Jag stannade till ett slag. Det var den där speciella stunden. Jag kände igen den även här. Min favoritstund i lägret. Jag greps av en skarp, smärtsam och meningslös känsla. Hemlängtan. På sätt och vis hade livet varit renare och enklare där. Jag mindes dem som räddade mig. Jag tänkte på dem med en smula förebråelse, med ett slags kärleksfullt agg. Men nu ska vi inte överdriva. Jag godtar alla argument till priset att jag får leva. När jag betraktade denna stormhärjade, men ändå löftesrika gata, kände jag redan att jag skulle fortsätta mitt ofortsättbara liv. Min mor ville att jag skulle bli ingenjör eller läkare. Så blir det säkert. Det finns ingen omöjlighet som vi inte uthärdar. Jag vet redan att lyckan väntar på vägen likt en oundviklig fälla. Till och med intill skorstenarna, bland allt lidande fanns det något som liknade lycka. Alla frågar mig om fasorna. Men det är om lyckan i lägren jag borde berätta nästa gång. Om de frågar, och om jag själv inte glömmer det.

Annons

The photo has no tags

FaCku Tue 23 Oct 2007 13:12

Den e ju jätte bra :)

October 2007