April
Friday 9 May 2008 photo 1/1
|
Till minne av John Hron
Det
är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska
börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina
föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora
intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i
ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har
John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett
populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och
hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet.
Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga
mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den
södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon
gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder
sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att
det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har
roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor?
Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra
ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla
skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan
udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över
till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att
se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig
kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen
sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är
John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med
John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda
honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga
varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad
från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är
visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har
Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater
och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han
vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till
och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett
tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats
tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter
och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John
och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna
kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom.
Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han
vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer
sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt
att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John
flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det
här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar
honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon
är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera
sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar
och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i
möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte
att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot
huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna.
Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom
i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras
saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I
stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till
slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden
av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns
inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller
på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om
ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och
anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya
utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har
sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är
katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det
är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av
skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John
kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd,
men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att
det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De
skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar
inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att
tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om
han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John
och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna
om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under
polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och
sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det
är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder
åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer
att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont
och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar
känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker
i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får
ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av
artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva
under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar
fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt.
Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar
baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en
gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska
sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer
sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör
sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något
de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är
över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till
strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom
åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att
han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De
båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett
finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna
vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de
andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i
honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns
kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några
timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger
han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet
skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som
fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för
honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det
10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades
Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil.
Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att
föräldrarna inte lidit nog.
KOPIERA OCH SÄTT IN PÅ DIN BILDDAGBOK, VISA ATT DU BRYR DIG!
Annons
Visa toppen
Show footer