lymfom. cancer i lymfsystemet.  Alls frågar hur JAG mår. Jag???  Jag önskar att det var jag istället för henne. Eller kanske inte.  För att vi alla ska orka överleva det här. Jag behövs för andra med, förutom att stötta henne nu. Hon hade mått sämre om jag var sjuk. Hon mår så bra nu. Det är bra, men sorgligt. Bra, för då orkar hon sina cellgifter bättre. Sorgligt, för jag trodde att vad det nu var som orsakat allt på höstn var på väg at läka ut.  Skulle vara  skönt att bara bryta ihop, stänga världen. Men nej. Ska försöka låta allt vara så som vanligt det bara går. Kanske lite bättre än vanligt, men inte för bra. Inte "låt oss gör det bästa av den sista tiden bra" ifall allt skulle gå åt helvete. Än är vi inte där.

Diagnosen är ställd. De kommande dagarna ägnas åt att utreda hur spridd den är. Jag ät förtvivlat rädd och ledsen. Men jag ska gå på så vanligt, ska göra mitt yttersta för att vara stormen lugna öga, den trygga mittpunkten i allt detta kaos.

Jo, det gör vi! Allt vad vi kan!

Ja. Jävla cancer. >=( Men jag har faktiskt hela tre vänner med betydligt längre gången cancer och värre prognoser som överlevde. Så det här är en piss i havet i jämförelse :D

Mest att det krockar så sjukt mkt med föräldrainstinkten, som är starkare än ens egen överlevnadsinstinkt. Dödsångsten som sätter in när det gäller ens barn är vidrig.

Ja och forskningen går så mycket framåt hela tiden. Det är ju åtminstone bra att det är diagnostiserat och upptäckt nu, då kan hon få rätt behandling.

Så sa henne läkare med. Att de hittade det så tidigt. Hon har/hade (eller jo, med facit i hand, men de symtomen tyder på massa andra saker med) inga egentliga symtom. Det var bara en remitterande läkares ologiska magkänsla som gav resultatet. Att hon under pågående sövning skulle ta en lymfbiopsi, bar för att) Symtomrn visade mer på infektion/infammation/livmedelsöverknslighet) Hennes cancerform etablerar sig mkt snabbt utan cytostatika och det blir snabbt "försent". Upptäcks den i tid är prognosen god. Den upptäcktes i sin linda.

Oj, såg inte den andra kommentaren. Huu, det måste vara fruktansvärt, jag lider med dig och hejar på! Det här kommer ni klara. Du är bästa mamman. Tänk lite på dig själv också <3

Jag förstår på sätt och vis, för mamma och typ halva släkten på hennes sida har haft hormonstyrd cancer och min morbror opererades för lungcancer häromveckan. Det finns en förhöjd risk att både jag och syrran bär på den genen och jag räknar nästan med att ha fått det före 50. Hur förhåller man sig till det liksom? Men det är ju bra att veta, för då kan jag iallafall vara lite förebyggande. Jag tänker på din dotter som har haft hälsoproblem genom livet, just den där vetskapen om att det kan bli värre. På nåt sätt måste man ju leva sitt liv så bra man bara kan, ändå.

Vad bra att det upptäcktes tidigt!

Kan ni inte kolla upp om ni bär på den? Skitbra motivering att aldrig ta i en cigg igen... Vilket i sin tur är good shit för ekonoimin förutom hälsan. ;D

Jo, läkarna har försökt men "tyvärr" inte hittat nån gemensam gen än. Det är bröstcancer som kvinnorna i mammas släkt haft. Så jag får helt enkelt undersöka själv och kanske får gå på mammografi tidigare. Sen får jag undvika östrogen. Jag tror t.o.m. att jag skulle kunna få göra förebyggande operation och få implantat istället...fast det vill jag inte.
Eller hur. Syrran har slutat röka nu, äntligen. Innan det här alltså.

Jag har landat i det lite nu. Men allt jobbigt oförklarligt med dotter under hösten var lymfcancer. Nå, hon har motsägelsefullt en aggresiv form. De formerna svarar bäst på behandling.

