Nu kommer den absolut sista delen jag lägger ut på bdb eftersom det är slutet på första kapitlet. Om jag skulle lägga ut mer skulle det inte gå med tanke på att jag vill publicera den... :/ Sååååå njut av sista delen för allt ni är värda för ni kommer inte att läsa nåt mer på en låååååååångt tid (när/om boken publiceras)

Bo Lundberg reste sig direkt när han såg sjuksköterskan komma emot honom där han satt i väntrummet. Bo var en medelålders man med lagom rund mage och oftast glatt humör. Hans familj betydde otroligt mycket för honom; inte minst hans dotter. Han hade ännu på sig Skjortan, slipsen och byxorna av bomull från jobbet eftersom han inte hunnit byta om i all stress, oro och panik som kommit då han funnit sin dotter liggandes på sin säng medvetslös. Han var fortfarande orolig för att höra den slutgiltiga domen om dotterns liv.

- Ni är flickans far Bo Lundberg förstår jag, hälsade sjuksköterskan så fort hon kommit fram till honom.

Bo nickade bara kort och ville bara skrika till kvinnan att han ville veta om hans dotter levde eller inte. Sjuksköterskan tog god tid på sig och bläddrade nervöst bland olika papper och han började otåligt granska henne. Hon var väldigt ung, högst tjugofem, och hade sitt röda hår uppsatt i en prydlig knut där bak. Hennes små rädda ögon skvallrade om att detta var hennes första dag på jobbet. Till sist kunde Bo inte längre stilla sig.

- Nå? Hur är det med henne?
- När hon kom hit hade hon förlorat en hel del blod, började kvinnan långsamt, vi var tvungna att ge henne en stor andel blod för att hon skulle klara sig. För tillfället är hon stabil, men hon är inte vaken och behöver all vila hon kan få.
- Finns det en möjlighet att jag kan få gå in till henne?

Sjuksköterskan nickade och visade honom vägen genom de vita långa korridorerna. För varje dörr de passerade värkte det i hjärtat på honom. Vem skulle vilja skada hans lilla flicka på det sättet de gjort? När han hittade henne hade blodet börjat stilla sig, men hela underlakanet hade varit indränkt i hennes blod och det syntes inte skymten av någon gärningsman.

- Vi är framme vid hennes rum om du ville besöka henne, sjuksköterskan rynkade på pannan och såg frågande på Bo.

Försvunnen i minnena om hur han funnit sin dotter hade han glömt tid och rum så det tog sin tid för honom att återfinna sig i verkligheten. Nyvaket blinkade han mot kvinnan framför sig som otåligt trummade mot golvet med foten. När han äntligen hade tagit sig samman tackade han sjuksköterskan och gick in i rummet.

Där på en vit sjukhussäng låg hon fridfullt med en kanyl kopplad till en påse blod i ena armen. Om han inte visste vad som hänt tidigare hade han kunnat svära på att hon bara sovit hela natten. Han satte sig på stolen intill henne, tog hennes hand och grät av lättnad över att hon fortfarande levde. Ebba, han älskade lilla flicka, som han följt genom hela hennes liv. Ebba som han älskade så hade av en okänd hand nästan mist sitt liv.

Sakta, sakta böjde han sig framåt och lyssnade intill hennes bröstkorg som långsamt sänktes och höjdes. Svaga rytmiska slag som tydde på liv fanns där som en trygghet för hon och han kramade mjukt till hennes hand. Alla bekymmer som tidigare oroat honom under dagen tycktes obetydliga nu. De fick helt enkelt vänta tills hon vaknat upp och kunde lyssna på det han ämnat berätta för henne då ingen svarade där hemma.

- Vill du kontakta hennes mamma? Hördes en försiktig röst.
- Nej hon kommer att få reda på det förr eller senare i alla fall, jag lämnade en lapp där hemma.

Det skulle dröja ända tills klockan elva innan Susann funnit lappen på köksbordet, men endast tjugo minuter för henne att anlända till sjukhuset och krama om sin dotter. Även hon lämnade allt som tidigare hänt under kvällen bakom sig och vakade vid Ebbas sida tillsammans med sin make. För första gången på länge gjorde de något tillsammans för ett och samma mål; få se Ebba öppna sina ögon igen. Runt midnatt var de tvungna att lämna sjukhuset med löften om att personalen skulle höra av sig direkt om flickans tillstånd skulle förändras.

……….

