Sunday 9 May 2010 photo 1/1
|
Världen genom tidernas snyggaste vampyr alltså^^
<3<3<3
<3<3<3
Annons
Comment the photo
NarsaArf
Mon 10 May 2010 10:33
Legender om vampyrliknande varelser och deras handlingar förekommer långt tillbaka - Odysseus utför själv en ritual för att locka fram de döda i Odysséen. Bland slaviska folk i Östeuropa har tro på vampyrer förekommit sedan 300-talet. Dessa vampyrer skulle ha druckit blod, varit rädda för (men inte kunnat dödas med) silver och kunnat dödas genom att deras avhuggna huvud placerades mellan deras ben eller genom att en påle kördes genom deras hjärta.
I mötet med de slaviska sagorna och kristnandet övergick vampyrlegenden i Rumänien kanske i ett nytt stadium; tecken tyder på att man under en tid vidtog säkerhetsåtgärder när någon dött hastigt eller oförklarligt. Detta för att säkerställa att den döde inte återkom som vampyr. (Jämför Karl XII, vars fötter bands ihop efter döden[källa behövs] av liknande skäl; rädslan för en kunglig gengångare).
Många legender berättar om Vlad Ţepeş, även känd som Vlad III Dracula eller Vlad pålspetsaren, en enligt sägnerna fruktansvärt grym hertig under 1400-talet. "Dracula" skall i detta sammanhang betyda "drac" = drake och "-ula" = son av, alltså "son av drake", och syfta på att hans far kallades Dracul efter att han upptagits i Drakens orden, varvid titeln tilldelades. Vlad III Draculas största fiende var turkarna. Sultan Mehmet II låg i ständiga krig med honom. Men det var inte förrän sultanen bevittnade 20 000 av sina soldater spetsade på pålar utanför Târgovişte som han bestämde sig för att förinta Vlad III Dracula en gång för alla. Mehmet II besegrade honom under slaget vid Bukarest år 1476. Mehmet II blev, p.g.a. de florerande vampyrmyterna, kallad "Vampir öldürücüsü", översatt "vampyrslaktaren". Legenderna om Vlad pålspetsaren ligger delvis till grund för Bram Stokers skräckroman Dracula. Det är dessutom den av Stoker framtagna versionen av Dracula som fått störst genomslagskraft och blivit vida känd; en figur så populär att den gestaltats i filmer fler gånger än någon annan fiktiv karaktär.[källa behövs]
Den förste som behandlade vampyrerna metodologiskt i ett akademiskt verk var den bysantinske bibliotekarien vid Vatikanbiblioteket, Leo Allatius, i dennes De Graecorum hodie quirundam opinationibus (1645). Numera är vampyrerna i folktron ett eget folk; en population vars antal bara minskas när människorna lyckas oskadliggöra dem, och vars offer återuppstår och förenar sig med sina banemän. Under 1800-talet genomgick vampyrlegenderna ytterligare utveckling; istället för zombie-artade monstruösa djur blev de till intelligenta och farliga motståndare som inte åldrades och besatt många övernaturliga krafter.
Med vissa undantag har vampyren stor motståndskraft mot all materiell påverkan. De tros ofta kunna förvandla sig till dimma, till en fladdermus, råtta eller varg. De antas ha övernaturlig styrka, snabbhet, smidighet och intelligens, vara mycket vackra och vissa tros kunna dominera eller kontrollera människor. De sägs också ha fantastiskt välutvecklade sinnen såsom syn, hörsel, luktsinne, balans etc. Det sägs också att de kan lukta sig till blod och att deras hy är iskall och likblek. Vampyren saknar själ, och eftersom viss folktro hävdar att en spegel visar själen eller en varelses sanna natur, har vampyren ingen spegelbild. I många filmer och böcker förstör därför vampyrer systematiskt speglar eller hänger skynken framför dem. Stoker skriver i sin berömda bok bl.a. att greve Dracula omgående förstör en rakspegel så fort han får syn på den, med motiveringen att spegeln är ett obehagligt påhitt av mänsklig fåfänga likväl som upphovet till allt ont.
I många verk är vampyren tvungen att jaga och söka nya offer och att dricka deras blod för att inte tyna bort och dö. I många berättelser är solljus dödligt för vampyrer. Den jord som vampyren begravts i kan ha speciell mening och flera filmer visar hur vampyren fraktar med sig sin likkista, fylld med jord från graven, eller t.o.m. reser i kistan. Strömmande vatten har också speciell mening och vanligen kan vampyrer inte korsa vattendrag, utom möjligen om de under tiden ligger i sin kista.
