Wednesday 11 July 2012 photo 2/3
|
Fjärde och näst sista delen av mitt första kapitel stormen, som mitt lilla projekt får heta, är här!~<3 Den här gången har jag blandat blind och jord ^^~<3 Sista delen kommer, som ni säkert redan listat ut att vara med Energi och... hmm... vad ska man säga... "inte ha någon känsel"? :'3 <3 Hope you enjoy what I've written~<3
Jord
Chipo är glad att mamma och pappa inte vet vart hon är nu! De skulle aldrig få för sig att låta henne gå ut i skogen. Inte direkt för att de är överbeskyddande, men tanken på att ens blinda dotter vandrar runt i skogen på natten kanske inte känns så betryggande. Synen har Chipo aldrig haft och hon saknar den inte det minsta! Istället för att se känner hon sig fram och Chipo vet exakt hur vartenda träd eller sten känns. I skogen har hon aldrig på sig skor. Att känna den mjuka blöta mossan under fötterna är det bästa som finns!! Istället för att vara fast i staden med skor på och vita käppen i hand, kan hon vandra fritt och låta skogen vara hennes syn. Hon har inte berättat det för någon. Inte ens för lillebror Lusala, hennes tvilling som hon berättar allt för. Chipo är så rädd för att folk ska bli rädda eller äcklade av henne. Hellre att mamma tror att hon är hos Klara, än att hon visste att Chipo vandrar runt i skogen och ser genom fötterna.
Chipo fingrar på den vita käppen. Mamma insisterade på att hon skulle ha den med sig, och med tanke på att Chipo faktiskt ljög om vart hon skulle vore det ju dumt av henne att säga nej. Handtaget på käppen är vackert utsnidat till ett björnhuvud. Egentligen är det poänglöst eftersom hon ju inte kan se, men det känns tryggt att känna konturerna av det lilla utsnidade huvudet. På något sätt känns det som en vän. Utan den här käppen skulle hon vara hjälplös i staden. Att den har sin egna specifika form är bara för att hon ska känna igen sin livskamrat.
Chipo kan inte se hur vacker skogen är, men nog kan hon känna att den är det. De knotiga träden visar på gammal djupt gömd kunskap och de starka stenarna är alla stöpta efter olika formar som för att tävla om vem som är snyggast. Chipo kan gå runt och känna på trädens bark, dofta på skogens vilda blommor eller låta fingrarna dra efter stenarnas olika fåror i timmar. Det är ett helt annat möte än med människor. Människor låter och ser till att man lär känna dem via ljud, men skogen hälsar på Chipo genom mer än bara ljud. Genom känsel och doft. För Chipo är detta oumbärligt. Som blind är det mycket trevligare att själv få lära känna folk istället för att låta dem överrumpla dig.
Chipos mamma är född i Sydafrika, men träffade pappa som kom dit på semester och flyttade med honom till Sverige. Mamma brukar säga att pappa var den mest fåniga och romantiska tokstollen hon träffat. För mamma hade det varit omöjligt att inte leva sitt liv med honom. Det kan Chipo förstå. Pappa har alltid varit lite smått tokig, men han har ett hjärta av guld och är den bästa pappan som finns. Chipo döptes till gåva och Lusala till fjäder efter afrikanska namn. Chipo antar att det är hennes sätt att fortfarande hålla fast vid sina afrikanska rötter. Givetvis reser de dit då och då, men det är dyrt med flyg ända till Sydafrika så mestadels har de bara kontakt via brev. Chipo skulle gärna skriva brev hon med, men det går inte. Alternativet är förstås att hon låter någon skriva det åt henne, men det skulle hon aldrig tillåta. Delvis för att Chipo vill kunna göra det själv och delvis om hon skulle vilja skriva något privat. Nej, då räcker det med en liten hälsning i de brev mamma skickar iväg.
Plötsligt känner Chipo hur marken svagt börjar skaka. Förundrat ser hon sig omkring. Inte för att det gör så stor skillnad utan mera utan oro. Inte tusan finns det jordbävningar i Sverige heller? Eller jo, nog finns det svaga knappt märkbara skalv, men det här är något starkare. Vinden börjar tillta från bris till kuling. Det är dags att gå hem nu. Vädret tycks inte vara pålitligt. Chipo börjar med vana steg ta samma väg hon kom ifrån, men vinden blir starkare och starkare. Till sist är den så stark att den slår omkull henne mot marken. En sten skrapar upp hennes knä i fallet och snart känner hon hur det pulserar varmt längs benet. Frustrerat svär Chipo och reser sig upp på ostadiga ben. Hon måste härifrån. Tungt regn börjar falla på henne och gör henne tusen gånger tyngre. Chipos hjärta sjunker när hon hör mullret. Åska och skog är en dålig kombination. Fast besluten att ta sig därifrån känner hon längs trädstammar och mossa för att ta sig ut.
