Jag gick in i rummet och såg dig. Du stod upp och tittade på mig som om jag vore en främling. Du pratade tystlåtet och ursäktade dig hela tiden. Sköterskan tittade på mig med medlidnade och förståelse, för mitt ansikte var förvridet av chock. Jag tittar dig rakt i ögonen och ser hur du sakta, med tårfyllda ögon, sätter dig ner i stolen. Den jag såg var en främling, inte min mormor.

Så mycket har hänt i mitt liv, saker som jag ibland inte har kunnat hantera. Det har varit taskiga kommentarer om mitt utseende, falska vänner och liknande. Varje gång det har blivit för mycket så har jag kunnat rymma till dig, spenderat någon timme i en bubbla med dig. Ett glas saft och en trevlig pratstund har alltid fått tårarna att sluta rinna, för du har alltid sagt rätt saker.

Nu är du någon annan, du är inte min älskade och fantastiska stödpelare längre. Du lever i en värld fylld av dimma och felen är helt obefintliga. Du dras allt längre ner och jag kan inte hjälpa dig. Jag står och ser på när du tinar bort, när du blir någon helt annan. För varje dag som du blir sämre så dör en liten del av mig. Lämnar du mig då vet jag inte vad jag gör.

mormor, du måste kämpa<3
jag älskar dig!

jag känner det på mig, mormor kommer dö snart...