Monday 2 February 2015 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Känslan som uppstår när man skrivit en kilometer för att dela med sig av allt crap, så försvinner skiten. Jag blir så trött...
Början på vecka 4 iaf. Har aldrig tidigare i mitt liv känt mig så ensam, utnyttjad, felplacerad och svag på samma gång. Hatad av femåringen, "olitad" på av mamman - kanske inte låter så farligt, men i mig gör det ont!
Hittade en fjäril i en snödriva igår och kände en otrolig samhörighet med den, enda skillnaden - att jag inte är död.
Men hej, Svensson, ryck upp dig! Ryck upp dig eller vänj dig, du har ju trots allt gott om tid. Eller ah, över 2 månader iaf, om allt går som det är tänkt - om jag inte ger upp och åker hem innan dess.
Hem.
Till Thea. Till päronen, till min syster.
Hem till mitt hjärta - omslutas av en av hans varma kramar, andas in hans doft och dra fingrarna genom hans hår...
Jag vill hem, men ändå vill jag försöka, iaf halva tiden!
Annons