrikande Zandelie. ”VAKNA, DET BRINNER”! Jag börjar gråta när jag upptäcker att man inte kan se ut igenom rummet för ett stort rökmoln är i vägen. Det är dimmigt. Alla är inne i samma rum som jag och fönstret är öppet. Alla skriker ut igenom fönstret. Jag och två till, komemr inte ihåg vilka, gråter i dödsrädsla. Hade inte min pappa sovit i andra lägenheten mittemot så hade jag nog inte varit här och skrivit detta just nu.

Fas 3: Pappa och omkring 4 andra grannar samlas utanför vårt hus och tittar upp mot fönstret. Jag känner igen ett av barnen, men minns inte vem nu. Nästa jag kommer ihåg är att vi hoppar ut genom fönstret på andra våningen och pappa tar emot. Jannis har nu också börjat gråta. Han vill inte hoppa. Själv blir jag nerkastad av Zandelie utan en chans att hoppa själv. Jag vet ju att pappa tar emot.

Fas 4: Vi är inne i andra lägenheten, där pappa sov. Jag har dragit på mig vanliga kläder, istället för pyjamas, och jag har lagt mig i min gamla säng. Bara en minut senare säger pappa att vi måste gå. Ambulansen har kommit för att ta oss till sjukan.

Fas 5: På sjukhuset ser jag att Dom stavar mitt namn med J istället för I. Zandelie säger att det är I på skrivstil. Jannis J går djupare. Jannis och min sjukhuspyjamas är vita och otroligt laddade med statisk elektricitet. Varje gång man nuddar varandra får man en stöt. Vilket var rätt kul, men ändå rätt skrämmande, ibland vill ejag inte gå nära av honom för jag var rädd för att få en elchock och dö. På sjukan fins det en liten bil som passade ett barn i min storlek, med en pedal som man trycker in. Då börjar bilen köra i typ en halv meter per sekund. Det finns även en rutschkana. Det enda minnet jag har av att jag åkt den är när min bror åker först, sen tappar jag kontrollen och åker ner själv och krockar i Jannis när vi har dom där pyjamasarna på oss... zat, zat, zat!

Gammalt inlägg från helgon

Annons

The photo has no tags

July 2012