September
Friday 18 January 2013 photo 1/17
|
Change
Hallå där alla som läser och även dom som bara klickar vidare.
För dom som känner för onödigt läsande, men även människor som själva kan reflektera till sina egna upplevelser och händelser i livet.
Känner för att det är kanske dags att släppa på trådarna lite och berätta min historia.
Jag följde med Sanna och Fredrik och skulle köpa pizza en fredagskväll, den 3:e februari år 2006. Fredrik sa precis till mig när vi kom ut på en större väg att jag skulle ta på mig bältet, det är mycket djur på vägarna. Så förståndig som jag var så tog jag på mig bältet utan konflikter.
Ungefär 30 sekunder efter känner jag bara hur det blir någon slags tyngd framför bilen och småsmå slassplitter som nuddar min kind och en smäll.. den smällen hör jag ännu, och ett skrik.. som tydligen var mitt eget.
Bilen står stilla och dom två som är "vuxna" ber mig stanna kvar och dom försvinner. Jag fatta ingenting. Jag såg hur passagerarsidans A-stolpe var helt krökt och glaset var borta. Jag ville inte vara själv och kliver ur bilen i skräck av vad som finns där ute. Sanna kommer springandes till mig och undrar om jag mår bra, samtidigt som hon kramar om mig ropar Fredrik att det är någonting i diket. Sanna blick blev kall och hon går sackta dit. Jag ser bara lampan riktas ner i diket och jag kunde inte riktigt tyda vad det var, då hör jag henne skrik..
Jag kisar med mina tårfyllda ögon och ser något som jag inte borde ha sett och jag ångrar än idag att jag var så jävla dum och tittade. Där låg en man vit som ett lakan och med rosenrött blod som prydde hans ansikte. Jag skriker i ren förtvivlan och får panik jag ringer mamma och hon förstår såklart ingenting vad jag säge, så jag räcker över telefonen till Sanna. Fredrik ger hjärt- och lungräddning i hopp om att han kan räddas. Vi ringde larmcentralen och dom bara pratade och pratade och jag förstod inte ett ord av vad dom sa. Det kändes som en evighet innan någon kom och kunde ta oss ifrån denna mardröm.
Mamma och pappa kom och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Brandkåren kom och gav oss filtar och ville få oss att sitta i bilen. Jag fatta inte vad en filtjävel skulle hjälpa så jag slängde av mig filten och sprang ut på gärdet och stannade upp och började spy som en gris. Då kom min chock, jag visste inte vad jag gjorde, vad som hänt eller vad jag hette. Polisen ville ha in oss i bilen så vi kunde undersökas på sjukhuset, men jag vägra. Aldrig att jag någonsin skulle sätta mig i en bil igen.. ALDRIG.. Ja tillslut så fick jag sitta med en polis på vardera sida i bilen och dom fick krama om mig för att jag skulle behålla lugnet. Precis innan vi skulle åka så la dom en filt över mannens ansikte och la upp honom på britsen och skjutsade in honom i ambulansen.. Död..
När vi väl kom in till sjukhuset så kollade dom oss och ingen av oss var lyckligtvis inte skadade. Sen kom en läkare som frågade: "Mår ni bra?".. Va fan är det för jävla fråga?! Nä men vi har precis kört på en människa som nu är död och vi stod där i 40 minuter och tittade på ett lik! Nä men det är kanon bra! Idiot. Sedan kom ännu en väldigt dum kommentar.. : "jag kan skriva ut mediciner åt er om ni vill?" Jo men fan knarkpiller vill vi absolut ha.. klart som fan att man är chockad och mår dåligt, inte fan mår vi bra iallafall, men det betyder inte att han ska hålla på och skriva ut massa mediciner direkt. Den läkaren fick inte behålla sitt jobb efter det här..
Vi fick sedan veta att denna man ville ta livet av sig, han hade valt bort sin plats på denna jord. Men jag tänker bara: varför? Varför utsätta ännu mer människor än sig själv och sin familj för lidande? Har du inte gjort nog med skada? Men det är något jag aldrig kommer få svar på.