Hon har knappt hunnit någonstans innan ett öronbedövande brak hört alldeles för nära. Doften av brandrök slår emot henne med en sådan intensitet att hennes hjärta slår hårt i rädsla. Eld är definitivt ingen bra sak. Desperat att komma därifrån springer hon åt motsatta håller från röken. Vart som helst, men inte vid elden! Flera öronbedövande smällar hörs alldeles för nära. Chipo springer fortare och fortare. Varför Kunde hon inte bara ha skippat att komma hit idag? Hade det inte varit bättre att vara lika försiktig som mamma sa åt Chipo? Om hon kommer därifrån, tänker Chipo, ska hon aldrig mer komma hit. Bara hon klarar sig härifrån det är allt hon ber om. Om Chipo trodde på gud skulle hon be till honom nu. Brandröken sticker i hennes näsa och hon har helt tappat bort sig i skogen.
Då, som på beställning, finner Chipos en upptrampad stig. I hopp om att komma ut från elden och skogen följer hon den. Chipo kan inte riktigt förklara det, men hela skogen ger ifrån sig en ren och skär panik. Nog har hon känt av orolighet här förut, men med blixtarna som tycks försöka träffa henne likt spjut och regnet som ökar ju närmare hon kommer slutet av skogen. Den här stormen är inte naturlig på något sett. Hon vet inte varför, men hon är helt säker på sin sak trotts att hon inte kan se.
När Chipo äntligen når utkanten av skogen börjar utmaningen i att hitta busshållplatsen. Med det här ovädret är förmodligen alla bussar inställda, men busskuren är åtminstone skydd mot regnet. Hon sätter på sig sina dyvåta converse och börjar med hjälp av käppen ta sig åt det håll hon tror den ligger. När hon gått ett bra tag hör hon en duns och sedan hur någon gråter. Uppenbarligen är Chipo inte den enda som tagit sig ända hit bort. Hon undrar för sig själv vem den andra är och hur pass illa skadad hon eller han är. Med stapplande steg tar hon sig emot busskuren. Efter allt det här är Chipo på allvar i behov av någon att dela sin rädsla med.
Chipo är glad att mamma och pappa inte vet vart hon är nu! De skulle aldrig få för sig att låta henne gå ut i skogen. Inte direkt för att de är överbeskyddande, men tanken på att ens blinda dotter vandrar runt i skogen på natten kanske inte känns så betryggande. Synen har Chipo aldrig haft och hon saknar den inte det minsta! Istället för att se känner hon sig fram och Chipo vet exakt hur vartenda träd eller sten känns. I skogen har hon aldrig på sig skor. Att känna den mjuka blöta mossan under fötterna är det bästa som finns!! Istället för att vara fast i staden med skor på och vita käppen i hand, kan hon vandra fritt och låta skogen vara hennes syn. Hon har inte berättat det för någon. Inte ens för lillebror Lusala, hennes tvilling som hon berättar allt för. Chipo är så rädd för att folk ska bli rädda eller äcklade av henne. Hellre att mamma tror att hon är hos Klara, än att hon visste att Chipo vandrar runt i skogen och ser genom fötterna.
Chipo fingrar på den vita käppen. Mamma insisterade på att hon skulle ha den med sig, och med tanke på att Chipo faktiskt ljög om vart hon skulle vore det ju dumt av henne att säga nej. Handtaget på käppen är vackert utsnidat till ett björnhuvud. Egentligen är det poänglöst eftersom hon ju inte kan se, men det känns tryggt att känna konturerna av det lilla utsnidade huvudet. På något sätt känns det som en vän. Utan den här käppen skulle hon vara hjälplös i staden. Att den har sin egna specifika form är bara för att hon ska känna igen sin livskamrat.
Chipo kan inte se hur vacker skogen är, men nog kan hon känna att den är det. De knotiga träden visar på gammal djupt gömd kunskap och de starka stenarna är alla stöpta efter olika formar som för att tävla om vem som är snyggast. Chipo kan gå runt och känna på trädens bark, dofta på skogens vilda blommor eller låta fingrarna dra efter stenarnas olika fåror i timmar. Det är ett helt annat möte än med människor. Människor låter och ser till att man lär känna dem via ljud, men skogen hälsar på Chipo genom mer än bara ljud. Genom känsel och doft. För Chipo är detta oumbärligt. Som blind är det mycket trevligare att själv få lära känna folk istället för att låta dem överrumpla dig.
