August
Monday 21 June 2010 photo 1/1
|
Inte för att jag tror att någon egentligen bryr sig eller för den delen ens läser denna bdb längre, men skitsamma, måste få skriva av mig.
Till skillnad från många andra så har studenten aldrig varit något speciellt för mig. Det var i stort sett det jag föreställde mid det som: ett enda stort jippo där det vrålas och sjunges till halsen är så hes att man låter som en sahrawier som livnärt sig på sandpapper livet igenom. Enda skillnaden var att det var långt roligare än jag föreställt mig, men det är ganska oväsentligt i det stora hela. Inte heller betydde det något vidare framsteg för mig, snarare en tillbakagång. Det känns inte som om jag kommit fram häri livet, det känns som om jag är tillbaks på exakt samma punkt där jag var för exakt tre år sedan.
Jag sitter hemma vid min dator, ibland skickar föräldrarna ut en på trädgårdsarbete. Det är sommar, solsken avbyts av sporadiska monsunregn och vice versa. Fritiden spenderas med exakt samma vänner nu som den spenderades med då. Allt är sig likt! Från värmen till myggorna, vännerna, familjen, landet, staden, skogarna, himlen, fritiden... ALLT! Gymnasietiden är nu inget mer än ett minne blott, ett glatt men tyvärr något vagt minne om en ganska lycklig period som varade i tre år, en period då man fick träffa människor man inte hade någon aning ens existerade, men som man önskar man hade växt upp med helt enkelt för att de är så himla härliga! Nu känns det återigen som om de inte existerar, det känns återigon som om man är tillbaks till de tre åren förut då man inte visste vilka de var. Skillnaden är att man är något längre, något hårigare, något mognare och att man har dessa minnen som sitter som ett vattenmärke över alla ens tankar. Ett tunt hölje av någon vattenaktig substans genom vilka alla tankar skiner, ett hölje som läggs till alla andra höljen som representerar alla andra epoker i mitt liv. Tyvärr är de blott skuggor av det som en gång varit.
I ett av dessa höljen, inte det senaste utan det näst senaste, så kan jag urskilja någon som sade att jag på gymnasiet säkert skulle finna mig en söt trevlig tjej som jag skulle förälska mig i och besvara dessa känslor. Personen kan gott ta och klappa sig på ena axeln, för profetian besannades också, eller åtminstone halvvägs. Jag blev kär och jag tror även hon kände något för mig, men det blev aldrig något av det. Trots detta höll jag fast vid dessa känslor i tre år. Jag fick dock lära mig att denna uthållighet som jag så stolt håller fast vid lönar sig i slutändan, eller iallafall någorlunda, för att under en dag så fick jag uppleva exakt allt det jag suttit och dagdrömt om i tre år (vilket är ungefär allt vad kärlekskrankt löjliga småpojksfantasier innebär). Detta följdes av en avslutning som i princip berövade mig subjektet för min åtrå och lämnade mig i ett tillstånd av vemod och självförakt, för att inte tala om en överväldigande känsla av saknad.
Och inte så konstigt är väl det, för när man väl förlorar det som står en nära, vare sig det är ett ting eller en person, så känner man väl saknad, inte sant? Inte för att det någonsin blev något mellan oss två, men ty det så betydde hon ju inte desto mindre för mig. Och nu när vi alla skiljs åt och går våra olika vägar, så tar just denna som hårdast. Världens känns inte sig like något mera, helt enkelt. Den känns inte lika levande, färgglad och mångsidig som förut. Snarare känns den platt och tvådimensionell, färgerna är mattare, ljuden inte lika framträdande, dofterna nästan helt borta, all tycks mörkare. Det är lite som att ha på sig solglasögon. Jag märker att saker och inte inte längre finns i fokus när jag ser på dem, hela verkligheten känns som sin raka motsats och den tid som varit, särskilt när jag tänker på henne, känns precis som om det skulle varit en dröm. Det gör det verkligen! Och bland alla drömmar i vilka hon uppträtt så blir det allt svårare att skilja minnena från drömmarna, allt flyter bara ihop i en enda stor soppa och snart känns det som om det helt enkelt aldrig ens skett. Som allt bara varit en dröm, en fantasi, ett påhitt, önsketänkande. Och varför inte? Frågar du mig så känns det för bra för att vara sant, precis som jag alltid sa till mig för tre år sedan. Att nån skulle utveckla det minsta intresse i mig skulle vara för bra för att vara sant.
