Thursday 13 February 2014 photo 2/2
|
Min artikel om Asperger i Populärkulturen och media. Mer finns att läsa på http://antennmagasin.se
När jag hörde att det skulle komma en film, I rymden finns inga känslor, som skulle handla om en kille med Aspergers syndrom, blev jag först glad och tänkte: "ja, då kanske andra kan få större förståelse för oss med en NPF-diagnos". Men när jag sedan såg filmen grusades allt mitt hopp. Filmen är bra som film, det kan jag inte säga något om, men jag tycker inte att porträttet av Simon är särskilt bra. Han framställs som en robot utan känslor. Dessutom var det många skämt som byggde på hans beteende och alla "knäppa" saker han gjorde. Jag kände att man skrattade åt honom, inte med honom. Och det gjorde mig nästan förbannad! Hur ska andra kunna få en rättvis bild av diagnosen om man framställer den på det sättet?
Är det så att det går "trender" i olika diagnoser? Jag misstänker att det är så, och nu har det blivit NPF-diagnosernas tur. Jag vet inte riktigt om jag tycker det är bra eller dåligt. Troligtvis kan media ibland ge en rättvis bild av de olika diagnoserna, men oftast tycker jag att man enbart tar upp dess negativa sidor. Det är bra att andra kan bli medvetna om att diagnoserna finns, för en del vet faktiskt inte ens om att de existerar, men varför anstränger man sig då inte mer för att ge en rättvis bild av diagnoserna?
Det är alltför ofta man läser i tidningar att mördare eller våldsverkare av olika slag har en NPF-diagnos. Jag tycker inte alls att det skapar en rättvis bild av diagnoserna, eftersom andra människor får helt fel uppfattning om vad diagnosen egentligen innebär och kan bli rädda och osäkra när de sedan möter oss med en diagnos. Det skrevs väldigt snabbt att Anders Behring Breivik hade Aspergers, vilket sedan visade sig vara felaktigt.
Jag har också fått intrycket av att media och filmskapare tycker att det är "coolt" med till exempel Aspergers, att det gör karaktärerna mycket mer intressanta samt att man kan komma på väldigt många situationer som går att skratta åt. Det känns även som att det har blivit så att vissa "strävar" efter att få diagnoserna Aspergers eller ADHD för att det ger status. Detta tycker jag bara är helt fel! En diagnos ska inte ge status, snarare skapa förståelse och leda till rätt hjälp. Med en diagnos är det lättare att få rätt hjälp i dagens samhälle.
Det känns som att det varje dag är någon kändis som ska sitta och tala ut om sin ADHD- eller OCD-diagnos i teve. Programledarna studsar nästan runt av lycka när de får höra att deras intervjuoffer har en sådan diagnos. Sedan tror jag att en del av alla dessa kändisar med diagnos skulle inte skulle ha kommit så långt som de har kommit om de inte hade haft sin diagnos. Väldigt många med ADHD kan vara väldigt drivna och framåt. Men ibland kan man ju ha för många bollar i luften, det blir ju inte heller bra.
I den omåttligt populära serien Bron har huvudrollsinnehavaren Saga Aspergers syndrom. Men hur framställs hon? Ja, inte framställs hon som en varm, snäll och omtänksam person i alla fall. Snarare som en väldigt fyrkantig och känslolös person. Hon pratar som en robot och slänger ur sig olämpliga kommentarer hipp som happ.Men egentligen tror jag att vi med Aspergers har ett mycket större känsloliv än andra personer. Alla intryck gör ju att man får svårt att sortera och då tror jag också att man får ett bredare spektrum av känslor. Så att framställa en person med Aspergers som känslolös är ju bara ett tecken på att manusförfattarna inte har läst på eller träffat någon med Aspergers syndrom.
En film som ger en mer rättvis bild av Aspergers är Millennium-trilogin. Visst kanske Lisbeth Salander framställs som lite robotaktig och känslolös, men hon har ju också fotografiskt minne, vilket ändå rätt många med Aspergers har. Hon är även väldigt kunnig inom data, som verkar vara hennes "specialintresse" (många med Aspergers syndrom har ju specialintressen). På så sätt ger den en rättvis bild av diagnosen. Dessutom upplever jag att man ger en bra bild av hur livet med Aspergers syndrom kan vara. Att man kan ha en förvaltare eller god man samt svårigheter med olika myndigheter. Men det man oftast glömmer är att även personer med Aspergers kan gråta!
En annan serie som har blivit extremt populär, men där manusförfattarna hävdar att deras huvudperson inte har Aspergers, är The Big Bang Theory, där man ju verkligen driver med diagnosen - åtminstone enligt mig. Men samtidigt är serien väldigt populär i NPF-kretsar, själv känner flera med diagnos som gillar serien. Jag kan väl själv inte säga att jag ogillar den, för den är bra! Men jag tycker ändå att de ibland kan driva lite väl mycket med diagnosen, som de då enligt sig själva inte gör! För enligt manusförfattarna har ju Sheldon Cooper inte Aspergers.Anledningen till att serien har blivit så populär kan bero på att Sheldon Cooper ändå är väldigt framgångsrik, han har ett bra jobb med bra lön. Men när det kommer till hur han klarar sig i vardagen blir det en helt annan fråga, han säger ju verkligen vad han tycker och tänker till allt och alla. Samtidigt framställs han som en person som inte har några som helst känslor och som att han inte kan känna någon som helst empati med sina medmänniskor.
