February
Wednesday 1 August 2012 photo 3/3
|
Jag kunde inte låta bli att lägga upp fortsättningen till min nyaste story ^^''~<3 Nu är jag inne på kapitel två och jobbar! Jag hoppas att jag kan lösa alla kommunikationsproblem mellan samtliga tjejer :'3 <3 Here goes first encounter between the girls =3=~
Kapitel 2 Länken
Xiaodan tror nästan att hennes hjärta kommer stanna när hon får syn på en mörk kontur som rör sig emot henne. Någon kommer emot henne och denne någon har något långt föremål i handen. Fasen! Hon hade inte planerat att dö såhär. När personen kommer närmare ser hon att det är en relativt kort tjej, men en vit käpp. Hon drar ett lättat andetag. Xiaodan har aldrig hört något om några tonårstjejer som vandrar runt på busshållplatser och mördar folk. Flickans läppar rör sig och det är tydligt att hon är rädd.
- Jag kan inte höra, får Xiaodan fram, jag är döv. Xiaodan svär över att behöva använda sin röst som hon inte ens kan kontrollera efter fri vilja!
Flickan ser först frustrerad ut, men sedan pekar hon på sina läppar. Hon gör ett tecken som Xiaodan gissar på betyder "läsa". Xiaodan nickar och fokuserar på att försöka läsa flickans läppar. Hon är bra på att läsa läppar. Det har hon fått göra i större delen av sitt liv.
- Kan du inte presentera dig? Frågar Xiaodan motvilligt när flickan inte säger något.
"Du svarade ju inte på om du kunde läsa läppar eller inte" lyckas hon tyda, även fast den främmande flickan egentligen pratar alldeles för snabbt för att hon ska klara av att hänga med.
- Jag nickade ju! Såg du inte det? Frågar Xiaodan förbryllat, kan du försöka prata mer långsamt nästa gång så att det blir lättare att se vad du säger? Lägger hon snabbt till.
Flickan suckar och skakar på huvudet. "Jag är blind" säger flickan och sätter sig ner bredvid Xiaodan. Båda darrar så häftigt att glaset dallrar i busskuren. Xiaodan lägger sin hand på flickans och kramar den lätt för att hon ska veta vart hon är. Det känns skönt att inte längre vara ensam. Det här har varit en skrämmande natt.
- Jag heter Xiaodan, jag var borta vid klipporna förut innan stormen kom. Var du i närheten när stormen bröt ut?
Flickan nickar. "Jag heter Chipo. Jag var ute i skogen när det började åska. Såg det lika hemskt ut som det lät?" svarar hon.
- Ja och den slog ner på ställen ingen normal blixt skulle, mumlar Xiaodan och önskar för allt i världen att hon slapp prata något mer.
Chipo ser allvarligt på Xiaodan med en blick som är orubblig. "Sådant händer inte utan förklaring! Vad kan ha orsakat det?"
En enorm trötthet sköljer över Xiaodan. Just nu bryr hon sig inte det minsta om någon dumt jävla storm! Hon vill bara hem och iväg från den här mardrömmen. Hon vill gråta igen, hon vill bryta ihop, men inte här och inte inför en främling. Som regel visar Xiaodan sig aldrig svag inför andra. Det känns bättre att behålla kontrollen. Hon har alltid varit äldsta barnet och det som fått ta ansvar för allt. Alltid hon som behövde ta hand om Tao när föräldrarna varit upptagna med jobb. Hon såg hur starka hennes föräldrar var som lyckades ta sig fram i det nya landet. Hur mycket de slet för att få jobb och mat på bordet. Xiaodans del var att vara stark som storasyster. En uppgift som hon aldrig skulle överge. Fortfarande känns det skönt att ha kontroll och vara en person folk kan stödja sig på. Xiaodan kommer aldrig att vika sig från den regeln, visa dig inte svag inför andra.
Chipo klämmer hårt om Xiaodans hand. Hennes blick är irriterad. Xiaodan blir så överraskad att hon rycker till. Hon hade alldeles förlorat sig till tröttheten. Hon gnuggar sömnigt sina ögon och ler ursäktande mot Chipo innan hon kommer på hur meningslöst det är.