Jag tänker också på dom där 40 sekunderna innan jag fick på mig bältet.. fy fan va bra det är med bälten! Använd det!
Jag är snart 20år, det har snart gått 7år.. och jag kan ännu vakna helt kallsvettig och återuppleva alltihopa. Jag kan fortfarande gå in till min mamma och pappa mitt i natten och gråta.. Jag tycker inte om mörker och jag tycker inte om våldsamma filmer där plötsliga krockar inträffar. Jag gillar inte heller skrik, mitt eget under olyckan har skärat mig för livet.
Trots allt detta så älskar jag bilar, jag älskar fart och jag älskar vägar, men ibland kommer det små saker som direkt kopplar till olyckan och då är det kört, då brister jag ihop och går inte att komma åt. Jag var bara 12år när olyckan hände, Sanna och Fredrik var lika gamla som jag är nu.. Många år har gått men ändå tänker jag på det och känner en sån smärta.
Jag säger bara.. vi är alla födda till dom vi är, vi kanske inte ser ut som vi vill eller lever det liv som vi skulle vilja göra, men vi har alla ändå en skyldighet att leva det liv vi fått. Lev det med värdighet och gör det bästa av allt! Ett självmord löser inget, det är alltid någon som blir drabbad, även om du inte har någon familj eller vänner eller någon alls i världen.. det är alltid någon som hittar dig och den personen kommer också bära med sig av det dom sett, precis som jag.. Vi hade bara otur att det just var våran bil han valde att hoppa framför, det var inget personligt utan han hade bestämt sig.
Många sa till mig: "Det kommer bli bra"..
Nä det blir aldrig bra.. Men det blir bättre.
Sår läker inte, sår blir ärr.
För dom som känner för onödigt läsande, men även människor som själva kan reflektera till sina egna upplevelser och händelser i livet.
Känner för att det är kanske dags att släppa på trådarna lite och berätta min historia.
Jag följde med Sanna och Fredrik och skulle köpa pizza en fredagskväll, den 3:e februari år 2006. Fredrik sa precis till mig när vi kom ut på en större väg att jag skulle ta på mig bältet, det är mycket djur på vägarna. Så förståndig som jag var så tog jag på mig bältet utan konflikter.
Bilen står stilla och dom två som är "vuxna" ber mig stanna kvar och dom försvinner. Jag fatta ingenting. Jag såg hur passagerarsidans A-stolpe var helt krökt och glaset var borta. Jag ville inte vara själv och kliver ur bilen i skräck av vad som finns där ute. Sanna kommer springandes till mig och undrar om jag mår bra, samtidigt som hon kramar om mig ropar Fredrik att det är någonting i diket. Sanna blick blev kall och hon går sackta dit. Jag ser bara lampan riktas ner i diket och jag kunde inte riktigt tyda vad det var, då hör jag henne skrik..
När vi väl kom in till sjukhuset så kollade dom oss och ingen av oss var lyckligtvis inte skadade. Sen kom en läkare som frågade: "Mår ni bra?".. Va fan är det för jävla fråga?! Nä men vi har precis kört på en människa som nu är död och vi stod där i 40 minuter och tittade på ett lik! Nä men det är kanon bra! Idiot. Sedan kom ännu en väldigt dum kommentar.. : "jag kan skriva ut mediciner åt er om ni vill?" Jo men fan knarkpiller vill vi absolut ha.. klart som fan att man är chockad och mår dåligt, inte fan mår vi bra iallafall, men det betyder inte att han ska hålla på och skriva ut massa mediciner direkt. Den läkaren fick inte behålla sitt jobb efter det här..
Vi fick sedan veta att denna man ville ta livet av sig, han hade valt bort sin plats på denna jord. Men jag tänker bara: varför? Varför utsätta ännu mer människor än sig själv och sin familj för lidande? Har du inte gjort nog med skada? Men det är något jag aldrig kommer få svar på.
