April
Thursday 3 February 2011 photo 1/1
|
Vi hade väntat och spelat mobilspel samt tumkrig och diverse associationsövningar och vi var redo för de prövningar som skulle komma. Vi lyssnade på pampig musik och sminkade våra ansikten i stora svartvita mönster. Mitt tema var ränder och ditt ringar. Men vi var inte rädda för vi förberedde oss och samlade poäng medan vi sprang genom staden med våra fanor höjda över våra ansikten. För vi hatade våra ansikten som vi gömde i armvecket medan vi låg i hög på golvet och vibrerade i takt till våra små hjärtan för vi var bara barn. Vi var bara barn med ändå kunde jag ladda mitt vapen snabbare än någon. Vi var bara barn men ändå kunde du göra stora ringar av skoputs i ditt ansikte. Men så kom ett plötsligt lugn och vår hög stillades. Sakta reste vi oss upp och tog fram redskapen. En ask med kritor. En bandspelare. En burk med turkisk konfekt. Jag tryckte igång bandspelaren.
Det allvarliga manifestet
I dessa tider av magont, förvirring och ökad torrhet i munnen samlar vi oss för ingen annan tycks göra det. Mot en fond av våld, verklighet och vinst blickar vi framåt mot emblem, handskak och markanta känslostormar. Vi skriker, ha!, för vi vet att dagen är kommen för vårt försök att rädda oss. Dagen är kommen för ingen annan väljer dagen. Ingen annan vet att vi behöver denna dag för att se varandra och med stolta blickar fästa emblem på våra bröst. Den dagen någon annan fäster ett emblem på mitt bröst, den dagen ska vår kamp sluta. Den dagen någon annan skakar din hand, den dagen ska vår kamp sluta. Den dagen ni delar vår känsla, den dagen ska vi lägga oss mot golvet igen, säga tack och försvinna.
Vi vet att vi kommer misslyckas och vi sörjer det inte. Vi samlar istället på tenn och gjuter våra soldater. Vi målar dem och vi känner oss stolta medan vi går runt i städerna och faster dessa, våra väktare, vid pelare, broar och skyltfönster. Men ni tar bort varenda en och vi sörjer det inte. Vi faller istället ihop på golvet och vibrerar för vi skönjer något. Vi såg genom era pannglober och det bubblade där inne. Ni tänkte. Ni tänkte och det avslöjade er och vi föll ihop. Nu ligger vi där och tänker samma sak som er: "Varför behöver man soldater för att stoppa översvämningar?"
Det allvarliga manifestet
I dessa tider av magont, förvirring och ökad torrhet i munnen samlar vi oss för ingen annan tycks göra det. Mot en fond av våld, verklighet och vinst blickar vi framåt mot emblem, handskak och markanta känslostormar. Vi skriker, ha!, för vi vet att dagen är kommen för vårt försök att rädda oss. Dagen är kommen för ingen annan väljer dagen. Ingen annan vet att vi behöver denna dag för att se varandra och med stolta blickar fästa emblem på våra bröst. Den dagen någon annan fäster ett emblem på mitt bröst, den dagen ska vår kamp sluta. Den dagen någon annan skakar din hand, den dagen ska vår kamp sluta. Den dagen ni delar vår känsla, den dagen ska vi lägga oss mot golvet igen, säga tack och försvinna.
Vi vet att vi kommer misslyckas och vi sörjer det inte. Vi samlar istället på tenn och gjuter våra soldater. Vi målar dem och vi känner oss stolta medan vi går runt i städerna och faster dessa, våra väktare, vid pelare, broar och skyltfönster. Men ni tar bort varenda en och vi sörjer det inte. Vi faller istället ihop på golvet och vibrerar för vi skönjer något. Vi såg genom era pannglober och det bubblade där inne. Ni tänkte. Ni tänkte och det avslöjade er och vi föll ihop. Nu ligger vi där och tänker samma sak som er: "Varför behöver man soldater för att stoppa översvämningar?"
Annons
Visa toppen
Show footer