- Jag vet faktiskt inte, säger Xiaodan osäkert, tror du att det kan ha någon mening? Jag menar…
Xiaodan avbryter sig själv innan hon hinner avsluta meningen. Det låter ju helt befängt att de skulle vara de "förutbestämda" som något ur en gammal amerikans superhjälterulle. Faktum kvarstår dock att något är på gång. Håller jorden på att gå under eller? Xiaodan sneglar mot Chipo. "Jag tror det är lite att ta i, men det vore nog bra om vi kollade upp info om stormen" svarar flickan.
- Internet lär vara fullt med grejer som kan hjälpa oss, mumlar Xiaodan.
Chipos ögon blir stora och hon slår sig själv för pannan. Hon gör en bekymrad grimas. "Kan jag få sova över hos dig? Mamma och pappa tror att jag är hemma hos Klara". Chipo ger Xiaodan en vädjande blick. Xiaodan undrar för sig själv hur Chipo kan tänka på sådant efter vad de har varit med om, men svarar att det inte borde vara några problem. Därefter sänker sig en kompakt tystnad. Det är som om de inte behöver säga något mer. Xiaodan tror inte riktigt på ödesbestämda band och sådant, men ett starkt samförstånd ligger dem emellan. Det är som om de båda vet vad den andre tänker och menar. Det är skönt med tanke på hur utmattad Xiaodan är.
När bussen kommer skär strålkastarna skarpt igenom mörkret och förblindar tillfälligt Xiaodan. Hon kramar Chipos hand och de reser sig båda. Äntligen ska Xiaodan få komma hem. Hem till Tao, mamma och pappa som hon för en kort stund sen trodde att hon aldrig mer skulle få se. Tillsammans går Xiaodan och Chipo på bussen. Lättnaden går nästan att ta på. Och tystnaden håller i sig som en varm trygg dimma.
Xiaodan tror nästan att hennes hjärta kommer stanna när hon får syn på en mörk kontur som rör sig emot henne. Någon kommer emot henne och denne någon har något långt föremål i handen. Fasen! Hon hade inte planerat att dö såhär. När personen kommer närmare ser hon att det är en relativt kort tjej, men en vit käpp. Hon drar ett lättat andetag. Xiaodan har aldrig hört något om några tonårstjejer som vandrar runt på busshållplatser och mördar folk. Flickans läppar rör sig och det är tydligt att hon är rädd.
- Jag kan inte höra, får Xiaodan fram, jag är döv. Xiaodan svär över att behöva använda sin röst som hon inte ens kan kontrollera efter fri vilja!
Flickan ser först frustrerad ut, men sedan pekar hon på sina läppar. Hon gör ett tecken som Xiaodan gissar på betyder "läsa". Xiaodan nickar och fokuserar på att försöka läsa flickans läppar. Hon är bra på att läsa läppar. Det har hon fått göra i större delen av sitt liv.
- Kan du inte presentera dig? Frågar Xiaodan motvilligt när flickan inte säger något.
"Du svarade ju inte på om du kunde läsa läppar eller inte" lyckas hon tyda, även fast den främmande flickan egentligen pratar alldeles för snabbt för att hon ska klara av att hänga med.
- Jag nickade ju! Såg du inte det? Frågar Xiaodan förbryllat, kan du försöka prata mer långsamt nästa gång så att det blir lättare att se vad du säger? Lägger hon snabbt till.
Flickan suckar och skakar på huvudet. "Jag är blind" säger flickan och sätter sig ner bredvid Xiaodan. Båda darrar så häftigt att glaset dallrar i busskuren. Xiaodan lägger sin hand på flickans och kramar den lätt för att hon ska veta vart hon är. Det känns skönt att inte längre vara ensam. Det här har varit en skrämmande natt.
- Jag heter Xiaodan, jag var borta vid klipporna förut innan stormen kom. Var du i närheten när stormen bröt ut?
Flickan nickar. "Jag heter Chipo. Jag var ute i skogen när det började åska. Såg det lika hemskt ut som det lät?" svarar hon.
- Ja och den slog ner på ställen ingen normal blixt skulle, mumlar Xiaodan och önskar för allt i världen att hon slapp prata något mer.
