June
Tuesday 4 January 2011 photo 1/1
|
Tuesday 4 January 2011 photo 1/1
|
|
Det är som att vi har glömt oss själva. Som om att vi har glömt vilka vi verkligen är. Vi vågar knappt vara oss själva längre, utan vi spelar någon vi inte är. Annars passar vi inte, vi matchar inte in med dom andra, men hallå? man ska ju vara sig själv, och man ska inte vara någon annan, utan leva sitt liv hur man vill. Alla människor är olika, i alla fall på något sätt. Man tänker, att om man är tillräckligt drug mot alla andra, så skulle vika sig för en. De skulle bli rädda. De skulle tro att man har makt och därför skulle de bli rädda. De skulle tro att man har makt och därför skulle ge en makt och utrymme. Man skulle på så vid kunna sätta sig i ''respekt'' Har vi verkligen sån stor makt över varandra? Det är fan egentligen inte klokt. Är vi verkligen så svaga? Att vi låter andra folk bestämma över oss, över vår självkänsla. Det retar mig något otroligt mycket. & plötsligt har killarna värsta makten över oss. Som individer, Vem duger, vem duger inte, vem är soper? osv.. Det finns gränser. Man talar inte om dom för man ser inte att de finns eller man vill inte se att de finns. Men sanningen är att man bränner sig om man överskridet dom Oavsätt alla vackra ord. Vi har knappt något förtroende kvar. Inte i vår ålder. I vår ålder har det för mesta försvunnit. Men egentligen finns det där, men vi tar inte fram det. Vi är rädda för att vi inte ska duga som vi är. Och att skolan seriöst, det är folk att vara fjolliga. Man är töntig om man pluggar och kalla sig för stud eller plugghäst och vill satsa på något i framtiden.
Och rykten, folk dömer andra för vad dom har hört. Dom kan aldrig få någon egen uppfattning, dom tror att allt dom hör är rätt. Folk går runt och sprider det man har hört, alla måste veta, annars blir det inger kul. Alla måste veta hur andra personer har gjort bort sig. Om man kommer oens med någon person, då ska helt plötsligt alla dens kompisar slå en. Eller gå på en, jag menar, hur töntigt är det inte egentligen om man tänker efter?
Jag hör mycket bullshit som folk har sagt om mig, och som dom fortfarande springer runt och sprider. Men det roliga med det är att inget av det är sant ens. Inte ens hälften av alla som springer runt och hittar på saker om mig känner mig? Och folk vågar inte vara kompisar eller tycka om en person det sägs dåliga saker om, utan man hänger bara med i strömmen och''hatar'' ersoner man inte vet något om ens. Folk klär en i ord, man blir kallad allt möjligt. Utan att man ens vet vad ordet har för betydelse, man utnyttjar orden. Men insidan den är så mycket mer.
Små tjejer idag, det springer omkring fulla av energi och glädje, skrattande, påhittiga. Vi var likadana, Men sen hände det något. Ingen kan säga exakt, vad det var. Men alla såg det och kände det, plötsligt bestämde vi hur vi skulle uppföra oss. Leken tog slut, även om lusten fanns kvar. Någonting försvann, något annat kom istället. Något som blev mäktigare ä allt. Vilka ord vi plötsligt börjar andvända för hur vi ser ut. Hur allting måste vara, hur alla andra måste vara för man inte ska hata dom. Världen borde växa när vi blir större, men istället krymper den. Det finns så jävla mycket mer, än bara det här. Världen är så himla mycket större. Vi är på fel ställe, lyckan finns någon annans stans. Hela vår verklighet är så fel, så torr, så tom. Ingenting är som det tydligen ska vara.
Visa toppen
Show footer