November
Saturday 10 September 2011 photo 1/1
|
Obs, inget dockrelaterat!
<b style="font-size: large; ">I NEED YOUR HELP!!
Jag har börjat skriva på en egen bok. Jag har haft en idé nu ett tag och igår började jag på det första kapitlet. Nu skulle jag vilja ha era åsikter! Jag lägger upp det jag hunnit skriva än så länge (vilket inte är jättemycket) och jag skulle bli jätteglad om ni kunde läsa igenom det och kommentera lite åsikter, kritik m.m. Jag tål konstruktiv kritik så ni behöver inte vara rädda för att säga exakt vad ni tycker. ;) Och om ni har någon idé till titel så får ni gärna skriva det med!
Prolog<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
I alla tider har vi snackat om vad vi tror kommer händaefter att vi dött. Och hur det känns att dö. Vissa säger att man ser ett vittljus, andra tror att det bara är början på ett nytt liv. Och det låter juganska chill, faktiskt. Ett nytt liv i ett paradis. Men vet ni? Att dö skiljersig inte så mycket från att somna. Det är nästan märkligt hur snabbt det går.Ena sekunden är du klarvaken. Andra är du borta. Bara sådär. Det är ganskafascinerande faktiskt.
<o:p> </o:p>
Kapitel 1<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Jag kollar mot sängen där Charlie ligger. Det ser ut som omhon har en miljon slangar instuckna i sig. Hennes kala huvud är glansigt avsvett. Jag tänker tillbaka på tiden innan hon blev diagnosisterad cancer. Innanden där hemska tumören naglade sig fast mellan hennes hjärnhalvor. Innanläkarna dödsdömde henne. Då hade hon sidecut och tjockt, illrött hår. Jag varalltid så himla avundsjuk på henne. Att hon vågade klippa av sig halva håret,medan fega jag lät mitt äckliga, långa hår förbli som det var. Det enda jagvågade göra var att färga det svart och platta till det. Jag tänker på Charlies grå-blåa ögon som alltid var så klara och fulla av liv. Nu är dem helt stängdaoch dem har varit det dem senaste dygnen. Jag hade kunnat göra vad som helstför att få se den där glada blicken igen. Men jag vet att det inte kommerhända. Läkarna har sagt att hon bara kommer kunna hålla sig vid liv i några få,ynka dagar till. Högst en vecka.
Som sagt så är det inte jättemycket, men jag har bara skrivit igår kväll. ^.^
Så, tycker ni att det är värt att fortsätta eller borde jag sluta?
Edit: Jag vet att många ord sitter ihop osv, men det är för att jag kopierat direkt från Word -.-'
Prolog<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
I alla tider har vi snackat om vad vi tror kommer händaefter att vi dött. Och hur det känns att dö. Vissa säger att man ser ett vittljus, andra tror att det bara är början på ett nytt liv. Och det låter juganska chill, faktiskt. Ett nytt liv i ett paradis. Men vet ni? Att dö skiljersig inte så mycket från att somna. Det är nästan märkligt hur snabbt det går.Ena sekunden är du klarvaken. Andra är du borta. Bara sådär. Det är ganskafascinerande faktiskt.
<o:p> </o:p>
Kapitel 1<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Jag kollar mot sängen där Charlie ligger. Det ser ut som omhon har en miljon slangar instuckna i sig. Hennes kala huvud är glansigt avsvett. Jag tänker tillbaka på tiden innan hon blev diagnosisterad cancer. Innanden där hemska tumören naglade sig fast mellan hennes hjärnhalvor. Innanläkarna dödsdömde henne. Då hade hon sidecut och tjockt, illrött hår. Jag varalltid så himla avundsjuk på henne. Att hon vågade klippa av sig halva håret,medan fega jag lät mitt äckliga, långa hår förbli som det var. Det enda jagvågade göra var att färga det svart och platta till det. Jag tänker på Charlies grå-blåa ögon som alltid var så klara och fulla av liv. Nu är dem helt stängdaoch dem har varit det dem senaste dygnen. Jag hade kunnat göra vad som helstför att få se den där glada blicken igen. Men jag vet att det inte kommerhända. Läkarna har sagt att hon bara kommer kunna hålla sig vid liv i några få,ynka dagar till. Högst en vecka.
Som sagt så är det inte jättemycket, men jag har bara skrivit igår kväll. ^.^
Så, tycker ni att det är värt att fortsätta eller borde jag sluta?
Edit: Jag vet att många ord sitter ihop osv, men det är för att jag kopierat direkt från Word -.-'
Camera info
Comment the photo
Och sen måste jag erkänna att jag inte tål böcker som är skrivna i presens. Få böcker är det, och jag vet faktiskt inte riktigt varför.. men själv klarar jag inte av hur man måste tänka när det är skrivet så, och varje rörelse känns som om den måste beskrivas och varje aktivitet känns så seg på något sätt.
Och om det ska bli en bok så föreslår jag ett mycket längre intro. Det känns som att det behövs mer av hur Charlie ligger i sängen och lite mer om vad som händer just då istället för att direkt kasta läsaren bakåt i tiden och förklara vem Charlie var förut. Med andra ord föreslår jag att du först skriver antingen vem Charlie var tidigare och sedan hon i sängen eller tvärtom, beroende på vad som känns rätt.
Men ja.. det är bara vad jag tycker.
Annars måste jag säga att man blir väldigt nyfiken på vad som ska hända sen! Vet att det var en månad sen du la upp, men jag tror det är värt att ge det ett försök! Även om en bok kan vara kämpigt att skriva borde du minst i alla fall se till att göra någon form av historia av det, hur lång eller kort den än skulle kunna bli.
Tack så mycket! :D
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/namaenonai/495931350/
Visa toppen
Show footer