May
Thursday 8 September 2011 photo 1/1
|
Jag vet inte riktigt hur det är.
Att vara sådär på riktigt jävla kär.
Eller att ha någon som alltid finns här.
Så nu sätter jag mig ner,
& lyssnar på deppiga låtar,
som jag inte ens vet vilka de är.
Du tar min släkt ifrån mig,
du tar min kärlek, & lägger den långt nere på djupet.
Du ler inte när jag berättar,
nej, du är inte som andra, du tycker inte att jag är super.
Du bortförklarar saker för att inte behöva träffa mig,
och du vill bestämma, för du gillar att känna att du har makten.
Jag gråter inte ofta,
bara ibland, då jag verkligen tappar takten.
Jag vet inget om livet, världen , eller kärlek egentligen.
Men här sitter jag, försöker skriva, och förklara igen.
Eminem, Veronica Maggio, & Anton kristiansson.
Hur kan ni få till sådär bra texter & låtar,
så att jag kan spela upp dem,
och lyssna på dem, om & om igen.
Hur kan jag sitta & känna känslan när någon rör vid mig,
som om jag letar i det där förbannade mörkret igen,
bara för att hitta mig själv.
Igen.
Mitt liv är snart borta,
& jag själv håller på att ruttna.
Jag håller på att tappa,, att vara mig själv,
jag kan knappt tro det, men jag håller på att tröttna.
Jag håller på att tappa den där gnistan som jag hade igår,
men som känns som flera år sen.
För jag är inte samma person,
& jag går inte tillbaka igen.
Klipper av grenar, av mig själv, fastän jag inte vill.
Plussar på saker, dåliga erfarenheter, och lägger än en gång till.
Fredag kväll & jag dansar i mitt rum som är upplyst av stearinljus.
Lördag kväll, så ligger jag i mörket, är rädd för mitt eget hus.
Söndag, så ångar jag mig, deppar, och får ångest.
Dricker flera liter te, och se på american song contest.
Måndag, så springer jag från verkligheten,
och räknar matte i huvudet för att glömma bort.
Glömma bort, vad det är jag egentligen gjort,
glömma bort att jag är från en fel sort.
Jag vet, att även fast jag skrattar och ler,
så är min livslinje kort.
Att vara sådär på riktigt jävla kär.
Eller att ha någon som alltid finns här.
Så nu sätter jag mig ner,
& lyssnar på deppiga låtar,
som jag inte ens vet vilka de är.
Du tar min släkt ifrån mig,
du tar min kärlek, & lägger den långt nere på djupet.
Du ler inte när jag berättar,
nej, du är inte som andra, du tycker inte att jag är super.
Du bortförklarar saker för att inte behöva träffa mig,
och du vill bestämma, för du gillar att känna att du har makten.
Jag gråter inte ofta,
bara ibland, då jag verkligen tappar takten.
Jag vet inget om livet, världen , eller kärlek egentligen.
Men här sitter jag, försöker skriva, och förklara igen.
Eminem, Veronica Maggio, & Anton kristiansson.
Hur kan ni få till sådär bra texter & låtar,
så att jag kan spela upp dem,
och lyssna på dem, om & om igen.
Hur kan jag sitta & känna känslan när någon rör vid mig,
som om jag letar i det där förbannade mörkret igen,
bara för att hitta mig själv.
Igen.
Mitt liv är snart borta,
& jag själv håller på att ruttna.
Jag håller på att tappa,, att vara mig själv,
jag kan knappt tro det, men jag håller på att tröttna.
Jag håller på att tappa den där gnistan som jag hade igår,
men som känns som flera år sen.
För jag är inte samma person,
& jag går inte tillbaka igen.
Klipper av grenar, av mig själv, fastän jag inte vill.
Plussar på saker, dåliga erfarenheter, och lägger än en gång till.
Fredag kväll & jag dansar i mitt rum som är upplyst av stearinljus.
Lördag kväll, så ligger jag i mörket, är rädd för mitt eget hus.
Söndag, så ångar jag mig, deppar, och får ångest.
Dricker flera liter te, och se på american song contest.
Måndag, så springer jag från verkligheten,
och räknar matte i huvudet för att glömma bort.
Glömma bort, vad det är jag egentligen gjort,
glömma bort att jag är från en fel sort.
Jag vet, att även fast jag skrattar och ler,
så är min livslinje kort.
Visa toppen
Show footer