Chipos mamma är född i Sydafrika, men träffade pappa som kom dit på semester och flyttade med honom till Sverige. Mamma brukar säga att pappa var den mest fåniga och romantiska tokstollen hon träffat. För mamma hade det varit omöjligt att inte leva sitt liv med honom. Det kan Chipo förstå. Pappa har alltid varit lite smått tokig, men han har ett hjärta av guld och är den bästa pappan som finns. Chipo döptes till gåva och Lusala till fjäder efter afrikanska namn. Chipo antar att det är hennes sätt att fortfarande hålla fast vid sina afrikanska rötter. Givetvis reser de dit då och då, men det är dyrt med flyg ända till Sydafrika så mestadels har de bara kontakt via brev. Chipo skulle gärna skriva brev hon med, men det går inte. Alternativet är förstås att hon låter någon skriva det åt henne, men det skulle hon aldrig tillåta. Delvis för att Chipo vill kunna göra det själv och delvis om hon skulle vilja skriva något privat. Nej, då räcker det med en liten hälsning i de brev mamma skickar iväg.
Plötsligt känner Chipo hur marken svagt börjar skaka. Förundrat ser hon sig omkring. Inte för att det gör så stor skillnad utan mera utan oro. Inte tusan finns det jordbävningar i Sverige heller? Eller jo, nog finns det svaga knappt märkbara skalv, men det här är något starkare. Vinden börjar tillta från bris till kuling. Det är dags att gå hem nu. Vädret tycks inte vara pålitligt. Chipo börjar med vana steg ta samma väg hon kom ifrån, men vinden blir starkare och starkare. Till sist är den så stark att den slår omkull henne mot marken. En sten skrapar upp hennes knä i fallet och snart känner hon hur det pulserar varmt längs benet. Frustrerat svär Chipo och reser sig upp på ostadiga ben. Hon måste härifrån. Tungt regn börjar falla på henne och gör henne tusen gånger tyngre. Chipos hjärta sjunker när hon hör mullret. Åska och skog är en dålig kombination. Fast besluten att ta sig därifrån känner hon längs trädstammar och mossa för att ta sig ut.
Hon har knappt hunnit någonstans innan ett öronbedövande brak hört alldeles för nära. Doften av brandrök slår emot henne med en sådan intensitet att hennes hjärta slår hårt i rädsla. Eld är definitivt ingen bra sak. Desperat att komma därifrån springer hon åt motsatta håller från röken. Vart som helst, men inte vid elden! Flera öronbedövande smällar hörs alldeles för nära. Chipo springer fortare och fortare. Varför Kunde hon inte bara ha skippat att komma hit idag? Hade det inte varit bättre att vara lika försiktig som mamma sa åt Chipo? Om hon kommer därifrån, tänker Chipo, ska hon aldrig mer komma hit. Bara hon klarar sig härifrån det är allt hon ber om. Om Chipo trodde på gud skulle hon be till honom nu. Brandröken sticker i hennes näsa och hon har helt tappat bort sig i skogen.
Då, som på beställning, finner Chipos en upptrampad stig. I hopp om att komma ut från elden och skogen följer hon den. Chipo kan inte riktigt förklara det, men hela skogen ger ifrån sig en ren och skär panik. Nog har hon känt av orolighet här förut, men med blixtarna som tycks försöka träffa henne likt spjut och regnet som ökar ju närmare hon kommer slutet av skogen. Den här stormen är inte naturlig på något sett. Hon vet inte varför, men hon är helt säker på sin sak trotts att hon inte kan se.
När Chipo äntligen når utkanten av skogen börjar utmaningen i att hitta busshållplatsen. Med det här ovädret är förmodligen alla bussar inställda, men busskuren är åtminstone skydd mot regnet. Hon sätter på sig sina dyvåta converse och börjar med hjälp av käppen ta sig åt det håll hon tror den ligger. När hon gått ett bra tag hör hon en duns och sedan hur någon gråter. Uppenbarligen är Chipo inte den enda som tagit sig ända hit bort. Hon undrar för sig själv vem den andra är och hur pass illa skadad hon eller han är. Med stapplande steg tar hon sig emot busskuren. Efter allt det här är Chipo på allvar i behov av någon att dela sin rädsla med.
Annons
Comment the photo
Bambi Bagger
Mon 16 Jul 2012 18:01
Vissa små slarvfel ibland, men förutom det: HELT. FRICKING. UNDERBART!! <3<3<3<3<3
Bambi Bagger
Fri 20 Jul 2012 00:56
*sassa is chocked but starts to scratch behind ac's horns in a cute way!*<33
Nepeta-nyan
Fri 20 Jul 2012 15:25
*ac purrs and gives a mischeaf smile* >:33 < now shell nevurr escape!!
Bambi Bagger
Sun 22 Jul 2012 14:33
AAWW!<33 *sassa does not complain but simply continues with the scratching rythm*
Nepeta-nyan
Sun 22 Jul 2012 19:23
:33 < told ya!! *ac puts one of hur furry paws on sassas hand and gives her an adorable kittycat look*
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nepeta-nyan/507415316/