February
Tuesday 4 September 2012 photo 1/1
|
Min nya verision av fortsättningen på kapitel 2 "Länken" ^^~<3
Eirlys vaknar av att någon stryker henne över pannan. Taket är vitt och kalt. Sängen hon ligger i är främmande och det är även rummet. Det tar ett tag innan Eirlys lyckas samla tankarna tillräckligt för att uppfatta vart hon är, sjukhuset. Hon vrider blicken åt det håll handen kom ifrån. Där sitter mamma och ger henne en bekymrad min. Det syns att hon har skyndat hit. Hennes långa vågiga hår är rufsigt och kläderna slarvigt pådragna. Under ögonen finns mörka ringar. Hon har varit vaken hela natten tycks det som.
Mamma reser sig och böjer sig ner för att omfamna Eirlys. Hennes kram är varm, mjuk och trygg. Mamma säger inget utan stannar bara där med armarna om sin dotter. Hon vet att ord är överflödiga. Ingen känner Eirlys som henne. Eirlys kramar ännu hårdare som om hon vore rädd att mamma skulle gå härifrån. Hon var så rädd att hon aldrig mer skulle få se henne eller pappa eller sin storebror Dewi någon mer gång.
- Jag var så rädd att du skulle dö, viskar mamma med darrande röst.
Eirlys drar mamma tätare intill sig som för att försäkra henne om att hennes dotter är fullt levande och oskadd. De stannar så länge. Det är som om tiden tillfälligt har stannat och att de är de enda som finns i hela världen. Insikten i att hon fortfarande lever är överväldigande och omskakande. Så nära som hon varit på att försvinna och aldrig mer få krama om mamma eller träffa sina vänner. Pappa och Dewi skulle aldrig mer ha rufsat om hennes hår eller lett emot henne. Blotta tanken gör Eirlys helt yr.
En dörr öppnas och både mamma och Eirlys vänder sig om. Där i dörröppningen står Dewi. Hans ögon blir stora när han får syn på Eirlys, men sedan ler han sitt breda leende som alltid. Han går fram till Sjukhussängen med en lurig min. När Dewi kommit fram sätter han sig på sängen intill Eirlys. Han lägger en hand på hennes huvud och rufsar om hennes hår. Sedan böjer han sig ner för att krama Eirlys. När omfamningen är slut ändras hans min till det allvarliga.
- Vad är det för röra du lyckats hamna i egentligen? Dewis röst spricker och hans ögon speglar den oro som måste gömma sig bakom leendet.
Storebror lägger en tidning på Eirlys mage och pekar på första sidan. Där står det med stora bokstäver "Oförklarlig storm i Sverige". Eirlys grabbar tag om tidningen och läser artikeln intensivt. Hon fokuserar all kraft på att suga upp minsta information hon kan få. Eirlys blir helt och hållet förvirrad när hon läser texten. Ingenstans syns något om folk som haft stormen emot sig likt ett levande väsen. Visst står det om all skada stormen har orsakat och de ovanliga platser blixten slagit ner på, men ingen har blivit skadad eller utsatt för samma sak som Eirlys. Tankarna virvlar iväg på henne. Det måste finnas fler än hon som har upplevt stormen på det sätt som hon har gjort det! Vart Eirlys än läser så hittar hon ingen information om varför stormen kan ha tagit den form den gjorde. Det finns bara några vaga "vi vet ännu inte vad som orsakat detta" och liknande kommentarer.
Huvudet värker och en yrsel kommer över henne. Hon måste få en förklaring på det här förr eller senare, men inte nu. Eirlys låter huvudet sjunka ner i kudden igen och sluter ögonen för ett slag. Hon låter sig bädda in sig i lyckan av att faktiskt leva och att ha mamma och storebror bredvid sig. Hon famlar efter blocket och pennan hon alltid har med sig, men hittar det inte. Frustrerat öppnar hon ögonen och reser sig upp. Hon tecknar i luften som om hon skriver i hopp om att mamma eller storebror vet vart dem är. Att inte ha sitt block är som att sakna en arm eller ett ben. Eirlys har aldrig brytt sig om att lära sig teckenspråk. Istället använder hon skrivandet som all kommunikation. Det känns lättare att uttrycka sig tyst och stilla eftersom hon själv är bunden att vara tyst för resten av livet. Att vifta med händerna för att säga något känns bara dumt. Dessutom är det ju alltid kul att göra bokhandlaren i centrum glad genom att vara regelbunden kund hos honom.