Så den definition av vampyrer som ett par nerdrogade författare gett dagen generationer är ganska fjantig.
I mötet med de slaviska sagorna och kristnandet övergick vampyrlegenden i Rumänien kanske i ett nytt stadium; tecken tyder på att man under en tid vidtog säkerhetsåtgärder när någon dött hastigt eller oförklarligt. Detta för att säkerställa att den döde inte återkom som vampyr. (Jämför Karl XII, vars fötter bands ihop efter döden[källa behövs] av liknande skäl; rädslan för en kunglig gengångare).
Många legender berättar om Vlad Ţepeş, även känd som Vlad III Dracula eller Vlad pålspetsaren, en enligt sägnerna fruktansvärt grym hertig under 1400-talet. "Dracula" skall i detta sammanhang betyda "drac" = drake och "-ula" = son av, alltså "son av drake", och syfta på att hans far kallades Dracul efter att han upptagits i Drakens orden, varvid titeln tilldelades. Vlad III Draculas största fiende var turkarna. Sultan Mehmet II låg i ständiga krig med honom. Men det var inte förrän sultanen bevittnade 20 000 av sina soldater spetsade på pålar utanför Târgovişte som han bestämde sig för att förinta Vlad III Dracula en gång för alla. Mehmet II besegrade honom under slaget vid Bukarest år 1476. Mehmet II blev, p.g.a. de florerande vampyrmyterna, kallad "Vampir öldürücüsü", översatt "vampyrslaktaren". Legenderna om Vlad pålspetsaren ligger delvis till grund för Bram Stokers skräckroman Dracula. Det är dessutom den av Stoker framtagna versionen av Dracula som fått störst genomslagskraft och blivit vida känd; en figur så populär att den gestaltats i filmer fler gånger än någon annan fiktiv karaktär.[källa behövs]
Den förste som behandlade vampyrerna metodologiskt i ett akademiskt verk var den bysantinske bibliotekarien vid Vatikanbiblioteket, Leo Allatius, i dennes De Graecorum hodie quirundam opinationibus (1645). Numera är vampyrerna i folktron ett eget folk; en population vars antal bara minskas när människorna lyckas oskadliggöra dem, och vars offer återuppstår och förenar sig med sina banemän. Under 1800-talet genomgick vampyrlegenderna ytterligare utveckling; istället för zombie-artade monstruösa djur blev de till intelligenta och farliga motståndare som inte åldrades och besatt många övernaturliga krafter.
Med vissa undantag har vampyren stor motståndskraft mot all materiell påverkan. De tros ofta kunna förvandla sig till dimma, till en fladdermus, råtta eller varg. De antas ha övernaturlig styrka, snabbhet, smidighet och intelligens, vara mycket vackra och vissa tros kunna dominera eller kontrollera människor. De sägs också ha fantastiskt välutvecklade sinnen såsom syn, hörsel, luktsinne, balans etc. Det sägs också att de kan lukta sig till blod och att deras hy är iskall och likblek. Vampyren saknar själ, och eftersom viss folktro hävdar att en spegel visar själen eller en varelses sanna natur, har vampyren ingen spegelbild. I många filmer och böcker förstör därför vampyrer systematiskt speglar eller hänger skynken framför dem. Stoker skriver i sin berömda bok bl.a. att greve Dracula omgående förstör en rakspegel så fort han får syn på den, med motiveringen att spegeln är ett obehagligt påhitt av mänsklig fåfänga likväl som upphovet till allt ont.
I många verk är vampyren tvungen att jaga och söka nya offer och att dricka deras blod för att inte tyna bort och dö. I många berättelser är solljus dödligt för vampyrer. Den jord som vampyren begravts i kan ha speciell mening och flera filmer visar hur vampyren fraktar med sig sin likkista, fylld med jord från graven, eller t.o.m. reser i kistan. Strömmande vatten har också speciell mening och vanligen kan vampyrer inte korsa vattendrag, utom möjligen om de under tiden ligger i sin kista.
Så den definition av vampyrer som ett par nerdrogade författare gett dagen generationer är ganska fjantig.
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nobody92/456582179/