Jag är snart 20år, det har snart gått 7år.. och jag kan ännu vakna helt kallsvettig och återuppleva alltihopa. Jag kan fortfarande gå in till min mamma och pappa mitt i natten och gråta.. Jag tycker inte om mörker och jag tycker inte om våldsamma filmer där plötsliga krockar inträffar. Jag gillar inte heller skrik, mitt eget under olyckan har skärat mig för livet.
Jag säger bara.. vi är alla födda till dom vi är, vi kanske inte ser ut som vi vill eller lever det liv som vi skulle vilja göra, men vi har alla ändå en skyldighet att leva det liv vi fått. Lev det med värdighet och gör det bästa av allt! Ett självmord löser inget, det är alltid någon som blir drabbad, även om du inte har någon familj eller vänner eller någon alls i världen.. det är alltid någon som hittar dig och den personen kommer också bära med sig av det dom sett, precis som jag.. Vi hade bara otur att det just var våran bil han valde att hoppa framför, det var inget personligt utan han hade bestämt sig.
Många sa till mig: "Det kommer bli bra"..
Nä det blir aldrig bra.. Men det blir bättre.
Sår läker inte, sår blir ärr.
Annons
Camera info
Camera COOLPIX S220
Focal length 6 mm
Aperture f/3.1
Shutter 1/30 s
ISO 400
Pawsen
Wed 23 Jan 2013 07:49
vilken hemsk upplevelse :( kan inte komma på något bra att säga, endast detta *kramar*
Rockabillyboggi
Sun 27 Jan 2013 15:57
Ja det sitter kvar.. :( du behöver inte säga något mer än det, det värmer nog mycket ändå!! Kram!
Rockabillyboggi
Fri 18 Jan 2013 16:23
Ja.. Åh tack vad det värmer oerhört mycket!
Massa kramar tillbaka!! <3
Massa kramar tillbaka!! <3
Rockabillyboggi
Fri 18 Jan 2013 15:34
Tack så mycket rara du!
Och ja jag tror faktiskt jag är det :)
Och ja jag tror faktiskt jag är det :)
Tvekan
Fri 18 Jan 2013 14:49
Tårarna bokstavligt talat forsar. Den här berättelsen är fruktansvärd. Det är verkligen en mardröm. Hur går du tagit dig igenom åren?
Tvekan
Fri 18 Jan 2013 15:49
De andra två, vilka var de egentligen? Släkt, bekanta... Har ni mycket kontakt?
Får jag fråga hur lång tid det tog tills det gick att prata om det (om nu går, vill säga)? Och hur gick det med skolan?
Jag vet inte riktigt om det är okej att jag frågar. Du får välja om du vill svara och så. Oavsett är jag otroligt ledsen att det blev som det blev, att ni råkade ut för det här. Jag tror inte det går att sätta sig in i det mer än till en viss gräns, så ni alla måste blivit ganska ensamma. Vilka kämpar.
Får jag fråga hur lång tid det tog tills det gick att prata om det (om nu går, vill säga)? Och hur gick det med skolan?
Jag vet inte riktigt om det är okej att jag frågar. Du får välja om du vill svara och så. Oavsett är jag otroligt ledsen att det blev som det blev, att ni råkade ut för det här. Jag tror inte det går att sätta sig in i det mer än till en viss gräns, så ni alla måste blivit ganska ensamma. Vilka kämpar.
Rockabillyboggi
Fri 18 Jan 2013 16:33
Min syster och hennes sambo. Så det är ju personer som jag har väldigt nära mig. Ja vi är väldigt tajta!
Min skola beslutade att jag skulle börja med att prata med kuratorn, ungefär 3 veckor efter och jag ville inte börja prata då om det heller, för kuratorn var helt vrickad.
Och alla lärare fick berätta för alla klasser att dom inte behövde prata om det eller fråga mig om saker, utan om jag ville prata om det så skulle jag få ta upp det själv.
Men efter att en skolkompis kom fram till mig på rasten och sa: "Fan va fränt med ett lik, hur såg han ut?!" Helt totalt seriöst och känslokallt, efter det så vägra jag prata med utomstående. Jag pratade inte ens med min mamma, hon frågade om jag ville prata men jag kände att det var min tyngd som jag skulle bära. Ganska tungt för en 12åring att bära på.
