Jag förstår om ni inte orkar läsa allt detta. Jag behövde bara få det ur mig helt enkelt.. Nytt år En ny början? En ny start? Ska man börja om från början? Glömma allt tragiskt om hänt? Gå vidare? Nej. Jag tänker faktiskt inte det. Jag tänker inte glömma Cora. Jag saknar henne massor. Hon har varit spårlöst försvunnen i flera veckor nu. 12 och en halv faktiskt. Usch. Jag kan inte glömma. Hon var ju min glädje. Det som gjorde mig glad.Jag förstår inte? Man kan ju inte bara försvinna så? Nån måste ju ha sett henne! Tagit henne? , det är ju det som är så sjukt. Ingen jävel har ju sett henne. Ingen! Folk säger att hon kanske blivit påkörd. Vadå? Jag vill ändå hitta henne. Veta vad som har hänt. Och har hon blivit påkörd så måste ju den perosnen sett att det var en valp, med halsband! Att det var en familjs älskade hundvalp! Min valp.. Har någon tagot henne och tar hand om henne är ju det bra för Cora. Bara hon mår bra. Men det hindrar mig inte från att sakna henne. Och hata de personerna att de inte ringer och säger att de har henne och att vi kan hämta henne nu! Men också så skulle jag vara tacksam att de tagit hand om henne. Men, jag kan inte gå runt som alla säger att någon säkert har henne och tar hand om henne, eller att hon inte är vid liv längre ändå. Jag måste ju veta! Veta vad som hände med min älskade Cora. Veta vad som hände den dimmiga jävla dagen. Hade jag vetat hade jag inte stannat borta den kvällen och kommit hem efetr hon försvunnit. Fan! Jag var så glad dagen innan , jag skulle hem till Eleonor och umgås med henne och så. Sen dagen efetr ringer min mamma och säger att Ima och Cora sprungit bort. Jag åkte hem direkt. Jag var ute och leta hela tiden, när jag var ute och leta, och gick där på vägen så kom Ima på vägen. Tre timmar hade dom vart borta då. Men Ima visste jag skulle komma ehm säkert. Hon är vuxen och hittar hem. Även om det är dimma. När jag inte såg att Cora var med henne kändes det som om hela världen föll samma. Jag blev så rädd. Jag hade gått och ropat på dem innan , men när jag såg Ima utan min Cora så skrek jag efter henne. Jag blev så rädd. Jag förståd ju itne vart hon kunde vara. Och nu sitter jag här. 12 och en halv vecka efetr hon försvann. Hon är inte hemma än. Det trodde jag ju aldrig. Jag trodde inte det var möjligt att mista en valp ute på landet. Inne i stan har man härt om stölder av hundar . När folk bundit sina hundar utanför affären medans de handlat och så. Men på landet ? Nån borde väll ha sett henne här, ändå. det är ju så öppet överallt! Innan jag fick Cora mådde jag inte så bra. Det gör väll inte de flesta tonåringarna misstänker jag. Men, när jag fick reda på att jag fick ehålla henne så blev jag så lycklig. Så glad. Jag börja träna och allt med henne. Hon var ju så duktig med! Jättemycket kunde hon redan vid så ung ålder. Och lydig var hon, och en buse med såklart :') Älskade Cora. Vart tog hon vägen. Det går inte en minut utan att jag undrar eller tänker på henne. Jag kan inte släppa det. Jag undrar om hno finns där ute någonstans. Om hon är vid liv. Det är det jag hoppas på. Och det är det jag tror. För då fortsätter jag att söka efter henne. Jag slutar itne förens jag är säker på var hon är eller vad som hänt. Jag behöver min älskling. Valpen min, var är du? <3

Jag saknar med Cora. Och det är bra att du inte glömmer henne. Kram.