October
Sunday 15 March 2009 photo 1/1
|
love will tear us apart,again.
åt helvete med allt-ja min känsla just nu.
läs inte om ni inte bryr er,tss.
jag kommer inte klara av skolan, kommer aldrig komma in på den linjen jag vill, jag kommer nog aldrig bli något jag vill. kanske förtidigt att tänka på sånt nu.
men jag har fan slutat kämpa med skolan, orkar inte kämpa längre överhuvutaget.
jävla skolan, allt gick ju skitbra,sen gick det ner åt helvete. ständigt tjöt varje dag '' du måste till skolan, du kommer inte komma in på skolan, du kommer inte bli något, du skiter i allt '' , ja jag kanske inte kommer bli något,och jag vet att jag måste till skolan, och nej jag skiter inte i allt, det är bara orken som inte finns där någon jävla gång, det tar kål på mig. sure det finns folk som har det värre, men det är olika för alla.
pressen på att kämpa för att komma in på den linjen jag vill och kanske inte ha någon aning om det ens finns något hopp,det suger. Mitt sociala liv har sjunkit neråt, jag vill så mycket, men så är det orken igen, även om jag kanske ligger hemma och sover medans alla andra är i skolan ,så tror alla att jag har så mycket energi över, kanske kroppen,men inte psyket. och jag har dem bästa vännerna man kan få,som peppar en och försöker verkligen,dem har iaf hopp om att jag kommer lyckas. ni kanske också tror att jag bara skiter i eran hjälp,det gör jag inte, jag uppskattar det, men jag kommer aldrig ifrån det dåliga, envisan som finns i huvet, hur mycket jag än vill, så blir det alltid '' jag stannar hemma, så slipper jag göra iordning mig, gå upp, mycket enklare'' men efteråt får jag ångest över att inte ha gått till skolan eller åkt till stan och umgås med dem bästa.
när allt går uppåt, och jag har varit i skolan, jag har jobbat, så känns allt sjukt bra, men dagen efter är allt nere igen, ingen skola, inget jobb gjort,inget känns bra överhuvutaget.
och när allt känns så,vill jag aldrig vara ensam,men endå vill jag det, jag vill aldrig ta ut det på någon annan,jag vill inte lasta över problem till någon annan, kanske någon gång då allt känns för instängdt, men aldrig har jag tvingat någon.och även om man känner så, sitter man hellre själv, tar ett glas vin eller två och hoppas om att kunna somna snabbare, och kanske inte tänka på allt. det är även det att jag umgås mindre med dem jag älskar, och jag hatar det, för jag vill så gärna, för oftast mår jag jävligt bra den stunden då dem är närvarande. och bråket hemma gör inget bättre, ständigt få höra att man alltid kan bli bättre, men nä dem nöjer sig aldrig med det lilla man gjort ,som kanske är ett stort steg för mig.det är inte så att jag är osmart eller något, jag är smart,men orken är fortf inte där. jag har nyligen varit med om skilsmässa,och ne,jag tog inte det hårt. deras val,deras liv. men det är jobbigt när man har så mycket problem själv, och sen vara tvungen till att lyssna på deras skitsnack om varandra, fråga ständigt mig vad den ena håller på med. och när jag är i ett bråk med mamma,så lyssnar hon aldrig,hon hotar genast mig med samma skit gång på gång '' du åker ut, pappa hämta dig, orkar inte med dig '', min pappa därimot, hur snäll som helst,ibland iaf. jag förstår att han har haft det jobbigt nu, ingen mår bra efter att ha blivit lämnad. men ibland får man skylla sig själv att inte ha tagit tid till den man älskar mest. men endå förstår dem aldrig, hur små kliv som tex komma upp ur sängen är så stort för mig, att vara i skolan en hel dag som inte alls är svårt för några andra, är så stort för mig, jag minns inte senast jag var i skolan en hel vecka.
och ständigt tankarna, ''varför jag? vad fan gick snett?'',kommer upp varje dag. och höra klagandes i skolan om deras betyg ''åh dålig jag var blabla'' när dem fick skit bra betyg.dem kan ju fanimej hålla käften, och vara glada över att dem kommer klara det.
och jag kommer från en familj där alla har/haft bra betyg,och när dem ständigt hackar på mig '' varför är du inte lika bra som hon för? osv'' och när dem säger till min lillebror '' gå till skolan, bli inte som anni,hon skiter i allt'', när fan kan dem bara lyssna på mig någon jävla gång? klart , ni har ju inte svaren, och det kanske jag aldrig heller får. alltid när jag ska försöka prata med någon utav mina föräldrar, så kommer alltid skolan upp,då inget jag pratar om handlar om skolan,när kan jag få prata om hur jag mår,nästan aldrig.
