July
Show more 
Thursday 16 September 2010 photo 2/152
|
Morax
Mörker.
Det totala saknaden av ljus. Mörkret var hopplösheten manifesterad. Det omfamnade Morax likt ett oändlig täcke.
Morax visste var han var. Det kunde inte vara värre.
Han var kastad i det Absoluta Mörkret: helvetets värsta straff.
I det absoluta mörkret var man dömd att för evigt flyta runt i blindhet, tystnad och ensamhet. Man var inget, men man hade ändå minnet då man var något, någon.
Han försökte åkalla sina krafter men inget hände. Raum hade lyckats med ta hans krafter. Morax var chanslös, för utan krafter fanns det inte något sätt att rädda sig ifrån detta dystra ställe.
Han var förlorad.
Hopplösheten och tomheten drog honom djupare ned i mörkret.
Tiden hade för länge sedan förlorat sin mening. Morax visste inte om han hade varit i det absoluta mörkret i en timme, månad eller ett millennium. Men vad spelade det för roll för han skulle aldrig komma där ifrån.
Tomheten höll på att dra Morax in i galenskapen.
Morax som ändå en stark demon som brukade uppskatta ensamheten, började sakna sällskapet som hans legioner av demoner gav. Vem som helst skulle vara bättre än denna tomma ensamhet.
Han kunde inte tala, han kunde inte visa sin bitterhet, han kunde inte röra sig, han bara flöt omkring utan mål eller mening. Likt ett skräp i rymden.
Morax trodde att galenskapen hade fångat honom i sitt grepp då han kände en mjuk hand i sin. Mörkret lät inte Morax se vem det var som hade fångat hans hand i ett mjukt grepp. Men det var en liten hand i hans. En tumme smekte hans handrygg.
De började röra sig. Den främmande handen verkade ha ett mål.
Hoppet började slåss emot hopplösheten.
Morax följde lydigt med trots han vanligtvis inte skulle låta någon dra honom likt en hund i koppel. Men fanns det en liten chans att han skulle få fly från sitt oändliga fängelse så skulle han gripa ta i det och aldrig släppa taget.
Mörker.
Det totala saknaden av ljus. Mörkret var hopplösheten manifesterad. Det omfamnade Morax likt ett oändlig täcke.
Morax visste var han var. Det kunde inte vara värre.
Han var kastad i det Absoluta Mörkret: helvetets värsta straff.
I det absoluta mörkret var man dömd att för evigt flyta runt i blindhet, tystnad och ensamhet. Man var inget, men man hade ändå minnet då man var något, någon.
Han försökte åkalla sina krafter men inget hände. Raum hade lyckats med ta hans krafter. Morax var chanslös, för utan krafter fanns det inte något sätt att rädda sig ifrån detta dystra ställe.
Han var förlorad.
Hopplösheten och tomheten drog honom djupare ned i mörkret.
Tiden hade för länge sedan förlorat sin mening. Morax visste inte om han hade varit i det absoluta mörkret i en timme, månad eller ett millennium. Men vad spelade det för roll för han skulle aldrig komma där ifrån.
Tomheten höll på att dra Morax in i galenskapen.
Morax som ändå en stark demon som brukade uppskatta ensamheten, började sakna sällskapet som hans legioner av demoner gav. Vem som helst skulle vara bättre än denna tomma ensamhet.
Han kunde inte tala, han kunde inte visa sin bitterhet, han kunde inte röra sig, han bara flöt omkring utan mål eller mening. Likt ett skräp i rymden.
Morax trodde att galenskapen hade fångat honom i sitt grepp då han kände en mjuk hand i sin. Mörkret lät inte Morax se vem det var som hade fångat hans hand i ett mjukt grepp. Men det var en liten hand i hans. En tumme smekte hans handrygg.
De började röra sig. Den främmande handen verkade ha ett mål.
Hoppet började slåss emot hopplösheten.
Morax följde lydigt med trots han vanligtvis inte skulle låta någon dra honom likt en hund i koppel. Men fanns det en liten chans att han skulle få fly från sitt oändliga fängelse så skulle han gripa ta i det och aldrig släppa taget.
Comment the photo
Det förstår jag. Jag tycker själv att det är läskigare inne i stan. Av någon konstig anledning tryggare i vännäs (vet du hur många alkoholist och ynglingar som finns här i vännäs!). Men jag gick ofta ensam på kvällen då jag bodde i stan (gick från bussen då jag kom hem från jobbet) men då hade jag mp3 (på låg volym), daniels ryggsäck där det stod umeå karateklubb, min rygg rak, huvudet högt och hela min energi skrek: här går en stark och självsäker kvinna. = bråka inte med mig, för då förgör jag er XD Då kände jag mig tryggare i alla fall XD
Det är ett bra sätt ändå, att se riktigt riktigt självsäker ut. Det brukar funka (men ibland när jag haft en riktigt dålig dag orkar jag inte ens se pigg ut = bra med Patrik)
Jag tror på att se självsäker ut får folk/förövare att dra sig för att anfalla. (Vägrar tro något annat) Men det känns bättre att gå med någon (särskilt ens pojkvän).
Jag tror också på det. ^^
29 comments on this photo
Visa toppen
Show footer