Är det verkligen så? Känner inte personer med NPF-diagnoser med sina medmänniskor?
Jo, det gör vi förstås! Som jag tidigare skrev kan vi nog känna tusen gången mer än många andra. Jag har aldrig stött på någon med diagnos som är känslokall och saknar empati. Jag upplever själv att jag kan ha alldeles för mycket känslor inom mig och att jag nästan är för inkännande och empatisk. Jag vill att alla runtomkring mig ska må bra och jag mår själv väldigt dåligt om de inte mår bra! Och jag upplever nog att alla jag har träffat har liknande problem. Det blir för mycket av alla känslor på en och samma gång. Att man därmed ibland stänger av för att det blir för mycket gör kanske att kan uppfattas som empatilös och känslokall. Men, som sagt, det är mer som ett inbyggt skydd mot alla osorterade känslor.
På ett sätt kan man förstå att folk som aldrig har träffat någon med Aspergers syndrom, och går in och läser diagnoskriterierna, kan få en väldigt felaktig bild av hur man egentligen är. Det känns dock som att man ofta glömmer att det räcker med att uppfylla en eller några av punkterna för att få en Asperger-diagnos, man behöver absolut inte uppfylla alla kriterierna. Jag tror att det egentligen inte finns någon som uppfyller precis alla kriterierna av en diagnos. Det handlar också om hur man var som barn, i det fall man får diagnosen senare i livet. Om en manusförfattare bara går in och läser diagnoskriterierna riskerar det alltså att bli väldigt fel. Det är ju bättre att ägna sin research åt riktiga människor. Och inte bara en människa, utan flera olika. Alla människor är ju olika!
Annons
Camera info
Camera PENTAX K-x
Focal length 100 mm
Aperture f/2.8
Shutter 1/20 s
ISO 200
Anonymous
Thu 13 Feb 2014 22:36
Tack för din kommentar :) väldigt bra att folk kommer med åsikter tycker jag!
asså jag har för mig, men det är ett väldigt vagt minne att det någonstans i någon bok står att Lisbeth Salander har en NPF diagnos, men kanske inte tydligt, men det var så JAG tolkade det. Sen kan ju alla tolka det olika.
Sen med Sheldon Cooper, där skriver jag ju att manusförfattarna har sagt att inte har det, så jag är ju lite ute och fiskar där. Men samtidigt om man skulle dra fram alla kriterier så skulle han passa in rätt bra. och sen kan även en person med asperger utvecklas precis som sheldon gör!
asså jag har för mig, men det är ett väldigt vagt minne att det någonstans i någon bok står att Lisbeth Salander har en NPF diagnos, men kanske inte tydligt, men det var så JAG tolkade det. Sen kan ju alla tolka det olika.
Sen med Sheldon Cooper, där skriver jag ju att manusförfattarna har sagt att inte har det, så jag är ju lite ute och fiskar där. Men samtidigt om man skulle dra fram alla kriterier så skulle han passa in rätt bra. och sen kan även en person med asperger utvecklas precis som sheldon gör!
Anonymous
Thu 13 Feb 2014 22:32
Tänkte bara fråga av ren nyfikenhet, har verkligen Lisbeth Salander asbergers? - Jag tror faktiskt inte det, trots hennes kunskaper som saker, det måste inte ligga en diagnos bakom det hela, bara att hon, på grund av många händelser, är väldigt kunnig inom datahacking. Jag tror att hon är en drivande efter att känna sig överlägsen, att inte vara någon att trampa på. Därför så kan hon så mycket om att hacka, hon få kontroll över personer, hon kan deras liv. Sedan så tränar hon även boxning för självförsvar, som jag också tror är på grund av att hon vill ha kontroll. (jag läser första boken just nu, faktiskt)
Sedan Sheldon, i Big Bang Theory. Han tycker jag inte framstår som en asberger-drabbad robot. Han verkar istället vara en person med svårighet av närkontakt samt att han har en svår förståelse för mänskliga känslor, på grund av olika anledningar som kanske skulle kunna vara aspergers då. Men, han är inte alltid en robot, som i början. Han utvecklas också, trots att det är långsamt, och att han gör det på ett konstigt sätt, så gör även han det. Han utvecklar en relation till Amy, som med tiden går från att han lär sig hantera att smörja in hennes kropp med salva till att det faktiskt blir en fysisk relation. Om han relateras till asbergers, så är det nog mer att det är svårare att hantera vissa saker, se saker från andra perspektiv och att man lär sig vissa saker långsammare, snarare än att han är en robot utan känslor. :)
Sedan Sheldon, i Big Bang Theory. Han tycker jag inte framstår som en asberger-drabbad robot. Han verkar istället vara en person med svårighet av närkontakt samt att han har en svår förståelse för mänskliga känslor, på grund av olika anledningar som kanske skulle kunna vara aspergers då. Men, han är inte alltid en robot, som i början. Han utvecklas också, trots att det är långsamt, och att han gör det på ett konstigt sätt, så gör även han det. Han utvecklar en relation till Amy, som med tiden går från att han lär sig hantera att smörja in hennes kropp med salva till att det faktiskt blir en fysisk relation. Om han relateras till asbergers, så är det nog mer att det är svårare att hantera vissa saker, se saker från andra perspektiv och att man lär sig vissa saker långsammare, snarare än att han är en robot utan känslor. :)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/novellerdikter/517388162/