när jag blickar tillbaka, finns det inget jag kan vara så lycklig över, så lycklig som för att det gick som det gick. ingen förstog hur det var, det syntes inte, det märktes inte. klart ingen förstog, det var ju inte så jag ville ha det, inte den jag ville vara, inte heller den jag ville bli, aldrig. det var inte jag. ingen förstog,men du förstog innan det gick för långt, om du inte gjort det är jag rädd för att jag inte varit den jag är idag. det finns ingen jag behövt så mycket som dig, utan dig just då hade jag tagit den lättaste vägen ut, det hade jag redan tänk över. ingen förstog hur det var. men aldrig mer ska jag hamna där, nu vet jag, och hoppas att jag har lärt mig. men jag kan fortfarande känna känslan, den försvinner aldrig, den är för djupt insatt. men nu vet jag att det finns fler jag kan räkna med. bara jag öppnar käften och får ut språket. men jag var för rädd då, jag var för rädd för vad ni skulle tycka, hur ni skulle ta det. därför fick ni reda på det försent, när det var över. som tur var, men nu vet jag att ni finns där, och nu ska det aldrig mer hända, aldrig.

Annons

The photo has no tags

December 2009