Wednesday 15 May 2013 photo 3/14
|
Finns det någon här som har levt tillsammans med eller känner/har känt en människa som är manodepressiv? Jag behöver intervjua dig då om du vill och inte känner att det är ett superkänsligt ämne! Bara några frågor kommer ställas och inga namn kommer att finnas med i arbetet. Det är till ett arbete i Psykologi A.
Annons
Camera info
Camera W595
Focal length 4 mm
Aperture f/2.8
Shutter 1/8 s
ISO 125
Anonymous
Wed 15 May 2013 19:52
Söt!
Tvekan
Wed 15 May 2013 14:39
Min pappa är tydligen det, men jag har aldrig sett honom på riktigt manisk eller hypoman (vet inte ens vilken typ han har). Däremot fick han, när han var deprimera, ibland världens ryck när han ville göra massor av saker och föreslog t.ex att vi skulle bjuda hem kompisar osv eller göra andra saker som sedan skulle falla. Denna energi varade i väldigt korta stunder, och sedan var allting tvärtemot och hade en kompis väl kommit dit var det fruktansvärt när det sedan svängde. Det var inte många kompisar jag släppte innanför dörren överhuvudtaget, jag verkligen skämdes och avskydde det, och jag pratade aldrig heller om hur det var hemma. Lägenheten ser verkligen ut som ett BOMBNEDSLAG och det handlar liksom inte bara om lite smuts i hörnen, utan det är katastrof. Trots att han nu mår ganska bra och brukar vara glad ser det värre ut än någonsin. Han kunde även starta mindre projekt som aldrig blev färdiga och - men det vet jag inte säkert om det hänger ihop med sjukdomen eller inte, men det skulle inte förvåna mig - han har ofta haft olika intressen, ett i taget, som han har hållit på med väldigt intensivt ett tag innan han bytt ut det till något annat. Det har varit t.ex fotografering när han hade köpt en digitalkamera, gitarrspel (som bland annat gjort att jag inte kunnat sova och sa jag till kunde han bli vansinnig, riktigt jobbigt) och en stjärnkikare.
Men som sagt, jag har inte sett några ordentliga manier eller hypomanier hos honom, utan det har nästan bara varit depression och det har varit en ren mardröm. Det var ett par riktigt tuffa år hemma hos honom. Nu mår han väldigt mycket bättre och brukar vara glad och öppen, men han fungerar ändå inte riktigt som han ska. Han kommer nog aldrig börja jobba och sådär och lägenheten... Fy sjutton. Jag har nästan inte bott där alls sedan början av 2010, utan bara hos mamma, utom två väldigt korta perioder när BUP:s akutvårdsavdelning skrev ut mig till honom för att mamma hade varit bortrest under tiden jag var inlagd där för anorexia. Bara pappa hade fått lära sig hur han skulle hantera matupplägg osv, men eftersom det inte finns någon struktur hos honom höll det inte. Han försökte och gjorde sitt bästa, det var så tydligt, men det fungerade inte. Pappa älskar mig verkligen villkorslöst och jag älskar honom, men jag behövde mer hjälp (och egentligen han också, förmodligen). Mamma och pappa bor däremot väldigt nära varandra, så han har ofta kommit över och ätit middag hos mamma och ibland tvärt om, så träffats har vi verkligen gjort. Nu har jag dock varit inlagd på BUP:s akutvårdsavdelning i drygt 1,5 år, och eftersom det är mamma jag bor hos är det mest hon som är involverad. Men de gånger pappa varit här - han vill inte tränga sig på, men de gånger jag frågat har han kommit hit jättefort - har det varit så himla fint och han är så otroligt kärleksfull. Hela hjärtat brinner på mig. Förmodligen är jag också bipolär, jag har bl.a diagnosen bipolär ospecificerad (men antagligen är jag typ 2). Det har verkligen inte varit lätt, men med mediciner är jag nu rätt stabil.