Ebba ryckte till och blinkade förvånat över den okända miljön. Vita väggar, enkel inredning och en genomskinlig påse med mörkröd vätska. Hon kom till slutsatsen om att detta borde vara ett sjukhus. Hon suckade för sig själv och försökte resa sig upp. Karla hade tydligen övergett henne så snart Ebba beordrat henne att göra så… det kunde vara en användbar sak att minnas om hon någonsin skulle möta vampyren igen. Det tog sin lilla tid, men efter ett tag kom hon upp i sittande position. Hennes huvud var fortfarande tungt och hon var mer än väl utmattad. Hon undrade för sig själv hur mycket blod hon hade förlorat på grund av Karla.

Genom ögonvrån såg hon något vitt ligga på bordet intill sängen. När hon vände sin blick emot bordet låg där en lapp där det stod hennes namn på. Hon sträckte sig emot den för att nå den och fiskade till sist upp den med pekfingret och långfingret. Långsamt vecklade hon ut den prydliga lappen och började läsa innehållet.

"Till min lilla stjärna när hon vaknar från sin sömn"

Ebba fnissade till. Bara pappa skulle kunna ha skrivit det här! Han brukade alltid skriva sina lappar på ett lite poetiskt sagolikt sätt. Som barn hade hon älskat hans fantasifulla improviserade historier. Ebba suckade lyckligt över minnena och fortsatte att läsa vidare.

"Du kan inte förstå hur orolig jag har varit för mig Ebba och jag hade stannat om inte sjukhuset hade hämtat in förstärkning för att släpa ut mig därifrån."

Givetvis visste hon att pappa inte hade gjort så på riktigt, det var han alldeles för snäll för, men den underliggande meningen bakom det hela värmde som inget annat kunde.

"Jag har inte mycket tid på mig ens att skriva den här lappen eftersom sjuksköterskan otåligt trummar med fingrarna på dörren i väntan på att jag ska gå hem och låta dig sova ifred, men jag ska försöka fatta mig kort. Mamma var också här och besökte dig så fort hon kunde efter sitt "extraskift" och är minst lika orolig som jag."

Det förbryllade henne att pappa hade använt citattecken runt omkring extraskift som om han vore ironisk. Så vitt hon visste hade han antingen inte vetat något eller bara tigit. Oroligt läste hon vidare.

"Det enda jag ber dig göra nu är att vila och återhämta dig så träffas vi igen snart efter att du har vaknat. //Pappa"

Med en suck lade hon ifrån sig papperet på bordet igen. I brist på annat att göra vände hon blicken mot fönstret där solstrålarna från den stigande solen trängde sig in. En annan dag hade hon beundrat den och funnit lycka i den vackra utsikten, men just nu var hon alldeles för orolig för att fokusera på något sådant. Inte nog med att hennes huvud sprängdes av frågor om vad hennes pappa inte berättade för henne utan även att hon oroade sig för vad Karla skulle ta sig till härnäst. Hon menade givetvis inte att hon trodde att Karla skulle hoppa på henne igen, det skulle enligt henne nästan vara en positiv sak, men hon var rädd att hon aldrig mer skulle få se vampyren eller att Karla skulle hämta förstärkning. Att övertyga en vampyr att inte döda henne kunde hon förhoppningsvis klara av, men två? Hon hade svårt att föreställa sig det. Speciellt om denne någon skulle vara Karlas skapare, som säkert var långt värre än henne!

- Oh! ’ar dy vaknat ny? Frågade en barsk röst.

Ebba vände sig om och fann en extremt kort kvinna som kikade upp på henne med små kisande ögon. Håret hade hon stramt uppsatt i en perfekt knut och här och var kunde hon se små silverstänk i det annars chokladbruna håret. Kvinnan fortsatta otåligt att stirra på henne med smalnande ögon och det tog Ebba ett tag att inse att hon faktiskt blivit ställd en fråga.

- Eh, jo jag vaknade ganska nyligen, svarade hon tafatt.
- Det var verkligen på tiden, muttrade kvinnan, din far har ringt minst hundraelva gånger under natten bara för att fråga om du mådde bra och var vid medvetande!

Sjuksköterskan kilade runt sängen och ställde sig på en liten pall för att nå upp till Ebba och flyttande upp henne i en mer sittande position. Sedan puffade hon kudden, lade tillbaka den och fick Ebba att ligga ner på den. Allt detta gjorde hon utan att minsta ord yttrades och när hon var klar muttrade hon något på ett språk Ebba inte kände till.