mammas nya kille,sure han är väll snäll,men allt är så nytt, när han försöker bestämma över mig, har nedlåtande ton, kollar konstigt, pga att jag har piercingar och tatueringar,vilket han inte gillar. hur skulle världen se ut om alla gick efter en stil/smak, det skulle ju gå åt helvete. och det känns även att jag har glidit isär från mina syskon, storebror har jag aldrig haft någon bra kontakt med, vi går aldrig ihop, min storasyster hade jag bra kontakt med, men nu mera känns det som om vi aldrig får tid att prata, och känns som om hon inte har någon tid för mig heller, eller som om hon inte vill. min lillebror hade jag bra kontakt med, och har väll helt okej nu, men han ser jag knappt längre, eftersom jag bor hos mamma, och han hos pappa, även om han har ett rum här, så kommer han aldrig hit, jag saknar honom här hemma ibland faktiskt. eller ja, jag saknar att ha bra kontakt med mina syskon. men får väll se med tiden,kanske blir bättre eller sämre, vem vet. aja,vissa kanske förstår nu, ungerfär hur jag mår och varför jag är som jag är nu mera.men jag kämpar,tro mig.
åt helvete med allt-ja min känsla just nu.
läs inte om ni inte bryr er,tss.
jag kommer inte klara av skolan, kommer aldrig komma in på den linjen jag vill, jag kommer nog aldrig bli något jag vill. kanske förtidigt att tänka på sånt nu.
men jag har fan slutat kämpa med skolan, orkar inte kämpa längre överhuvutaget.
jävla skolan, allt gick ju skitbra,sen gick det ner åt helvete. ständigt tjöt varje dag '' du måste till skolan, du kommer inte komma in på skolan, du kommer inte bli något, du skiter i allt '' , ja jag kanske inte kommer bli något,och jag vet att jag måste till skolan, och nej jag skiter inte i allt, det är bara orken som inte finns där någon jävla gång, det tar kål på mig. sure det finns folk som har det värre, men det är olika för alla.
pressen på att kämpa för att komma in på den linjen jag vill och kanske inte ha någon aning om det ens finns något hopp,det suger. Mitt sociala liv har sjunkit neråt, jag vill så mycket, men så är det orken igen, även om jag kanske ligger hemma och sover medans alla andra är i skolan ,så tror alla att jag har så mycket energi över, kanske kroppen,men inte psyket. och jag har dem bästa vännerna man kan få,som peppar en och försöker verkligen,dem har iaf hopp om att jag kommer lyckas. ni kanske också tror att jag bara skiter i eran hjälp,det gör jag inte, jag uppskattar det, men jag kommer aldrig ifrån det dåliga, envisan som finns i huvet, hur mycket jag än vill, så blir det alltid '' jag stannar hemma, så slipper jag göra iordning mig, gå upp, mycket enklare'' men efteråt får jag ångest över att inte ha gått till skolan eller åkt till stan och umgås med dem bästa.
när allt går uppåt, och jag har varit i skolan, jag har jobbat, så känns allt sjukt bra, men dagen efter är allt nere igen, ingen skola, inget jobb gjort,inget känns bra överhuvutaget.
och när allt känns så,vill jag aldrig vara ensam,men endå vill jag det, jag vill aldrig ta ut det på någon annan,jag vill inte lasta över problem till någon annan, kanske någon gång då allt känns för instängdt, men aldrig har jag tvingat någon.och även om man känner så, sitter man hellre själv, tar ett glas vin eller två och hoppas om att kunna somna snabbare, och kanske inte tänka på allt. det är även det att jag umgås mindre med dem jag älskar, och jag hatar det, för jag vill så gärna, för oftast mår jag jävligt bra den stunden då dem är närvarande. och bråket hemma gör inget bättre, ständigt få höra att man alltid kan bli bättre, men nä dem nöjer sig aldrig med det lilla man gjort ,som kanske är ett stort steg för mig.det är inte så att jag är osmart eller något, jag är smart,men orken är fortf inte där. jag har nyligen varit med om skilsmässa,och ne,jag tog inte det hårt. deras val,deras liv. men det är jobbigt när man har så mycket problem själv, och sen vara tvungen till att lyssna på deras skitsnack om varandra, fråga ständigt mig vad den ena håller på med. och när jag är i ett bråk med mamma,så lyssnar hon aldrig,hon hotar genast mig med samma skit gång på gång '' du åker ut, pappa hämta dig, orkar inte med dig '', min pappa därimot, hur snäll som helst,ibland iaf. jag förstår att han har haft det jobbigt nu, ingen mår bra efter att ha blivit lämnad. men ibland får man skylla sig själv att inte ha tagit tid till den man älskar mest. men endå förstår dem aldrig, hur små kliv som tex komma upp ur sängen är så stort för mig, att vara i skolan en hel dag som inte alls är svårt för några andra, är så stort för mig, jag minns inte senast jag var i skolan en hel vecka.
och ständigt tankarna, ''varför jag? vad fan gick snett?'',kommer upp varje dag. och höra klagandes i skolan om deras betyg ''åh dålig jag var blabla'' när dem fick skit bra betyg.dem kan ju fanimej hålla käften, och vara glada över att dem kommer klara det.
och jag kommer från en familj där alla har/haft bra betyg,och när dem ständigt hackar på mig '' varför är du inte lika bra som hon för? osv'' och när dem säger till min lillebror '' gå till skolan, bli inte som anni,hon skiter i allt'', när fan kan dem bara lyssna på mig någon jävla gång? klart , ni har ju inte svaren, och det kanske jag aldrig heller får. alltid när jag ska försöka prata med någon utav mina föräldrar, så kommer alltid skolan upp,då inget jag pratar om handlar om skolan,när kan jag få prata om hur jag mår,nästan aldrig.
mammas nya kille,sure han är väll snäll,men allt är så nytt, när han försöker bestämma över mig, har nedlåtande ton, kollar konstigt, pga att jag har piercingar och tatueringar,vilket han inte gillar. hur skulle världen se ut om alla gick efter en stil/smak, det skulle ju gå åt helvete. och det känns även att jag har glidit isär från mina syskon, storebror har jag aldrig haft någon bra kontakt med, vi går aldrig ihop, min storasyster hade jag bra kontakt med, men nu mera känns det som om vi aldrig får tid att prata, och känns som om hon inte har någon tid för mig heller, eller som om hon inte vill. min lillebror hade jag bra kontakt med, och har väll helt okej nu, men han ser jag knappt längre, eftersom jag bor hos mamma, och han hos pappa, även om han har ett rum här, så kommer han aldrig hit, jag saknar honom här hemma ibland faktiskt. eller ja, jag saknar att ha bra kontakt med mina syskon. men får väll se med tiden,kanske blir bättre eller sämre, vem vet. aja,vissa kanske förstår nu, ungerfär hur jag mår och varför jag är som jag är nu mera.men jag kämpar,tro mig.
Comment the photo
pressen är över oss hela tiden. alla säger''kämpa nu så kommer du klara det här!''
men om man redan gör det då? så gott man kan? vad fan ska man göra då?! stressa och presse tills man bryter ihop eller? nejtack! det klarar jag mig bra utan..
och jag har också varit med om skilsomässa. men visst jag var välidgt liten. men ett tag där. var det jobbigt.. också mycket skit där i mellan..
men vi har varandra, älskling<33
som sagt, behöver du hjälp med vad som helst, spelar ingen roll vad det är, säg till! om du bara behöver komma bort från dina föräldrar så är du alltid välkommen hemma hos mig.
<3
saknar dig.<br />
<3
om vi så ska gå iv hela liven<3
även om vi blir som walid<3
eller stannar kvar som inga<3
vi har varann<3
och det är såna som du som kommer bli något<3
för du är bra<3
och lätt att tycka om<3
och jag älskarej :$
walinga lär vi sluta som,ja det har vi<3<br />
nej verkligen inte, sånna som jag slutar med soffan och bärs,lär bli ölmage också. du är bättre, alla tycker om dig,okej kanske inte vissa, men dem är ju bara dumma i huvet.och jag älskar dig!<3
Jag saknar dig så mycket anni och jag önskar allt vore bäst med dig.
Älskar dig, glöm inte det<3
jag älskar dig anni,och ja vet att du är stark nog att ta tag i detta,även om det inte blir nu,eller om ett år,men den dagen kommer,
du kommer klara detta,jag finns här hela tiden,som du redan vet.
du och jag genom allt.
du är värd det bästa.
älskling<3
ja,alltid. du ja. älskardig.
älskar dig<3
35 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/muminkihora/343493096/
Visa toppen
Show footer