October
Thursday 22 July 2010 photo 6/15
|
"De gånger kedjan lämnat slottet, har en brand uppstått. Brandorsaken har varje gång varit helt oförklarlig."
Det berättas att Johan Sigismund Sparre, den siste av sin ätt på Engsö en natt inte kunde sova. Rastlös gick han av och an i stora salen. Huset låg öde omkring honom. Det fanns bara tjänarna och de sov. Om han ändå haft någon att slå tärning med. Ju mer han tänkte på det desto större blev hans lust. Plötsligt stannade han "Finns här då ingen som vill spela med mig", ropade han ut i den tomma salen. "Kom bara, kom vem det var månde, vän eller fiende, ja om det så vore Satan själv". Han hade knappt hunnit uttala den sista stavelsen förrän dörren slogs upp och en svartklädd främling steg in. En råkall vindpust svepte genom salen och fick ljusen att flämta till, så att de nästan slocknade. Utan ett ljud slog sig främlingen ner vid bordet. Hans ansikte var till hälften dolt av en stor krage. Det enda Sparre kunde se av honom var pipskägget. Spelet började. Ingen av dem yttrade ett ord. Det enda ljud, som bröt tystnaden var tärningarnas rasslande mot bordsskivan. Sparre vann hela tiden. Men ändå kände han ingen glädje eller triumf utan bara en isande skräck, som ökade allt eftersom spelet fortgick.
Plötsligt reste sig främlingen oväntat mitt under spelets gång och drog fram en guldkedja, som han kastade på bordet framför Sparre. Denne vågade inte röra sig, inte ens lyfta blicken. Darrande hörde han en ihålig skärande röst, som ekade genom salen: "Den är din. Du har vunnit den. Men kom ihåg, denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja om den någonsin förs härifrån." Sparre sjönk ihop över bordet. När han såg upp var salen tom. Ett ögonblick trodde han, att han hade slumrat till och haft en mardröm. Men framför honom på bordet låg guldkedjan som ett skrämmande verklighetsbevis."
Det berättas att Johan Sigismund Sparre, den siste av sin ätt på Engsö en natt inte kunde sova. Rastlös gick han av och an i stora salen. Huset låg öde omkring honom. Det fanns bara tjänarna och de sov. Om han ändå haft någon att slå tärning med. Ju mer han tänkte på det desto större blev hans lust. Plötsligt stannade han "Finns här då ingen som vill spela med mig", ropade han ut i den tomma salen. "Kom bara, kom vem det var månde, vän eller fiende, ja om det så vore Satan själv". Han hade knappt hunnit uttala den sista stavelsen förrän dörren slogs upp och en svartklädd främling steg in. En råkall vindpust svepte genom salen och fick ljusen att flämta till, så att de nästan slocknade. Utan ett ljud slog sig främlingen ner vid bordet. Hans ansikte var till hälften dolt av en stor krage. Det enda Sparre kunde se av honom var pipskägget. Spelet började. Ingen av dem yttrade ett ord. Det enda ljud, som bröt tystnaden var tärningarnas rasslande mot bordsskivan. Sparre vann hela tiden. Men ändå kände han ingen glädje eller triumf utan bara en isande skräck, som ökade allt eftersom spelet fortgick.
Plötsligt reste sig främlingen oväntat mitt under spelets gång och drog fram en guldkedja, som han kastade på bordet framför Sparre. Denne vågade inte röra sig, inte ens lyfta blicken. Darrande hörde han en ihålig skärande röst, som ekade genom salen: "Den är din. Du har vunnit den. Men kom ihåg, denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja om den någonsin förs härifrån." Sparre sjönk ihop över bordet. När han såg upp var salen tom. Ett ögonblick trodde han, att han hade slumrat till och haft en mardröm. Men framför honom på bordet låg guldkedjan som ett skrämmande verklighetsbevis."
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nattmara/467086350/
Visa toppen
Show footer