Chipo ser allvarligt på Xiaodan med en blick som är orubblig. "Sådant händer inte utan förklaring! Vad kan ha orsakat det?"
En enorm trötthet sköljer över Xiaodan. Just nu bryr hon sig inte det minsta om någon dumt jävla storm! Hon vill bara hem och iväg från den här mardrömmen. Hon vill gråta igen, hon vill bryta ihop, men inte här och inte inför en främling. Som regel visar Xiaodan sig aldrig svag inför andra. Det känns bättre att behålla kontrollen. Hon har alltid varit äldsta barnet och det som fått ta ansvar för allt. Alltid hon som behövde ta hand om Tao när föräldrarna varit upptagna med jobb. Hon såg hur starka hennes föräldrar var som lyckades ta sig fram i det nya landet. Hur mycket de slet för att få jobb och mat på bordet. Xiaodans del var att vara stark som storasyster. En uppgift som hon aldrig skulle överge. Fortfarande känns det skönt att ha kontroll och vara en person folk kan stödja sig på. Xiaodan kommer aldrig att vika sig från den regeln, visa dig inte svag inför andra.
Chipo klämmer hårt om Xiaodans hand. Hennes blick är irriterad. Xiaodan blir så överraskad att hon rycker till. Hon hade alldeles förlorat sig till tröttheten. Hon gnuggar sömnigt sina ögon och ler ursäktande mot Chipo innan hon kommer på hur meningslöst det är.
- Jag vet faktiskt inte, säger Xiaodan osäkert, tror du att det kan ha någon mening? Jag menar…
Xiaodan avbryter sig själv innan hon hinner avsluta meningen. Det låter ju helt befängt att de skulle vara de "förutbestämda" som något ur en gammal amerikans superhjälterulle. Faktum kvarstår dock att något är på gång. Håller jorden på att gå under eller? Xiaodan sneglar mot Chipo. "Jag tror det är lite att ta i, men det vore nog bra om vi kollade upp info om stormen" svarar flickan.
- Internet lär vara fullt med grejer som kan hjälpa oss, mumlar Xiaodan.
Chipos ögon blir stora och hon slår sig själv för pannan. Hon gör en bekymrad grimas. "Kan jag få sova över hos dig? Mamma och pappa tror att jag är hemma hos Klara". Chipo ger Xiaodan en vädjande blick. Xiaodan undrar för sig själv hur Chipo kan tänka på sådant efter vad de har varit med om, men svarar att det inte borde vara några problem. Därefter sänker sig en kompakt tystnad. Det är som om de inte behöver säga något mer. Xiaodan tror inte riktigt på ödesbestämda band och sådant, men ett starkt samförstånd ligger dem emellan. Det är som om de båda vet vad den andre tänker och menar. Det är skönt med tanke på hur utmattad Xiaodan är.
När bussen kommer skär strålkastarna skarpt igenom mörkret och förblindar tillfälligt Xiaodan. Hon kramar Chipos hand och de reser sig båda. Äntligen ska Xiaodan få komma hem. Hem till Tao, mamma och pappa som hon för en kort stund sen trodde att hon aldrig mer skulle få se. Tillsammans går Xiaodan och Chipo på bussen. Lättnaden går nästan att ta på. Och tystnaden håller i sig som en varm trygg dimma.
Annons
Comment the photo
wwhatevver
Thu 16 Aug 2012 17:28
Hoho, kolla vad duktig jag är so faktiskt läser! 8D
Denna del var faktiskt mkt bättre. Inga större fel, vad jag kunde hitta. Texten flyter på bra och jag gillar den nya karaktären u_u
Denna del var faktiskt mkt bättre. Inga större fel, vad jag kunde hitta. Texten flyter på bra och jag gillar den nya karaktären u_u
Nepeta-nyan
Thu 16 Aug 2012 21:17
Har du läst alla texter innan också!? O__O
Woah!! Eri-nyan har legat i och varit duktig!! :O <3<3<3
Also... Tackar!!! >///////<~<3<3<3
Woah!! Eri-nyan har legat i och varit duktig!! :O <3<3<3
Also... Tackar!!! >///////<~<3<3<3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nepeta-nyan/508153275/
Visa toppen
Show footer