Mamma räcker henne ett block och en penna, men det är inte hennes egna. Eirlys ger mamma en frågande blick. Det är korkat det vet hon, men det känns tryggt att ha sitt egna block och penna. Liksom med sin klädstil gillar hon att uttrycka sig visuellt när det kommer till kommunikation. Eftersom hon inte kan uttrycka sig i varierade mönster muntligt så vill hon gärna göra det på andra plan.
"Har Sofia varit här?" skriver Eirlys och räcker mamma blocket igen. Vad som än hände den kvällen måste det ha varit skrämmande för Sofia. Efter att ha sjunkit in i medvetslösheten har hon ju ingen aning om vad som kan ha hänt med Sofia. Hon hoppas att stormen inte skadade henne också, men dömer bort tanken snabbt med tanke på att någon måste ha ringt efter hjälp när Eirlys försvann in i mörkret.
- Sofia var väldigt orolig och ville stanna med dig över natten, men jag tänkte att det var bäst att hon fick gå hem och vila sig lite efter allt ni två varit med om.
Lättnaden fyller Eirlys. Då behöver hon inte oroa sig för det i alla fall. Hon förflyttar tankarna till nästa fråga. Hon sträcker sig otåligt efter blocket i mammas hand. Hon måste verkligen fråga vad som hänt med hennes egna block också. Eirlys känner sig frustrerad och handikappad när hon inte längre har samma block som vanligt. Det lämnar en olustig otrygghet. Dessutom finns så många minnen i dem. Även när blocken är fulla brukar hon spara dem för att gå tillbaks till de konversationer hon haft förut. På det sättet är det en fördel att kommunicera på det sättet. Inget glöms bort eller förvinner helt. Så snart Eirlys fått tag i blocket skriver hon "Vart är pappa? Och vart är mitt egna block och bläckpenna?"
- Jag är rädd för att pappa inte kunde komma, han hade en hel del jobb att ta sig an, men han hälsar att du ska krya på dig.
Det är som att få en örfil. Eirlys kan inte fatta att hennes egen pappa skulle prioritera jobbet när hans egen dotter varit nära döden. Visst har hon inga allvarliga skador så vitt hon vet, men något som är säkert är att hon skulle kunna ha mist livet den kvällen. Om det inte vore för hennes egna instinkter och vattnets hjälp hade hon inte funnits mer. Dessutom skickar han ett "krya på dig" som om det gällde en enkel förkylning! Eirlys kokar inombords. Han är alltid så här med det mesta, jobbet ska alltid gå först. Det är bara det att den här gången räcker det. Hon vill inte höra något mer om att han inte kan eller så. Han behöver inte ens jobba så pass hårt som han gör! De har pengar så det räcker som läget är redan och vad är poängen att tjäna mycket om man aldrig har fritid nog att slösa dem? Ibland förstår Eirlys honom bara inte. I vissa fall får hon dumma idéer som att pappa skulle vara otrogen mot mamma, men hon brukar alltid slå bort dem. Det känns för hemskt att tänka så även fast han faktiskt tar onormalt många sena skift. Att tryggheten i familjen ska rasera är Eirlys största farhåga. Hon älskar trotts allt sin familj och tanken på att den skulle splittras är outhärdlig. Att se mamma såras i fall pappa faktiskt är otrogen, att se Dewis förvirrade arga reaktion och till och med tanken på att pappa försvinner helt är skrämmande. Så Eirlys fortsätter att vara tyst för att hålla det kvar inom den trygghet som tillfälligt håller allt uppbyggt. Eirlys vet att både mamma och Storebror tycker att pappa jobbar för mycket, de har pratat om det, men så fort det hela kommer på tals med pappa är det som om det hela läggs på is. Det är bäst att lämna det som det är för tillfället. Det viktigaste är att hon blir fullt återställd och kommer hem. Väl hemma ska hon kolla upp det fenomen hon varit med om. Fram till dess får det bli en hemlighet att hålla från mamma och Dewi. De skulle bara oroa sig för mycket i onödan. Eirlys ger efter för tröttheten och blundar. Hon glömmer att lyssna till vad som hänt med sitt block och det tar inte lång tid fören hon är långt borta. Tillbaks till den dagen då stormen bröt ut och jorden skrek.
Annons
Visa toppen
Show footer