April
Saturday 8 January 2011 photo 1/1
|
Jag har nu vässat mina naglar och laddat mitt gevär så inget kan stoppa mig. Sedan februari månad har jag vandrat mot Dubrovnik för att finna det viktiga. Jag är nu nära mitt mål men mina ben är trött av de hinder som lagts framför mig. Svek och eldsvådor.
Det var i en liten bergsby belägen i den rumänska delen av Karpaterna jag träffade min första motgång. Jag vandrade då med min förtrogne och älskade man Timur, en väldig bonde från Kaukasus med synnerligen ståtlig bringa. Vi var i lyckorus ty vår mission i bergsbyn hade varit ytterst givande. Var pojke, get och kvinna såg mig som den konung jag då var och de samlade alla sina ägodelar på hög och frågade mig "Vad ska vi göra med dessa skatter för att blidka dig er, ståtlige herre?" Bränn det var mitt svar för det var vad mitt hjärta och min Gud sade till mig. "Bränn det ty inget är viktigare för er än vad er majestät är" Men denna by var rik ty de handlade med både ull och sovplatser för vandrande och den hade sådana skatter i sådana mängder att lågorna plötsligt slog mot husväggarna och mot mänskligt kött. Vi flydde, jag och Timur, men vart vi än riktade oss förde vinden stanken av bränt hår mot ansiktet och vad vi än drömde så fanns där ett svagt vrål av smärta. Men vi fortsatte ty jag visste att detta bara var prövningar för mitt sinne.
Vi nådde Belgrad den tolfte juni men fann ingen ro trots att vi var nära målet. Timur hade blivit allt tystare för var dag och hans bringa glänste inte med samma glans som tidigare. Då även hans hår var tovigt så bestämde jag att vi skulle besöka ett bad. Det var eftermiddag och solen strök min rygg men där innanför, i mitt kött, var det mörkt. Vad jag misstänkte var att Timurs kött var ack så mycket mörkare. Efter tvagningen gick vi in i en bastu så ångande att jag inte kunde se längre än en tvärhand. Klämd mellan kroppar satt vi och andades i otakt. Men trots detta myller av suckande kroppar hörde jag när den vackraste sucken lämnade mig i den bolmande bastun. Jag fortsatte dock att drömma om honom och det var drömmar så rena att inte ens vrålen kunde tränga in.
Nu ser jag Dubrovnik från den höjd jag står på. Det är vacker stad med dess hav och dess människor. Men jag frågar mig nu "Är det viktiga även de vackra när köttet aldrig varit mörkare, vildare. Är det viktiga värt något när huvudet surrar av eldflammor och revbenen dunkar mot bröstet. När naglar lossnar och hakor skakar. Jag har levt en kort tid och det har varit min plikt att finna de viktiga, att finna Dubrovnik, men jag famlar efter den lycka jag blivit lovad. Mina kotor värker, mitt ansikte stelnar och jag faller ihop. Runt mig springer människor men ingen ser hur min hud grånar och hur mitt kött stelnar. Ingen märker hur jag går från mjukaste människa till gråtande granit."
Jag befinner mig nu på höjden ovanför Dubrovnik och även om jag inte är lycklig så är jag nöjd. Var dag passerar människor mig och många av dessa män är vackra att beskåda. En dag kommer jag nog smälta tillbaka till rött kött men den dagen är ännu inte kommen. Jag filar istället på kvicka anekdoter och andra roande repliker för den dag jag är bestämd att finna Timur och lägga salva på varande sår.