Men sen när jag började högstadiet och fick jag riktigt bra kontakt med en lärare, och med honom kunde jag prata med om alltihopa, han kunde gråta tillsammans med mig och även få mig på bättre humör efteråt.
Efter det så kunde jag hantera det bättre, men ibland får jag små sammanbrott då jag bara vill skrika.
Nä precis, man kan ju fantisera lite om hur det skulle vara, men det är bara en bråkdel av hur hemskt det egentligen är. Ja det var svårt, för som 12år är man inte lika stark heller, man är osäker på det mesta i livet och så kom det ännu en tung sten att bära som förändrade allt. Det jobbigaste var nog att mina vänner inte kunde förstå mig eller trösta mig, helt tröstlös och stod ensam mot kampen.
Men jag kan säga såhär att efter allt detta så har jag blivit en 1000 gånger starkare person, men samtidigt den mest sårbara i världen.
Tack för att du visar medmänsklighet!
Min skola beslutade att jag skulle börja med att prata med kuratorn, ungefär 3 veckor efter och jag ville inte börja prata då om det heller, för kuratorn var helt vrickad.
Och alla lärare fick berätta för alla klasser att dom inte behövde prata om det eller fråga mig om saker, utan om jag ville prata om det så skulle jag få ta upp det själv.
Men efter att en skolkompis kom fram till mig på rasten och sa: "Fan va fränt med ett lik, hur såg han ut?!" Helt totalt seriöst och känslokallt, efter det så vägra jag prata med utomstående. Jag pratade inte ens med min mamma, hon frågade om jag ville prata men jag kände att det var min tyngd som jag skulle bära. Ganska tungt för en 12åring att bära på.
Men sen när jag började högstadiet och fick jag riktigt bra kontakt med en lärare, och med honom kunde jag prata med om alltihopa, han kunde gråta tillsammans med mig och även få mig på bättre humör efteråt.
Efter det så kunde jag hantera det bättre, men ibland får jag små sammanbrott då jag bara vill skrika.
Nä precis, man kan ju fantisera lite om hur det skulle vara, men det är bara en bråkdel av hur hemskt det egentligen är. Ja det var svårt, för som 12år är man inte lika stark heller, man är osäker på det mesta i livet och så kom det ännu en tung sten att bära som förändrade allt. Det jobbigaste var nog att mina vänner inte kunde förstå mig eller trösta mig, helt tröstlös och stod ensam mot kampen.
Men jag kan säga såhär att efter allt detta så har jag blivit en 1000 gånger starkare person, men samtidigt den mest sårbara i världen.
Tack för att du visar medmänsklighet!
Tvekan
Fri 18 Jan 2013 22:20
Visst har vi alla våra ryggsäckar och vägar som är krokiga, men för dig blev det nog mer än för de flesta andra och du förstår nog saker på ett helt annat och ofta mer moget sätt.
"Det händer inte", men så gjorde det det. Du har tvingats vara både stark och svag.
Fy sjutton för killen i skolan. Så djupa spår det måste satt.
Du är helt fantastisk.
"Det händer inte", men så gjorde det det. Du har tvingats vara både stark och svag.
Fy sjutton för killen i skolan. Så djupa spår det måste satt.
Du är helt fantastisk.
Tvekan
Fri 18 Jan 2013 22:22
Jag hoppas du inte tar kommentaren fel. Ser att det ser ut som att jag tycker att det hela var positivt, men det är verkligen inte så jag menar.
Fy vad hemskt, jag beklagar, eller hur man ska säga. :(
Rockabillyboggi
Fri 18 Jan 2013 14:06
Ja det är ingen upplevelse som jag önskar någon på denna jord.. :/
Tack snälla!
Och tack för att du läste, det värmer!
Tack snälla!
Och tack för att du läste, det värmer!
31 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mullig-modell/512460409/
Visa toppen
Show footer