Det är många som undrat vad som hände med Silver, varför han togs bort och så så vidare. Jag har inte varit i riktigt skick att prata om det och sådär men tänkte berätta det nu, när jag fixar det utan att gråta. Ni får hela historien om Silver, så håll till godo!

I Mars 2007 ringde det en tjej från Norrtälje till mig, hon berättade att hon hade en varmblodsvalack som hon tänkte skicka till slakt mo jag inte ville ha honom. Jag sa att visst var han välkommen, men jag hade då fullt i stallet och kunde ta emot honom först till första veckan i maj, när de släpps på betet. Det var okej med henne och där i början på maj så kom han, Silver Gaston.

Hon berättade att hon haft honom i 10år och att han gått på sin "lösdrift" i samtliga dessa åren tillsammans med en annan valack. (Lösdriften bestod av ett litet slkjul med tre väggar och ett tak, jag var där i mars och kikade på honom). I 15år hade han varit hingst innan hon plötsligt beslutat sig för att kastrera honom, så när han kom till mig hade han varit valack i två år.
Hon berättade också att hon lagt på honom ett vintertäcke i september, vilket tagits av i samband med att hon skulle köra honom till mig..

Det tog dem 6 timmar att lasta honom, ur det gick till vill jag inte veta men tillslut kom han i allafall. Jag släppte honom direkt till de andra på betet och han drog iväg i den vackraste trav jag någonsin sett! Med svansen högt och krökt nacke.
Sedan tog det tre dagar innan jag, genom att valla in honom i ett hörn, fick fatt i honom igen.

Silver var skygg, han var full av knölar, bett, sår och hade ett varande fult sår på nosryggen där en gammal neoprengrimma skavt sönder honom. Den hade suttit på i ett par år skulle jag gissa och neoprenen var torr, sprucken och sylvass! Dessutom var han mager.
Det var bara att börja från början. Jag tränade grundläggande ledarskapsövningar, med Frisse lös bredvid Silver som för att visa "Så här gör man, kolla det är enkelt!" :)
I slutet på juni kom han för första gången fram till mig med spetsade öron i hagen..

I Juli började jag rida in honom, första gången höll Bo honom medan jag satt upp. Han vickade lite på öronen och trampade runt - men litade på mig och försökte förstå. När han stod avslappnat satt jag av.
Andra gången var Milla med och hade oss i långt grimskaft ifall att det skulle smälla när vi skulle skritta också. Det gjorde det inte och efter ett par varv så kunde hon släppa oss.
Fjärde gången red jag ut med honom. DET var en härlig känsla. Han och jag, ensamma i skogen och utforskade våra stigar. Hans örn varierade med att vara spetsade framåt och att hela tiden hålla koll på mig där på hans rygg.
Visst var han grön och lite ostadig, men klok och snäll och gjorde sitt bästa. Han var vår Cowboysare!

Under hösten reds han mycket, mest av mig men även Milla red honom några gånger och förvånades över hur snäll han var.

I Januari 2008 fick han ett nytt hem, hos vad vi trodde var ett helt suveränt hem i Strömsholm.
Det var det inte.
Några månader senare ringde en fodervärd som nu hade honom och sa att han var inte riktigt klok. Stod på bakbenen och var allmänt galen. Vi kopplade på transporten och hämtade hem honom, för sådant är mitt kontrakt. (Det visade sig också att han misskötts av ägaren och det var på den grunden han fick komma hem.)

Nu var det mamma som tog vid som ägare, hon älskade Silver redan från början men han var alldeles för mycket häst för henne som var hästrädd. Men vid den här tiden hade Zacke kommit in i hennes liv och tagit udden av det.
Jag skötte naturligtvis all hans träning och sådär, men hon pysslade och grejade - något som Silver älskade!

Under vintern 2009, när jag bodde i Dalarna, så började hans hälsa svikta. Han drabbades först av en kraftig hovböld - så han fick gå med gips i veckor och sjukhage.
Straxt efter att gipset plockades bort så drabbades han av sin första kolikattack. Sedan avlöste de varandra under nästan 4 veckors tid och då trodde vi att vi skulle förlora honom. Veterinärerna stod handfallna och först när Ted (veterinär från Ultuna) kom ut så förstod vi att blindtarmen var fullproppad och att det var därifrån som anfallen kom. Han gav honom helgen på dig att lyckas tömma den, annars skulle han inte klara sig. Kramplösande och jag-vet-inte-allt gavs och Ted masserade blindtarmen inifrån... Och som av ett mirakel så var han frisk på måndagen!
(Då Silver var för gammal för att försäkras när han kom till mig så hade han bara en sk. veteranförsäkring, smällen ekonomisk var enorm rent ut sagt.)

Han höll sig frisk under våren 2010 men var liksom inte sig själv, gnistan fanns inte där. Men vi hoppades att den skulle komma tillbaka med sommaren som han älskade så mycket. Men sommaren kom och visst njöt han av sommarbetet men när jag satte igång honom i ridningen igen så märkte vi tydligt att han hade problem med bakbenen och ryggen. Han ställdes igen och fick massage och vila. Men mot slutet på sommaren så hade han ont bara av att gå i hagen.

Vi insåg att han helt enkelt var utsliten... först hårda år på Travet och sedan 10års mer eller mindre vanvård i ett skjul i skogen hade tagit hårt på vår vän.
Så mamma fattade beslutet att låta honom somna in innan han blev än sämre och inte hade några glada dagar kvar.

Vi kommer sakna honom alltid och alltid minnas allt han lärde oss!
Älskade fina Silver Gaston.

www.stallphoenix.tk

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

.Mamma Wed 27 Oct 2010 11:13

Lite tillägg till vad Emma har skrivit om min älskade häst. Hans sista vinter började med hornhinneskada - vilket var lätt att bota, sedan fick han en spik i hoven som blev till en hovböld där det blev gipsbyte i 5 veckor var 5-6 dag samt sjukhage. Efter allt detta kom koliken som slutade med blindtarmsförstoppning. Mycket promenader o massage under en lördag o söndag gjorde att när veterinären kom tillbaka på måndagen var han frisk. Bad ändå veterinären komma tillbaka efter ytterligare en vecka för att verkligen kolla att Silver var okey, vilket han var. Vilken lycka! Det blev många samtal upp till Dalarna o Emma denna helg med mycket gråt, jag trodde att jag skulle mista honom redan då. Men vi fixade det, Silver o jag. Silver älskade att jobba både med huvudet och med kroppen. Emma skötte kroppsarbetet och jag tränade honom i ledarskapsarbetet, kanske kommer det sådana bilder i framtiden på hennes hemsida. Jag saknar honom fruktansvärt mycket och han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Jag har ju Zacke kvar och han är min mirakel häst, det var han som fick upp mig på hästryggen igen även om det fortfarande känns "pirrigt" ibland. Han kan ju liksom inte fatta att han snart är 30 år och borde ta det lugnt!

September 2015

October 2015

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Comment the photo

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar