Usch va jag hatar kvällarna när Jörgen kör sin nattvecka. Jag har alldeles för mkt tankar och funderingar i min skalle. Mycket om graviditeten med Linus, varför blev det som det blev? Man känner lite att sista 10 veckorna blev förstörda med oro, ångest och allt det när vi fick veta att han var tillväxthämmad. Visste inte vad som skulle hända, skulle han vara frisk? Eller kanske jätte sjuk? Skulle han överleva en normal förlossning? Och vad händer sen då? Visst nu gick allt jätte bra. Han kom ut väldigt liten, med helt frisk för övrigt. Men sen känns de som att allt händer honom. Att han bara är sjuk hela tiden, är det inte det ena så är det fan de andra.. Vad hände med den där babylyckan? Givetvis var jag lycklig för att jag hade fått en son till, ett till mirakel . Medans samtidigt så kändes allt så fel, för det var inte så det skulle vara. Tolka mig inte fel nu, men livet har verkligen inte varit lätt sen han föddes :/ Jag hoppas det snart vill vända till det bättre och vi kan få känna den där lyckan som en familj .

Du.. har inte tänkt på det så mycket men inser nu när jag läser dina tankar att jag tänkte samma sak, fast tvärtom (att holly skulle vara för stor) när kurvan bara gick uppåt å vi gjorde tillväxt ulj/koller å dom fick aldrig ihop exakt hur stor hon var, utan bara stor.. det skrämde en del och början med Holly, tills hon var 3-4 månader var kämpiga, bara en gnällig tös som inte var nöjd med något, som nu är världens gladaste.. så nog ska allt detta du beskriver gå över i sinom tid tycker jag, kämpig väg dit men du är påväg i just detta skedet. Kram

Jag undrar oxå ofta vad jag gjorde för fel för att bli så sjuk när jag var gravid med Tore. Undrar även vad det är för fel på min kropp som inte fattade att jag var sjuk.
En Aurora bm hjälpte mig otroligt mycket när jag var gravid med Zeb och ångesten och de jobbiga känslorna efter Tores graviditet och förlossning kom till ytan igen.

Om du känner att du behöver prata med någon utöver dina vänner rekommenderar jag att du vänder dig till en Aurora bm.

förstår dina tankar till fullo. Med Thindra hade jag en graviditet som höll på att gå åt helvete hela tiden. när värkarna startade så fort jag rörde mig, va sängliggande en hel sommar för att hindra en förlossning, När jag äntligen blev gravid med Mirabell frågade jag om det skulle bli samma men de kunde de intyga att detta skulle bli en normal grav, Veckorna gick och veckorna gick.. sen kom värkarna som ett brev på posten. Ringde runt överallt men hade inte gått tillräcklligt för att få komma till antenental. hade en vecka kvar så hade jag fått komma dit. Min barnmorska svarade aldrig vilket slutade med en tur till akuten och inläggning, Och ja du vet ju hur det slutade Mirabell dog och jag kom hem utan bebis, Man skall aldrig komma hem utan bebis. men det fick vi göra, vi fick begrava vår lilla flicka, Jag vill inget annat än att bli gravid och få ett syskon till våra flickor men jag är livrädd, Skulle aldrig klara av en sån sak igen.
Vill inte gnälla men du borde vara lycklig att du åtminstånde har linus hos dig, Jag hade heller haft ett levande barn som va sjuk och hade svårt att växa än ett barn i himelen där det enda man har kvar är en grav.
För mig spelar det ingen roll hur många barn jag får ingen av dem kommer kunna ersätta eller ta mirabells plats. Jag kommer alltid att ha ett hål i hjärtat av saknad.

Jag känner igen det där. Att det var inte såhär det skulle vara. Även fast jag är så oerhört lycklig för Nova och älskar henne så mycket.
Hoppas det vänder för er snart<3