Men som sagt, jag har inte sett några ordentliga manier eller hypomanier hos honom, utan det har nästan bara varit depression och det har varit en ren mardröm. Det var ett par riktigt tuffa år hemma hos honom. Nu mår han väldigt mycket bättre och brukar vara glad och öppen, men han fungerar ändå inte riktigt som han ska. Han kommer nog aldrig börja jobba och sådär och lägenheten... Fy sjutton. Jag har nästan inte bott där alls sedan början av 2010, utan bara hos mamma, utom två väldigt korta perioder när BUP:s akutvårdsavdelning skrev ut mig till honom för att mamma hade varit bortrest under tiden jag var inlagd där för anorexia. Bara pappa hade fått lära sig hur han skulle hantera matupplägg osv, men eftersom det inte finns någon struktur hos honom höll det inte. Han försökte och gjorde sitt bästa, det var så tydligt, men det fungerade inte. Pappa älskar mig verkligen villkorslöst och jag älskar honom, men jag behövde mer hjälp (och egentligen han också, förmodligen). Mamma och pappa bor däremot väldigt nära varandra, så han har ofta kommit över och ätit middag hos mamma och ibland tvärt om, så träffats har vi verkligen gjort. Nu har jag dock varit inlagd på BUP:s akutvårdsavdelning i drygt 1,5 år, och eftersom det är mamma jag bor hos är det mest hon som är involverad. Men de gånger pappa varit här - han vill inte tränga sig på, men de gånger jag frågat har han kommit hit jättefort - har det varit så himla fint och han är så otroligt kärleksfull. Hela hjärtat brinner på mig. Förmodligen är jag också bipolär, jag har bl.a diagnosen bipolär ospecificerad (men antagligen är jag typ 2). Det har verkligen inte varit lätt, men med mediciner är jag nu rätt stabil.
Anonymous
Wed 15 May 2013 15:36
Tack för att du delade med dig av detta :) Det kan komma till hjälp i min uppsats och du läste verkligen mina tankar om vilka frågor jag skulle ställa. Vill nämligen få mer insikt om hur familjen påverkas och hur personen med sjukdomen är i de olika sinnesstämningarna.
En av anledningarna till att jag valt just detta är för att jag vill veta hur mamma hade det som ung. Hennes mamma var manodepressiv och det lilla hon har beskrivit är nästan precis som du beskrev din pappa. Min mamma hade också anorexia under den tiden hon levde med sin mamma...Hmm..
Även min faster och min kusin har varit/är manodepressiva så det kan vara bra att skriva om detta i psykologikursen för att jag själv har små erfarenheter och för att få mer insikt och förstå mig på min släkt bättre!
Tack för komplimangen :)
En av anledningarna till att jag valt just detta är för att jag vill veta hur mamma hade det som ung. Hennes mamma var manodepressiv och det lilla hon har beskrivit är nästan precis som du beskrev din pappa. Min mamma hade också anorexia under den tiden hon levde med sin mamma...Hmm..
Även min faster och min kusin har varit/är manodepressiva så det kan vara bra att skriva om detta i psykologikursen för att jag själv har små erfarenheter och för att få mer insikt och förstå mig på min släkt bättre!
Tack för komplimangen :)
Tvekan
Wed 15 May 2013 17:50
Jaha! Ja, det finns ju en viss ärftlighet, helt klart, även om man inte måste få det. Jag gick i trean när jag märkte att pappa inte var som han skulle, efter mammas och pappas skilsmässa. Han var då jämt arg och åter igen det här med lägenheten som var ett bombnedslag, jag väntade på att både det och ilskan skulle gå över, men det var så långdraget och tog liksom aldrig slut... Förrän långt senare, delvis. Som barn lär man sig verkligen att känna in situationer och hela tiden gå på tå för att inte väcka något ilske-monster. Om han var stressad och min lillebror frågade vad klockan var var det kört. Jag blev också rädd varje gång jag hörde en ambulans, för jag trodde det var pappa som hade tagit livet av sig... Fråga om det är något mer du tänker på!
Anonymous
Wed 15 May 2013 18:10
okej, jag skriver om jag kommer att tänka på nåt under arbetets gång :)
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mullig-modell/514366086/