April
Saturday 29 January 2011 photo 1/1
|
Here's your reward for working so hard
Jag spår i tesump och finner det som kommer bli sanningen om jag bara jobbar vidare. Vad jobbar jag med? Jag avbryter mig själv och min högra hand värker. Vi sitter bredvid varandra. Vi tittar på något för jag vet att vi inte riktigt ser varandra. I den döda vinkeln vilar vi. Vi är båda nakna, du är rätt ointresserad av filmen, jag äter rostmackor. Det är en blå soffa vi sitter i. Runt oss ett bollhav med röda och gröna bollar. Reklamavbrott.
Tycker du om det?
Vad?
Ytspänning.
Ja.
Vi iakttar droppen av te som hänger kvar i den gravt lutande skeden. Filmen börjar. Vi ser på den sju minuter kortare versionen. Det är mörkt och bilar åker långsamt genom staden. Regn och neon. Men min scen saknas. Mina sju minuter saknas och ingen synth kan rädda mig. Iklädd min strama leoparddräkt ger jag mig ut i den kristallklara dagen.
Det slutar snurra. Mitt hjärta dunkar inte i takt till musiken. Mitt hjärta klarar sig utan dunkande kryckor. Och även om varje mening jag skriker ut till luften kräver alltför många minuter så kräver det inte något mod. Inget mod krävs för det jag ska göra. Fly.
Jag går längs en väg i någon söderförort men jag känner inte igen mig. Röda linjen skulle jag tro. Vägen är bred och luften klar. Det har regnat och min kropp darrar av köld. Mina fötter har ännu att bli uppslitna men de är trötta och trasiga. Jag går mitt i vägen för att slippa människorna inte för att träffa bilarna.
"Visst är det fascinerande att neon är gas" skriver jag på sätet framför mig. Sista tunnelbanan hem. Jag hittade inte. Jag har nyss träffat min gamla klasskamrat. Han behövde bara tre slag med stålröret per fot. Jag uppskattade hans hantverk. Nu krälar jag mig hem från kyrkogården.
Du tittar fortfarande på filmen när jag kommer in. Jag sjunker ner i bollhavet. Du är vacker men jag känner mig sorglig. Och trött. Och jag värker. Mitt te är kallt men sakta dricker jag det. I bladen står det "Tazam".
Långsamt sträcker jag upp händerna ty mina bödlar är fyra och jag är ensam. Du ser på mina sju minuter och kan inte hjälpa mig. Du ser min scen och skrattar så vad kan jag göra? Den som vet, sträck långsamt upp händerna. Tänkte väl det. Adieu.
Jag spår i tesump och finner det som kommer bli sanningen om jag bara jobbar vidare. Vad jobbar jag med? Jag avbryter mig själv och min högra hand värker. Vi sitter bredvid varandra. Vi tittar på något för jag vet att vi inte riktigt ser varandra. I den döda vinkeln vilar vi. Vi är båda nakna, du är rätt ointresserad av filmen, jag äter rostmackor. Det är en blå soffa vi sitter i. Runt oss ett bollhav med röda och gröna bollar. Reklamavbrott.
Tycker du om det?
Vad?
Ytspänning.
Ja.
Vi iakttar droppen av te som hänger kvar i den gravt lutande skeden. Filmen börjar. Vi ser på den sju minuter kortare versionen. Det är mörkt och bilar åker långsamt genom staden. Regn och neon. Men min scen saknas. Mina sju minuter saknas och ingen synth kan rädda mig. Iklädd min strama leoparddräkt ger jag mig ut i den kristallklara dagen.
Det slutar snurra. Mitt hjärta dunkar inte i takt till musiken. Mitt hjärta klarar sig utan dunkande kryckor. Och även om varje mening jag skriker ut till luften kräver alltför många minuter så kräver det inte något mod. Inget mod krävs för det jag ska göra. Fly.
Jag går längs en väg i någon söderförort men jag känner inte igen mig. Röda linjen skulle jag tro. Vägen är bred och luften klar. Det har regnat och min kropp darrar av köld. Mina fötter har ännu att bli uppslitna men de är trötta och trasiga. Jag går mitt i vägen för att slippa människorna inte för att träffa bilarna.
"Visst är det fascinerande att neon är gas" skriver jag på sätet framför mig. Sista tunnelbanan hem. Jag hittade inte. Jag har nyss träffat min gamla klasskamrat. Han behövde bara tre slag med stålröret per fot. Jag uppskattade hans hantverk. Nu krälar jag mig hem från kyrkogården.
Du tittar fortfarande på filmen när jag kommer in. Jag sjunker ner i bollhavet. Du är vacker men jag känner mig sorglig. Och trött. Och jag värker. Mitt te är kallt men sakta dricker jag det. I bladen står det "Tazam".
Långsamt sträcker jag upp händerna ty mina bödlar är fyra och jag är ensam. Du ser på mina sju minuter och kan inte hjälpa mig. Du ser min scen och skrattar så vad kan jag göra? Den som vet, sträck långsamt upp händerna. Tänkte väl det. Adieu.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 30 Jan 2011 11:42
( jag lyssnar på http://open.spotify.com/album/5FyUYnJBlEl3ZXmkR3sfRE.
trubadur/folksångare som spelar visor med vänster&gayinnehåll. såg honom live igår, blev kär. )
fint skrivet!
trubadur/folksångare som spelar visor med vänster&gayinnehåll. såg honom live igår, blev kär. )
fint skrivet!
Nattlinnen
Sun 30 Jan 2011 19:54
jag är inte övertygad tyvärr. trubadur är inte min grej i dessa sekunder.
Nattlinnen
Sun 30 Jan 2011 10:36
glömde: http://open.spotify.com/user/pfhaota/playlist/3UIoSIYcM0Nt4EEeK6D5dH gjord under skrivandet.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nattlinnen/483605265/
Visa toppen
Show footer