Din Dimitri
Det var i en liten bergsby belägen i den rumänska delen av Karpaterna jag träffade min första motgång. Jag vandrade då med min förtrogne och älskade man Timur, en väldig bonde från Kaukasus med synnerligen ståtlig bringa. Vi var i lyckorus ty vår mission i bergsbyn hade varit ytterst givande. Var pojke, get och kvinna såg mig som den konung jag då var och de samlade alla sina ägodelar på hög och frågade mig "Vad ska vi göra med dessa skatter för att blidka dig er, ståtlige herre?" Bränn det var mitt svar för det var vad mitt hjärta och min Gud sade till mig. "Bränn det ty inget är viktigare för er än vad er majestät är" Men denna by var rik ty de handlade med både ull och sovplatser för vandrande och den hade sådana skatter i sådana mängder att lågorna plötsligt slog mot husväggarna och mot mänskligt kött. Vi flydde, jag och Timur, men vart vi än riktade oss förde vinden stanken av bränt hår mot ansiktet och vad vi än drömde så fanns där ett svagt vrål av smärta. Men vi fortsatte ty jag visste att detta bara var prövningar för mitt sinne.
Vi nådde Belgrad den tolfte juni men fann ingen ro trots att vi var nära målet. Timur hade blivit allt tystare för var dag och hans bringa glänste inte med samma glans som tidigare. Då även hans hår var tovigt så bestämde jag att vi skulle besöka ett bad. Det var eftermiddag och solen strök min rygg men där innanför, i mitt kött, var det mörkt. Vad jag misstänkte var att Timurs kött var ack så mycket mörkare. Efter tvagningen gick vi in i en bastu så ångande att jag inte kunde se längre än en tvärhand. Klämd mellan kroppar satt vi och andades i otakt. Men trots detta myller av suckande kroppar hörde jag när den vackraste sucken lämnade mig i den bolmande bastun. Jag fortsatte dock att drömma om honom och det var drömmar så rena att inte ens vrålen kunde tränga in.
Nu ser jag Dubrovnik från den höjd jag står på. Det är vacker stad med dess hav och dess människor. Men jag frågar mig nu "Är det viktiga även de vackra när köttet aldrig varit mörkare, vildare. Är det viktiga värt något när huvudet surrar av eldflammor och revbenen dunkar mot bröstet. När naglar lossnar och hakor skakar. Jag har levt en kort tid och det har varit min plikt att finna de viktiga, att finna Dubrovnik, men jag famlar efter den lycka jag blivit lovad. Mina kotor värker, mitt ansikte stelnar och jag faller ihop. Runt mig springer människor men ingen ser hur min hud grånar och hur mitt kött stelnar. Ingen märker hur jag går från mjukaste människa till gråtande granit."
Jag befinner mig nu på höjden ovanför Dubrovnik och även om jag inte är lycklig så är jag nöjd. Var dag passerar människor mig och många av dessa män är vackra att beskåda. En dag kommer jag nog smälta tillbaka till rött kött men den dagen är ännu inte kommen. Jag filar istället på kvicka anekdoter och andra roande repliker för den dag jag är bestämd att finna Timur och lägga salva på varande sår.
Din Dimitri
Annons
Comment the photo
soetaponies
Thu 13 Jan 2011 18:03
ja du vet ju att jag är näst intill oförmögen att ge konstruktiv kritik, dethär är fantastiskt och jag tycker inte du ska skaffa en blogg utan fortsätta att höja bdbs litterära anseende
Nattlinnen
Thu 13 Jan 2011 18:04
jag vill inte har konstruktiv kritik, bara massor villkorslöst älskande ;)
Anonymous
Sat 8 Jan 2011 20:39
har du skrivit? har svårt att ta till mig de köttiga episka dragen med reklam för rudbecksskolanochpostkodmiljonären flaxandes i ögonvrån. hata bdb-formatet. men gilla dina texter. skaffa en blogg!
Nattlinnen
Sat 8 Jan 2011 21:29
ja. och nej, inte än iaf, då "måste" jag uppdatera.
ps. använd firefox + adblock plus för att få bort den mesta av reklamen.
http://adblockplus.org/en/
ps. använd firefox + adblock plus för att få bort den mesta av reklamen.
http://adblockplus.org/en/
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nattlinnen/482043476/
Visa toppen
Show footer