Om man växer upp i ett hem där föräldrarna har fullt upp med sig själva kan det bli svårt att tillåta sig själv att ha behov. Ibland talas det om maskrosbarn. Barn som blir starka och skötsamma trots att de kommer till världen i en socialt svår miljö. Det är gott att de inte själva blir missbrukare eller kriminella. Men många av dom får hela livet kämpa med svårigheter inom sig. Samma utveckling kan barn till arbetsnarkomaner, psykiskt sjuka, religiöst rigida mfl självcentrerade föräldrar gå till mötes. Föräldrar med stora bekymmer av det här slaget orkar inte möta verkligheten. De gömmer sig för sig själva och kan därmed inte heller möta sina barn där dom är. Barnens känslor blir en provokation och får föräldern att "må dåligt". Kanske leder det till våld, men inte nödvändigtvis. Men barnet lär sig att förneka sig själv, överge sina egna känslor och behov. Föräldern är alltid viktig för ett barn, det vågar inte ta risken att förlora sina föräldrar. Därför blir lätt föräldrarnas välmående viktigare än barnets eget. Det kan gå så långt att barnet börjar skämmas för allt som är dess eget. Skammen lägger sig som ett täcke över precis allt. Det blir svårt, omöjligt, att vara sig själv. För det är alltid fel. Ett beteende som lätt följer med in i vuxenlivet. Jag blir alltid orolig när jag möter väluppfostrade barn. Det behöver inte betyda att barnet övergett sig själv, men det kan vara ett tecken... Jag blir undrande när jag möter hjälpsamma barn... Och jag blir ifrågasättande när jag möter barn som redan första gången visar mig tillgivenhet... För att våga bejaka sig själv måste man få uppleva att någon klarar att härbärgera ens känslor. Barnet måste få sitta i ett knä och vara arg/ledsen/ rädd/besviken osv och få det accepterat och tolkat och bekräftat. Den vuxne måste ge känslorna ord. Ingen förälder är perfekt, det räcker att vara tillräckligt bra

Annons

The photo has no tags

March 2009