Wednesday 17 February 2010 photo 1/1
|
Jag vet inte vad du håller på med! Jag har varit med om saker som du inte ens skulle kunna drömma mardrömmar om. Jag lever i ett ständig kaos, med rädsla för morgondagen. Jag kanske är den som inte har ett hem nästa månad! Var ska vi bo? Vart ska vi flytta nästa gång? Kommer vi ens ha något hem? Kommer vi få bo på gatan? Det är frågor jag ställer mig varje dag, fasar inför svaret. Mitt liv består av att försöka hålla upp den "glada fasaden" fast jag fallit ihop för ett jävla bra tag sen. Jag behöver stöd! Jag vill ha hjälp! Jag orkar inte med att ta allt det här själv. Du anar inte vad som har hänt.
Jag hade velat berätta, men just då, vid det tilfället, var allt så skört. Det var nytt, och det skrämde oss alla. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, allt blev för mycket! Det var sån stor fokus på det nya att jag försvann i vimlet. Jag, fortfarande med min rädsla för det nya, och allt som hände, lämnades åt slumpen och ingen märker något nu heller! JAG ORKAR INTE! JAG VILL INTE! Vad fan är det ni inte förstår? Vadå att jag sårar? Jag gjorde fan ingenting annat än att följa efter dig som en hund! Jag visste fan inte vad jag skulle göra. Utan vänner och med en familj som rasar samman kan man fan inte göra mycket. Förändras gör alla hela tiden, det här förändrade mig. Jag har en helt annan syn på livet och på vilka man kan lita på. Jag hatar folk som ser ner på andra, folk som tror att de är bättre. Sånt äcklar mig, det gjorde det inte innan. Då var jag likadan själv, och det skäms jag över nu. Det är något jag ångrar jävligt mycket. Att jag tillät mig sjunka så lågt, och att jag tillät mig bli utnyttjad.
Du var fan inte mycket bättre själv. Du övergav mig utan att blinka för andra "bättre" vänner. Så många gånger jag grät över att vara ensam. För vi umgicks, visst, men vi gillade inte varandra. Inte på samma sätt som förut. Du hade dina bättre vänner, och behövde inte mig längre - hur fan tror du att jag kände? Det finns alltid två sidor på ett mynt, glöm aldrig det. Jag var aldrig falsk mot dig, jag har aldrig ljugit för dig och tänkte inte ens tanken på att göra det! Jag litade på att du kände samma sak! Men nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Du är uppenbarligen en helt annan person än jag trodde, det kanske du alltid varit? Jag försöker förstå vad som hände, och du har rätt jag kanske inte förstår exakt allt, men det gör inte du heller. Om du påstår det så ljuger du, du har dina teorier och jag har mina. Hur kan du vara så säker på att du har rätt?
Det är klart att jag har fel och brister jag också. Det största misstaget jag gjorde var nog att inte lita på dig. Men jag vågade inte. Jag var feg och ville vara alla till viljes. Nu vet jag att det inte går. Jag valde att lyssna på fel personer. Fel som i personer som sa att jag inte fick berätta. Allt skulle vara så hemligt, ingen skulle få veta. Men det de inte förstod vad att jag skulle mått bättre av att få prata med någon. Jag förstod inte vad som hände, men det brydde sig ingen om, så länge allt var hemligt. Och så blev det som det blev. Jag vågade som sagt inte trotsa, och mitt försvar mot all rädsla blev aggresivitet. Jag visste inte heller vad som hände, jag blev rädd för att vi blev så oerhört blottade. Det var så naket. Jag ville inte vara naken, så jag blev arg istället. För att dölja.
Jag är ledsen att det blev som det blev, om det nu hjälper. Jag har släppt det här nu och gått vidare. Men en sak vill jag att du ska veta. Allt berodde fan inte bara på mig! Förut tog jag på mig allt, all skuld, för att jag inte ville ha några konflikter med dig, men det är annourlunda nu. Jag är starkare och tar på mig att jag har gjort fel. Men jag vet också att du gjorde det, och om du förnekar det nu vet jag att du inte har mognat alls.
Jag förstår mer än du tror. Jag är inte dum precis.
Jag hade velat berätta, men just då, vid det tilfället, var allt så skört. Det var nytt, och det skrämde oss alla. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, allt blev för mycket! Det var sån stor fokus på det nya att jag försvann i vimlet. Jag, fortfarande med min rädsla för det nya, och allt som hände, lämnades åt slumpen och ingen märker något nu heller! JAG ORKAR INTE! JAG VILL INTE! Vad fan är det ni inte förstår? Vadå att jag sårar? Jag gjorde fan ingenting annat än att följa efter dig som en hund! Jag visste fan inte vad jag skulle göra. Utan vänner och med en familj som rasar samman kan man fan inte göra mycket. Förändras gör alla hela tiden, det här förändrade mig. Jag har en helt annan syn på livet och på vilka man kan lita på. Jag hatar folk som ser ner på andra, folk som tror att de är bättre. Sånt äcklar mig, det gjorde det inte innan. Då var jag likadan själv, och det skäms jag över nu. Det är något jag ångrar jävligt mycket. Att jag tillät mig sjunka så lågt, och att jag tillät mig bli utnyttjad.
Det är klart att jag har fel och brister jag också. Det största misstaget jag gjorde var nog att inte lita på dig. Men jag vågade inte. Jag var feg och ville vara alla till viljes. Nu vet jag att det inte går. Jag valde att lyssna på fel personer. Fel som i personer som sa att jag inte fick berätta. Allt skulle vara så hemligt, ingen skulle få veta. Men det de inte förstod vad att jag skulle mått bättre av att få prata med någon. Jag förstod inte vad som hände, men det brydde sig ingen om, så länge allt var hemligt. Och så blev det som det blev. Jag vågade som sagt inte trotsa, och mitt försvar mot all rädsla blev aggresivitet. Jag visste inte heller vad som hände, jag blev rädd för att vi blev så oerhört blottade. Det var så naket. Jag ville inte vara naken, så jag blev arg istället. För att dölja.
Jag förstår mer än du tror. Jag är inte dum precis.
okej men seriöst nu, finns! <3
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/niwcole/443567777/