Tuesday 3 April 2012 photo 1/1
|
Huu vad ont det gör i själen på mig när jag ser hur själsliga ärr
kommer upp till ytan hos en häst jag jobbar med.
Jag trodde Amadeus funnit tryggheten i sig själv, att han var
redo för ett nytt hem och att han skulle passa de flesta.
Ikväll fick jag dock se att han inte är trygg i sig själv
- han är trygg med mig. Vilket är en enorm skillnad och
ett problem som jag inte vet hur jag ska lösa.
Hur ska jag kunna lösa ett problem som inte finns för mig? Hur ska jag kunna lära honom att lita på andra människor än mig på sin rygg?
Snacka om moment 22.
På slutet gick det ju hur bra som helst dock, han gick fint i formen
och de förstod varandra. Han insåg att hon inte tänkte slå honom,
inte skrika åt honom och på intet vis framkalla smärta hos honom.
Men vad hjälper det? En häst får bara en chans vid en provridning.
Och hur mycket JAG än ser lugnet komma smygande i hans ögon
och hur han slappnar av i kroppen, så är det ju små
saker som en okänd ryttare säkerligen märker
- men inte ser på samma vis som jag som ju känner honom.
Han är en pärla, en guldklimp och världens vänligaste häst
- men han behöver mer tid än en provridning,
och hur får man till det i dagens Hästsverige?
Blörk... Jag känner mig så deprimerad nu.. =(
Jag trodde Amadeus funnit tryggheten i sig själv, att han var
På slutet gick det ju hur bra som helst dock, han gick fint i formen
Men vad hjälper det? En häst får bara en chans vid en provridning.
Camera info
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/naraiwe/503793190/