Tack Trouble!

Du kom till oss en decemberkväll, så rädd så rädd. Låg bara och pep hela kvällen och natten, vi trodde aldrig detta skulle gå vägen. Men en liten omplacering senare, från byrån till en egen kattställning, så blev du en helt annan katt. Så trygg och så gosig. Ställningen blev din fasta trygga punkt här i lägenheten, den varifrån du utgick när du utforskade ditt nya hem, steg för steg. Du valde att sova hos oss till en början, det var sååå mysigt. Men sen blev du lite kaxigare, och då dög vi inte längre. Sova själv var mycket bättre, dock så var det sovrummet som gällde. Ville ju vara nära matte och husse trots allt.

Du busade och gosade om vartannat, du var vår stora glädje här i livet tillsammans med Nikki. Du var så otroligt lättlärd och klok, det var inte många gånger vi behövde säga åt dig på skarpen. Du gjorde aldrig dina behov utanför lådan, t.o.m när du mådde illa och skulle spy gick du på lådan. Du kanske var lite elak mot Nikki ibland, men du ville verkligen vara i centrum. Fröken avundsjuk borde du hetat kanske...;) Det lilla bus du gjorde var det inga problem att ha överseende med, du var ju trots allt kattunge. Då får man göra lite hyss ibland. Du var så väldigt tacksam över att vara hos oss, eller iaf verkade det så.

Vi fick 6 månader tilsammans, de bästa i mitt liv. Hoppas du känner likadant lilla Trouble. Jag hoppas och tror att du förstod att vi älskade dig så jävla mycket, att vi ville dig det absolut bästa. Att det gick som det gick är inget annat än en jävla stor tragik, så satans ofattbart. Du var pigg och glad när vi lämnade hemmet för att ta dig till sjukhuset, dock lite uppstressad efter att vi tagit tempen på dig. Att vi lämnade dig jätterädd hos okända människor hoppas jag att du har överseende med. Vi ville dig inget illa, vi ville bara ha hem dig helt frisk. Vi lovade att vi inte skulle svika dig, utan komma och hämta dig snart. Det känns som ett stort jävla svek, även om jag innerst inne vet att vi gjorde vad vi kunde.

Du ska veta att du är saknad, så otroligt saknad. Det är så tomt här hemma, så tyst och lugnt. Jag tror att även Nikki saknar dig, hon går runt och tittar och skriker. Det verkar som om hon letar efter dig. Jag hatar denna känsla, känslan av hopplöshet. Hur ska vi nånsin komma över dig? För glömma dig, det gör vi aldrig. Du kommer alltid att finnas med oss, du har ett eget rum i våra hjärtan. Tack för allt Trouble!

Skrivet av min älskling Ted...