- I ditt tillstånd är det verkligen inte lämpligt att sätta sig ypp och anstränga sig sådär! konstaterade hon, merde! Kan inte yngdomar av idag ta ’and om sig själva eller?

Då slog det Ebba vad det var för språk hon pratade. Det var ju franska såklart! Skrattandes åt sin egen dumhet bad hon om ursäkt till kvinnan och frågade efter hennes namn.

- Mitt namn är Angelique om det gör någon skillnad, et toi?
- Et toi? Eeh… hur som helst jag heter Ebba Lundberg, svarade hon artigt.

Angelique suckade bara uppgivet och grävde fram något ur ena fickan. Sedan drog hon fram Ebbas arm och visade vad hon hade plockat fram. En tuschpenna. Hon tog av korken med tänderna och placerade pennans spets vid Ebbas armveck.

- Ici, sa hon enkelt, är var vår resa startar!
- Förlåt men jag är inte säker på att jag förstår, fumlade Ebba.

Angelique gav henne bara en sträng blick som talade för att hon inte tänkte ta några diskutioner. Sedan ritade hon längs hela armen fram till handleden.

- Det ’är är den långa resan som en mycket ensam flicka var tvyngen att gå, hon pausade för att se om Ebba hängde med och fortsatte sedan, ’on var en mycket ensam själ och ingen gjorde något alls för att hjälpa ’enne. En dag träffade ’hon en mystisk flicka som visade intresse för ’enne.
- Hon är inte det minsta intresserad av mig!! Skrek Ebba innan hon hunnit hejda sig, och vad tusan vet du om mig!?

Angelique gav henne en frågande blick och drog ett djupt andetag.

- mademoiselle, började hon långsamt, jag vet inte vad dy talar om! Jag ’ittade bara på en ’istoria för att lätta på ditt sinne, sedan gav hon Ebba en sträng blick, är det något dy borde berätta?

Ebba sänkte skrämt blicken mot marken. Hon hade varit säker på att Angelique visste något om henne och Karla och det skrämde henne något enormt. Inte minst med tanke på vad Karla skulle kunna komma att göra om hon visste att någon kände till hennes existens. För tillfället nöjde sig Ebba med kunskapen om att Angelique inte visste något.

- Jag träffade någon konstig flicka på vägen hem, men även om hon var den första i min ålder att inte ignorera mig så var hon spydig och visade inte något särskilt intresse av mig.
- Var det ’ennes fel att dy ’amnade ’är? Frågade Angelique allvarligt.
- Nej… det var av en helt annan anledning, hasplade Ebba ur sig.

Angelique gav henne en misstroende blick och ritade ett tvärt streck över armvecket precis där hon avslutat sitt streck.

- Så ’on övergav dig? Angeliques blick var genomträngande och Ebba började bli riktigt osäker nu, ’on kommer att återvända mot kvällen igen om dy inte gör något åt saken och då kan det bli farligt.
- Vad vet du om mig och vad som hänt mig? Ebbas lättnad var som bortblåst och det enda som fanns kvar var ett allvarligt ansikte som iakttog kvinnan framför sig.
- Lyssna ynga flicka, jag känner inte dig och jag vet inte vad dy ’ar varit med om, men en sak är jag säker på… det är farligt! Jag är rädd att något kan ’ända dig och det skylle jag inte kynna leva med! Det finns en Aura över dig som talar sitt tydliga språk till mig och den oroar mig. Vill dy förklara för mig? Vi kan berätta det ’ela som en saga om det skylle vara farligt att berätta det. Allt be’över inte stämma.

Ebba bet sig fundersamt i läppen. Å ena sidan skulle hon må bra av att få lätta på hjärtat om det konstiga händelseförloppet dagen hade fått, å andra sidan insåg hon riskerna i att göra så och dra in en utomstående part. Hur hon än vände på det hela ville hennes hjärta söka sig till den trygghet hon vart erbjuden och så blev det också.

Hoppas ni tyckte om det ^^''~<3 (kom gärna med konstruktiv kritik!!! =__='')

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Bambi Bagger Wed 21 Dec 2011 19:49

MEN FÖR GUDINNANS SKULL MÄNNISKA, SKRIV MERA!!!!
*bokslukar-sara i farten!* Jag vill veta vad som kommer att hända med Ebba! Och varför det kommer bli farligt mot kvällen om hon inte flyr från Karla! Och vem den skumma fransyskan är!! @w@''''
Så många frågor! Så lite svar! <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

April 2014

May 2014

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Comment the photo

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar