June
Friday 21 November 2014 photo 1/1
|
Så.
I.. Förrgår. Ja, i förrgår small det. Var så trött så att jag grät när jag åkte till jobbet. Så fullständigt utpumpad att det värkte i varenda muskel i kroppen. Kommer upp på jobbet och får se att det ännu är en hel drös sjuka, och att de därför ringt in en tjej som egentligen är ledig (the normal way). So far so good.
Får sen se att hon blir kompenserad med ledigt i helgen "som plåster på såren". Och den lilla, lilla energin jag hade kvar bara försvann. För i och med hennes kompensationsledigt så försvann alla MINA chanser att få en ledig dag innan den 24:e. Och orättvisan i det.. Fy fan. Det fick mig att må illa. Tilläggas ska också att hon, och alla de andra med fast tjänst, får 600kr extra i månaden för att vara flexibla och ta ETT extra pass. Detta pass. Fy fan.
Nåväl, jag bet ihop, for iväg och började kvällen.
Vid kund nummer fyra fann jag mig själv ståendes utanför hennes dörr med nyckeln i handen. I tio minuter. Och kunde inte för mitt liv komma ihåg hur man låser upp en dörr.
Fullständigt vidrig känsla av panik.
Så. I det skedet messade jag en kollega (tillika vän) och frågade om hon kunde komma och byta av mig. Skyllde på illamående och feberskänslor. Det skulle hon göra. Så jag jobbade klart fram till rasten + lite extra och åkte sedan hem.
Och gårdagen var helt fruktansvärd. Jag var helt väck. Så trött. Som en urvriden trasa. Psykiskt helt och hållet knäckt. Så pass så att jag övervägde på riktigt att ta livet av mig.
Jag valde att supa mig full. (Hej och hå, nu jävlar är vi ärliga. Välkomna att döma.) Blev redigt packad och grät, sov och blev omhändertagen av världens finaste (och oroligaste) M.
Jag har, på riktigt, aldrig mått så dålig i hela mitt liv som då. Jag antar att det var att slå i den berömda väggen.
Men!
Vaknade idag med en ny beslutsamhet. Gällande mitt mående (som M redan tvingat mig att börja nysta i, bara tio-tolv år försent..), framtiden, mitt jag och en massa andra saker.
Och framförallt med ny energi. Inte mycket, men tillräckligt för att ta tag i att städa huset och faktiskt känna visst hopp och beslutsamhet inför framtiden.
Alla säger alltid att jag är så stark. Att jag är så tuff. Jag brukar bara skratta, men inombords har jag alltid tänkt att "ni skulle bara veta hur jäkla ynklig jag är.. Fullständigt värdelös.".
Men, jag inser faktiskt att jag ÄR jävligt stark. Jag ÄR jävligt tuff.
Starkare och tuffare än de flesta jag träffat. Faktiskt. (Fuck Jantelagen eller nåt.)
Jag är lite som terminator. Eller en fågel Fenix. Jag reser mig alltid ut askan och står stark igen. DET är nog min bästa egenskap. Min styrka.
Och det är dags att jag börjar anamma den och inse att den faktiskt finns där.
Och främst av allt - jag måste börja tycka om mig själv. För om jag ser på mig själv utifrån så ser jag en tjej som - faktiskt - är rätt så jävla Awesome! Det är bara att mitt inre jag behöver inse det också.
Så. Ja. Ehm. Hej och välkomna till mig och mitt totalt fucked up jag. x)
Imorgon väntar jobb 9-13.30 och 16-22. Varför vila mer än nödvändigt eller nåt? x)
Annons
Visa toppen
Show footer