Idag flyttade Ronnie ut.

Jag varken kunde eller ville försörja honom på min vikarielön, och uppenbarligen ville han inte hjälpa till. Jag kan inte stötta ett sådant beteende, dessutom gynnar det inte honom i längden. Det känns förstås skönt att sitta och spela hela dagarna, och få maten serverad framför näsan på en utan att ens behöva resa sig upp mellan måltiderna, men i längden mår ingen bra av att inte göra något vettigt av sitt liv. Någon gång måste även han lära sig att tjäna sina egna pengar, som alla andra.

Jag hoppas verkligen att han fixar det. Han är ingen dålig människa, han förtjänar att må bra.

Jo jag fick ju sms:et :) Vad ska ni göra där?

Bara för att det tar slut, slutar man inte älska personen. Och man vill de man älskar väl... Ronnie och jag är inte direkt vänner idag, men det spelar ingen roll. Han kan få göra vad fan han vill mot mig, ens känslor försvinner iallafall inte.

Vi har olika definitioner på vad försöka betyder, så att älta det vore bara dumt nu. Vi har pratat om det där så många gånger men aldrig kommit någonvart. Du vet att jag inte anser att söka ~11 jobb med en felande intresseanmälan under omloppet av ett halvår, och en praktikplats är en tillräcklig kamp för den man säger att man vill dela resten av sitt liv med. Och jag vet att du tycker att det är tillräckligt. Vi får nog bara acceptera läget, att våra åsikter är olika. Eller vad säger du? <br />
<br />
Angående det jag sa i telefonen... alla - till och med du - säger saker man ångrar när vreden har lagt sig. Jag har bett om förlåtelse, jag kan inte göra mer. Men med tanke på hur många gånger jag sagt att jag vill att du ska ha det bra, borde det inte finnas några tvivel hos dig. Dessutom: vad tjänar jag på att säga att jag vill att du ska ha det bra? Varför skulle jag ljuga eller skämta om en sådan sak? <br />
<br />
Det spelar ingen roll vart du är, vad du gör, vad du säger, vem du är med, eller om du ens lever - jag kommer alltid älska dig. Det kan du aldrig ta ifrån mig.