Thursday 17 July 2008 photo 1/1
|
Håkan Hellström och Kent
Strömsholmen
Eskilstuna
Håkan Hellström berättade i en intervju att han några år efter solodebuten besökte de klubbar, och det liv, han sjöng om på Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det han såg var en ny generation som levde det livet han hade levt då.
Han insåg att han hade lagt det bakom sig, och att det kändes OK. Denna lördagskväll på Strömsholmen är det en ännu äldre Håkan som står på scen.
Han sjunger låtar som han säger att han inte skulle ha kunnat skriva för tio år sedan, och han inleder Känn ingen sorg för mig Göteborg med att berätta att det nästan känns som om han gjorde den under ett annat liv.
Även om han fortfarande sprudlar av glädje när han sjunger den, och publiken är med på varje ton, så hörs det att rösten inte är så där sprucken och desperat längre. Och det är OK.
I stället är det låtarna från hans senare skivor som riktigt glänser så där extra. En midsommarnattsdröm och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, för att nämna några, speciellt när han har en grym blåssektion i ryggen som ger konserten en extra kick.
Förlösande stenbrott
När Håkan Hellström har tackat för sig går det nästan att ta på stämningen bland de omkring 8 000 konsertbesökarna på Strömsholmen.
Vilket Kent är det som snart kommer att kliva upp på scen? I mitt huvud ser jag ett stort, svart och syntigt monster som kommer att få Eskilstuna att implodera.
Med all den förväntan som ligger över denna hemstadsspelning känns det nästan förlösande när bandet inledningsvis ger sig på Stenbrott.
Att de börjar med en låt från debutskivan är som om att de vill säga att de fortfarande är samma killar som en gång i tiden bodde här i staden. Faktiskt så fortsätter de med att spela flera tidiga pärlor som Blå jeans, Ingen kommer att tro dig och Celsius.
När det pulserande introt från Berlin drar i gång vänder Kent på den musikaliska manteln. Från färgglatt och poppigt 90-tal till ett kargare 2008 i borstad metall. Ingenting och Vy från ett luftslott följer, och Kents förvandling till det där syntmonstret är ett faktum.
Det är hela tiden tajt, snyggt och med de mörka konturerna från publikens händer avtecknade mot ljuset från scenen. Det är bara att konstatera att det är svårt att få det läckrare än så här.
Mellansnacket en extra krydda
Det som ger spelningen det där lilla extra är Jocke Bergs mellansnack. När han i inledningen erkänner att det alltid känns lite känsligt och känslosamt att spela i Eskilstuna, får hans öppenhet det att kännas som om vi befinner oss elva år tillbaka på ett intimt och numera bortglömt Stinsen här i staden.
Jocke Bergs små anekdoter om livet knyter an till publiken och gör att Kents låtar gnistrar extra mycket.
Då behöver sångaren inte säga mer än "kom igen Eskilstuna", så höjer publiken sina händer och visar honom att hans spökstad i allra högsta grad är vid liv.
Håkan Hellström och Kent
Strömsholmen
Eskilstuna
Håkan Hellström berättade i en intervju att han några år efter solodebuten besökte de klubbar, och det liv, han sjöng om på Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det han såg var en ny generation som levde det livet han hade levt då.
Han insåg att han hade lagt det bakom sig, och att det kändes OK. Denna lördagskväll på Strömsholmen är det en ännu äldre Håkan som står på scen.
Han sjunger låtar som han säger att han inte skulle ha kunnat skriva för tio år sedan, och han inleder Känn ingen sorg för mig Göteborg med att berätta att det nästan känns som om han gjorde den under ett annat liv.
Även om han fortfarande sprudlar av glädje när han sjunger den, och publiken är med på varje ton, så hörs det att rösten inte är så där sprucken och desperat längre. Och det är OK.
I stället är det låtarna från hans senare skivor som riktigt glänser så där extra. En midsommarnattsdröm och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, för att nämna några, speciellt när han har en grym blåssektion i ryggen som ger konserten en extra kick.
Förlösande stenbrott
När Håkan Hellström har tackat för sig går det nästan att ta på stämningen bland de omkring 8 000 konsertbesökarna på Strömsholmen.
Vilket Kent är det som snart kommer att kliva upp på scen? I mitt huvud ser jag ett stort, svart och syntigt monster som kommer att få Eskilstuna att implodera.
Med all den förväntan som ligger över denna hemstadsspelning känns det nästan förlösande när bandet inledningsvis ger sig på Stenbrott.
Att de börjar med en låt från debutskivan är som om att de vill säga att de fortfarande är samma killar som en gång i tiden bodde här i staden. Faktiskt så fortsätter de med att spela flera tidiga pärlor som Blå jeans, Ingen kommer att tro dig och Celsius.
När det pulserande introt från Berlin drar i gång vänder Kent på den musikaliska manteln. Från färgglatt och poppigt 90-tal till ett kargare 2008 i borstad metall. Ingenting och Vy från ett luftslott följer, och Kents förvandling till det där syntmonstret är ett faktum.
Det är hela tiden tajt, snyggt och med de mörka konturerna från publikens händer avtecknade mot ljuset från scenen. Det är bara att konstatera att det är svårt att få det läckrare än så här.
Mellansnacket en extra krydda
Det som ger spelningen det där lilla extra är Jocke Bergs mellansnack. När han i inledningen erkänner att det alltid känns lite känsligt och känslosamt att spela i Eskilstuna, får hans öppenhet det att kännas som om vi befinner oss elva år tillbaka på ett intimt och numera bortglömt Stinsen här i staden.
Jocke Bergs små anekdoter om livet knyter an till publiken och gör att Kents låtar gnistrar extra mycket.
Då behöver sångaren inte säga mer än "kom igen Eskilstuna", så höjer publiken sina händer och visar honom att hans spökstad i allra högsta grad är vid liv.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/musikego/239405158/