November
Friday 20 November 2009 photo 1/1
|
Ge mig bara lite tid att starta om mitt hjärta.
Jag kände instinktivt på mig - och anade att han också gjorde det - att morgondagen skulle bli avgörande. Vårt förhållande kunde inte fortsätta balansera på en knivsudd, som det gjorde nu. Vi skulle falla åt ena eller andra hållet, helt beroende av hans beslut eller instinkter. Jag hade redan fattat mitt beslut. Det hade jag gjort redan innan jag ens varit medveten om att jag hade ettt val, och jag tänkte hålla fast vid det. Ingenting var mer skrämmande eller plågsamt än tanken på att vända honom ryggen. Det var otänkbart.
I mörkret drömde jag.
Där jag flöt under det mörka vattnet hörde jag det lyckiligaste ljud
tankar kunde frambringa - lika vackert och upplyftande som otäckt.
Det var ännu ett vrål: ett djupare och vildare vrål som sjöd av ursinne.
Jag drogs nästan upp till ytan igen av en skarp smärta som skar över
min höjda hand, men jag lyckades inte leta mig tillräckligt högt upp för
att öppna ögonen.
Sedan visste jag att jag var död.
Genom det tunga vattner hörde jag en ängels röst ropa mitt namn,
kalla mig till den enda himmel jag ville nå.
"Åh, nej, Bella, nej!" skrek ängelns röst förtvivlat.
Bakom det efterläntade ljudet hördes ett annat ljud, ett fruktansvärt
oväsen som mina sinnen skyggade bort från. Ett ondskefullt, dovt morrande,
ett fasansfullt knäckande ljud och ett gällt tjut som plötsligt tystnade...
Jag försökte kocentrera mig på ängelns röst istället.
"Bella! Snälla Bella, lyssna på mig! Snälla, snälla Bella!" vädjade han.
Ja, ville jag säga. Vad som helst. Men jag hittade inte mina läppar.
"Carlisle!" skrek ängeln med ångest i sin perfekta röst.
"Bella, Bella, nej! Åh, snälla, nej!" och ängelns skakade av tårlösa,
trasiga snyftningar.
Ängeln borde inte gråta, det var fel. Jag försökte hitta honom,
tala om att allt var bra, men vattnet var så djupt och pressade sig
mot mig så att jag inte kunde andas.
och jag kan bara säga att den var lika bra andra gången.
Jag kände instinktivt på mig - och anade att han också gjorde det - att morgondagen skulle bli avgörande. Vårt förhållande kunde inte fortsätta balansera på en knivsudd, som det gjorde nu. Vi skulle falla åt ena eller andra hållet, helt beroende av hans beslut eller instinkter. Jag hade redan fattat mitt beslut. Det hade jag gjort redan innan jag ens varit medveten om att jag hade ettt val, och jag tänkte hålla fast vid det. Ingenting var mer skrämmande eller plågsamt än tanken på att vända honom ryggen. Det var otänkbart.
I mörkret drömde jag.
Där jag flöt under det mörka vattnet hörde jag det lyckiligaste ljud
tankar kunde frambringa - lika vackert och upplyftande som otäckt.
Det var ännu ett vrål: ett djupare och vildare vrål som sjöd av ursinne.
Jag drogs nästan upp till ytan igen av en skarp smärta som skar över
min höjda hand, men jag lyckades inte leta mig tillräckligt högt upp för
att öppna ögonen.
Sedan visste jag att jag var död.
Genom det tunga vattner hörde jag en ängels röst ropa mitt namn,
kalla mig till den enda himmel jag ville nå.
"Åh, nej, Bella, nej!" skrek ängelns röst förtvivlat.
Bakom det efterläntade ljudet hördes ett annat ljud, ett fruktansvärt
oväsen som mina sinnen skyggade bort från. Ett ondskefullt, dovt morrande,
ett fasansfullt knäckande ljud och ett gällt tjut som plötsligt tystnade...
Jag försökte kocentrera mig på ängelns röst istället.
"Bella! Snälla Bella, lyssna på mig! Snälla, snälla Bella!" vädjade han.
Ja, ville jag säga. Vad som helst. Men jag hittade inte mina läppar.
"Carlisle!" skrek ängeln med ångest i sin perfekta röst.
"Bella, Bella, nej! Åh, snälla, nej!" och ängelns skakade av tårlösa,
trasiga snyftningar.
Ängeln borde inte gråta, det var fel. Jag försökte hitta honom,
tala om att allt var bra, men vattnet var så djupt och pressade sig
mot mig så att jag inte kunde andas.
och jag kan bara säga att den var lika bra andra gången.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nda/425535921/
Visa toppen
Show footer