Åh men du <3 Jag vet precis hur det känns kan jag säga. Visst jag har ingen dotter som detta har hänt, det är säkerligen värre. Men för två år sedan så där lagom till jul också fick vi ju reda på mammas cancer så ja, jag vet precis vad du går igenom nu. Men hur jobbigt det än är så är det nästan bättre att veta än att gå runt och oroa sig och undra vad det kan vara, ovisshet är bland det värsta som finns.
Jag hoppas verkligen innerligt allt ska gå bra och att hon ska kunna botas så snabbt och lindrigt som möjligt.
Försökte läsa lite om det men blev inte riktigt klok, det stod att många av de som fått den aggressiva formen blir botade, men det är alltså inte den hon har?
Du behöver inte svara på något om det är jobbigt. Jag bara undrar, men inget tvunget alls.
Jag finns här i alla fall om du vill prata och jag förstår på ett ungefär vad du går igenom nu <3

Jag vet att du vet. <3 du talade om för mig tidigt i höstas... <3 Jo, när chocken har lagt sig är diagnos bäst. Att veta vad man kämpar emot. De aggresiva formerna svarar bäst på behandling. Över 90 procent blir HELT botade och får aldrig mer återfall. Jo hon har den aggresiva formen. :)

Läkarna säger att mellan behandlingarna ska vi leva som vanligt. Vi kör hårt i 3 veckor nu, sedan utvärdering.

Ja precis. I början vill man inte ta det till sig alls, men när det väl lagt sig lite är det precis som du säger bäst, för då vet man vad man ska kämpa mot och måste ta sig i genom. Vissa dagar känner man bara tt det absolut inte kommer gå, andra går det lite bättre. Det är kaos och det får lov att vara så. Nu har du en roll som inte jag hade och jag förstår att det tär på dig jättemycket :8 Att alltid vara stark och stabil. Jag fick lite den rollen i min familj också då jag blev den som fick stötta mamma (tillsammans med pappa) men jag ville inte visa något utan ville bara visa mig stark och finnas där för henne. Det blev lite bakvänt. Tillslut står inte kroppen ut. Du måste få ta tid till dig själv också och inte bara vara den "starka" som står stadigt på benen.
Åh då förstod jag det fel, vad skönt att hon har den aggressiva formen! Eller skönt och skönt, men du förstår vad jag menar?
Jag håller verkligen tummarna för er! Det ska säkert lösa sig ska du se :) Jag beundrar dig och hela din familj som tar er igenom allt det här! <3

LOL jag har friskvårdsgruppen "feelgood" att tala med om inte annat.. Ingen mer än jag verkar fatta det roliga i det. XD ;P Folk stirrar mest på mig som om "ok,
she is lost" när jag försöker förklara. Å andfa sidan så har jag den erfarenheten sedan innan. När Jackis var bebis, så var henes hjärta så trasigt att hon inte kunde leva med det. Hon blev uppsatt på transplantationslistan.
.Hon fick ett nytt hjärta. Men under väntetiden frågade en av mina vänner "men går hon upp i vikt som hon ska då"? (självklart inte, hon var för i helvete döende) och en annan väninna: "men om hon dör ifrån dig, donerar du hennes hjärta då (doh,hon har för i helvete ingen vänsterkammare? Donera till vem? Suicudala med omständiga Sue?) fick syrebrist av skratt över det komiska i frågorna. Ingen fattade då heller..

Jag vet precis vad du menar. Vet inte vad det är men hjärnan blir lite knasig. Tror det är någon form av överlevnadsmekanism som sätter igång. För att orka så ser man det komiska i saker helt plötsligt. Jag hade inte det så mycket så men min mamma och pappa hade rejäl galjhumor varje dag. Vilket jag tog hårt. Men ja, utomstående tycker ju det är hemskt, det viste lixom inte hur de skulle ta det eller hantera det. Och jag kan förstå dem samtidigt, man vet inte riktigt hur man ska hantera så hemska situationer där helt plötsligt skämt och skratt kommer in som är helt i motsatt, men samtidigt något vi behöver för att orka. Konstigt cirkel det där!

MUHAHAHA! Som sagt! Jag är ett arbetsmiljöproblem. Ungefär som mögel, fast på psyket. Frågan är om de borde kontakta facket eller någon renhållningdistans. Jag märker dock att min chef reagerar med att försöka undanhålla mig problem som jag i egenskap av mentor måste veta/ta tag i. Inte bra... Men han har även avlastat mig i rent praktiska uppgifter (förklara olägenheter för upprörda föräldrar, löst ett helt misshandelsdilemma helt på egen hand) vilket är skönt att slippa traggla med...

Ja men det är ju skönt att de försöker underlätta för dig i alla fall :)

Jo det är det! Jag är jättetacksam!