För tre år sedan fanns hon inte för mig. Sen ploppade hon plötsligt upp, besannade de önskningar om att fylla det tomrum jag kände inom mig, och försvann lika snabbt igen. Nu känns det som om hon aldrig existerat hon heller, som om hon bara varit en låtsaskompis som mitt psyke uppfunnit för att hålla sinnet från att kolapsa totalt.
Men minnena är klara, det finns där, vare sig jag vill det eller inte. Fast de kan ju vara påhitt? Jag ser tecken på hennes existens överallt, digitala tecken... saker hon skrivit på internet... dikter jag skrivit till henne som ligger på min dator... Fast de kan ju vara synvillor, eller ett elakt skämt, eller så kan jag vara schizofren och ha skapat allt det där själv... dikterna kan jag ha skrivit åt en låtsaskompis... Fast... jag har ju fortfarande den bilden... Nån liten grej hon gjorde på bilden. Det är inget särskilt med den, men det känns som att det är det enda beviset jag har på att hon överhuvudtaget ens finns.
En del av mig säger åt mig att glömma henne för mitt eget bästa, en annan vill hålla fast vid minnena... den sistnämnda är nog i majoritet. Allt som behövs är att jag kommer över allt det här och för det behövs nog en tid bort från den här stand, det här landet, från allt det här. Det har blivit för mycket, det måste bearbetas, pacificeras. Kvarvaran av dessa känslor måste utplånas och rensas ut från min kropp. I nuläget är det svårt att koncentrera mig på framtiden, dit jag annars alltid har blicken riktad, jag lever i nuet, och nuet är blott något som för varje löpande sekund blir dået, vilket leder till att jag ofrivilligt glider in i det forna och traskar runt i dåtidens och minnenas träskmarker. Blicken måste återigen riktas mot framtiden och dåtiden måste få vara dået och inget annat.
Det blir att grubbla i sommar, det blir att befria sinnet från grubbel och trubbel i juli när jag själv befinner mig i utlandet. Ungern har alltid varit en fristad för mig, en plats så annorlunda att det lika gärna skulle kunnat vara en annan planet. Inget där påminner om här. Där har jag alltid dumpat all skit som lagrats på mig över året och därifrån har jag alltid återvänt själsligt sundare är vad jag kommit dit som. Just nu kan jag knappt bärga mig för att komma iväg härifrån!
Efteråt blir det kompisar som gäller, med allt vad LAN, filmkvällar, promenader och griljeringar innebär. Det blir spelande och massor, för StarCraft 2 släpps, och det har jag väntar på i tio år. Det blir studerande, japanska, och en ny epok i mitt liv inleds. Det innebär att detta kapitel avslutas och ett nytt påbörjas. Det kommer kännas lika fräscht, outforskat, okänt, ovisst och överväldigande som när jag började på Furulund. Men förhoppningsvis kommer jag att ta mig an denna nya era med en renare själ än vad jag nu besitter, som är så besudlad med vånda och vemod att det påminner mer om en latrinkasse full med flytande bly och bläck än om en människosjäl.
En människosjäl borde helt likna ett äpple, för jag älskar äpple. Kanske en äppelstrudel, strudlar är ju så go'a...
Men snart är det Budapest och bussar som gäller, vilket betyder en massa Ikarus och Ganz och CKD och sovjetmetro. Det blir som att återvända till dået: fast ett mycket ljusare då. Ett då när allt som fanns i världen var mamma och pappa, syrran, mormor och morfar och Budapest kollektivtrafik.
Det blir som en lycklig dröm. En dröm att återvända till. En dröm att en dag förbli i.
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nederbird/462870504/
Visa toppen
Show footer