February
Monday 5 January 2009 photo 4/4
|
du fick mej att tappa andan,
och ibland kändes det som om jag levde på dina andetag. precis som kent sjunger i en sång
"jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor"
älskling, så känns det ibland.
du gav mej den där pirr-i-magen-känslan,
du vet, den där känslan som jag inte trodde
existera förutom i sagor och filmer och som alla
som verkligen var kära prata om.
och jag som trodde att jag aldrig
skulle få uppleva den, jag trodde ett tag att den
inte ens existera, men den existerade faktiskt,
jag får den varje dag, bara jag hör din röst i telefonen eller när jag ser dej. du är verkligen kärlek.
jag vet inte varför det känns som om jag har
en klump i magen varje gång jag är ifrån dej.
varför jag ibland känner mej så ensam och tom
utan din luft och din närhet. jag brukar krama
din kudde som du legat på och önska att du var
här hos mej igen att jag aldrig skulle behöva
kyssa dej en sista gång och det där ordet hejdå
gör så fruktansvärt ont även om jag vet att vi syns nästa helg igen.
jag är verkligen kär i dej. nu tar jag chansen,
nu vill mitt hjärta bara ha dej och ingen annan.
det vill ha din närhet, dina läppar som möter mina,
dina fina ögon, din röst och dina armar runt om
mej. det vill inte ha alla andras åsikter och alla
andras krav, inte heller era blickar som tittar ner på
en och suckar. aldrig! men mitt hjärta vill ha eran kärlek, era omtänksamma ord som säger du är
värd det bästa och han är det bästa. för vänner,
han är verkligen det jag önskat mej!
det där ordet för bra för att vara sann, passar helt perfekt på dej älskling, liksom jag klär i din andedräkt.
du fick mej, jag kanske fick dej. alla säger att kärlek endå sviker på slutet, att om man hittar den rätta
så är allt för bra för att vara sant, för sånna personer existerar inte. att säga föralltid är något man inte
kan hålla och att du&jag inte finns, att &:et är ett bindesträck egentligen. jag förstår att alla inte hittar
den rätta, jag förstår också att ord kan såra.
kärlek är en bit man bara måste ha, mitt fall så är det han, han som får mina tankar att kretsa runt
honom, han som får mej att le och skratta när alla andra får mej att falla. att han får den där självhats
känslan att försvinna, att kärleken till honom är mäktigare än ångesten för mej själv.
jag visste nog inte vad kärlek var för något,
jag gick på vad alla andra sa att det var.
alla sa att det var svek, att kärlek alltid slutade
med det. att alla spelar ett spel. alla vill väl ha någon? ingen vill väl endå vara ensam? att alla skriver
KÄRLEK med stora bokstäver och önskar att Han
en dag kom och plinga på dörren, det är nog sanning.
och ibland kändes det som om jag levde på dina andetag. precis som kent sjunger i en sång
"jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor"
älskling, så känns det ibland.
du gav mej den där pirr-i-magen-känslan,
du vet, den där känslan som jag inte trodde
existera förutom i sagor och filmer och som alla
som verkligen var kära prata om.
och jag som trodde att jag aldrig
skulle få uppleva den, jag trodde ett tag att den
inte ens existera, men den existerade faktiskt,
jag får den varje dag, bara jag hör din röst i telefonen eller när jag ser dej. du är verkligen kärlek.
jag vet inte varför det känns som om jag har
en klump i magen varje gång jag är ifrån dej.
varför jag ibland känner mej så ensam och tom
utan din luft och din närhet. jag brukar krama
din kudde som du legat på och önska att du var
här hos mej igen att jag aldrig skulle behöva
kyssa dej en sista gång och det där ordet hejdå
gör så fruktansvärt ont även om jag vet att vi syns nästa helg igen.
jag är verkligen kär i dej. nu tar jag chansen,
nu vill mitt hjärta bara ha dej och ingen annan.
det vill ha din närhet, dina läppar som möter mina,
dina fina ögon, din röst och dina armar runt om
mej. det vill inte ha alla andras åsikter och alla
andras krav, inte heller era blickar som tittar ner på
en och suckar. aldrig! men mitt hjärta vill ha eran kärlek, era omtänksamma ord som säger du är
värd det bästa och han är det bästa. för vänner,
han är verkligen det jag önskat mej!
det där ordet för bra för att vara sann, passar helt perfekt på dej älskling, liksom jag klär i din andedräkt.
du fick mej, jag kanske fick dej. alla säger att kärlek endå sviker på slutet, att om man hittar den rätta
så är allt för bra för att vara sant, för sånna personer existerar inte. att säga föralltid är något man inte
kan hålla och att du&jag inte finns, att &:et är ett bindesträck egentligen. jag förstår att alla inte hittar
den rätta, jag förstår också att ord kan såra.
kärlek är en bit man bara måste ha, mitt fall så är det han, han som får mina tankar att kretsa runt
honom, han som får mej att le och skratta när alla andra får mej att falla. att han får den där självhats
känslan att försvinna, att kärleken till honom är mäktigare än ångesten för mej själv.
jag visste nog inte vad kärlek var för något,
jag gick på vad alla andra sa att det var.
alla sa att det var svek, att kärlek alltid slutade
med det. att alla spelar ett spel. alla vill väl ha någon? ingen vill väl endå vara ensam? att alla skriver
KÄRLEK med stora bokstäver och önskar att Han
en dag kom och plinga på dörren, det är nog sanning.
Visa toppen
Show footer