September
Wednesday 3 August 2011 photo 1/1
|
Nu har jag suttit uppe till 3 imorse för att få klart denna histoia/novell?
Det skulle vara roligt att skriva en bok om Mio, Tysean och Ciel. Men det skulle jag aldrig orka. Så istället kommer jag att skriva små "kapittel" när jag känner att det är värt att göra ^^
Det jag skrev nu är om hur det kommer sig att Tysean träffar Mio och Ciel n_n
Jag tänkte ut det för någon vecka sedan, men det är ju en sak att tänka det och att sedan ta sig tid att sktiva det x)
Men ialla fall, here u go ^-^
________________________________________
Det rödaktiga ljuset från de få stearinljusen gav en fridfull känsla, jag satt på den tredje raden ifrån den lilla scenen i mitten av tältet.
Allting kändes mycket hänförande och jag kunde inte vänta tills nästa framträdande skulle börja.
Showen hade pågått i lite mer än en halvtimme och hittills hade allt varit helt otroligt, de mest chockerande och besynnerliga nummer har utförts, det var som att vara i en helt annan värld.
Efter några minuter lystes scenen upp igen, och en blond pojke steg ut ifrån ridån och ställde sig framför åskådarna. Han såg inte ut att vara mycket äldre än mig själv, med en mörkbrun hoodie och luggen förd bakom ena örat.
Han såg mot publiken med ett gåtfullt uttryck, sedan sade han "Jag hör era sinnens röst lika tydligt som om ni hade sagt det högt. Jag kan höra det ni tänker i just detta ögonblick, alla era..era..". Han fick plötsligt ett tomt uttryck, som om han totalt glömt vad han var på väg att säga, och lät än en gång blicken svepa över de människor som satt på bänkarna. Men sedan fäste han den på mig, hans bruna ögon såg rakt in i mina för undefär en sekund, sedan log han mot publiken "Förlåt mig, jag tappade bort mig helt" sade han och återgick till sitt tidigare mystiska sätt att prata.
När föreställningen var slut hade jag bestämt mig för att jag var tvungen att få prata med honom, och få reda på vad det var som hänt. Det hade varit någonting egendomligt med sättet han tittat mot mig, som om han tittat in i mig och inte på mig. Han hade hållit kvar min blick av en anledning, och jag ville veta varför.
Utanför tältet var det mörkt, men eftersom det hade varit relativt mörkt där inne också tog det inte lång tid för ögonen att vänja sig.
När man tittade sig omkring kunde man bara se skog och åkrar men bara några hundra meter därifrån låg en mindre stad, det var där jag hade fått reda på kvällens föreställning. Några timmar tidigare hade jag fått höra av ett par snubbar med blänkande motorcyklar att de var här för att se en en viss freakshow de hade fått tag på biljetter till, och eftersom de hade en extra, och jag enligt dem såg ut att behöva livas upp lite, frågade de mig om inte jag ville följa med. Och eftersom jag inte hade något bättre för mig så sa jag att det kunde jag väl göra.
Jag gick runt tältet i hopp om att finna tankeläsaren. Jag honom sitta på en stenmur och prata lågmält med en mörkhårig flicka. Hon såg att jag stod och tittade på dem, och sade någonting till pojken mittemot. Han vände sig om och såg mot mig, "Hej", sa han och log. Jag blev förvånad av hans reaktion, eftersom jag hade förväntat mig att han skulle bli irriterad över att jag stått och betraktat dem. "Eehh.. Hej, skulle jag kunna få prata med dej?", sa jag fåraktigt. "Ja, visst" sade han och hoppade ner ifrån muren. Vi gick en bit bort och ställde oss vid en av de många vagnarna som stod här och där på området. "Vad var det som hände, inne i tältet?" sade jag rakt på sak.
"Ja, det skulle jag också vilja veta", sade han och tittade på mig. "Vad menar du?", sade jag och förstod inte alls vad han menade. "Hur kommer det sig att jag inte kan uppfatta dina tankar? Vad är det du gör för att stänga mig ute?". Nu förstod jag verkligen ingenting. "Vah?", sade jag och tittade förvirrat på honom. "Gör du någonting för att hindra mig från att höra dina tankar?"
"Ehh.. Nej. Eller inte medvetet i så fall.". "Kan du nu vara så snäll att berätta för mig varför du tittade så konstigt på mig, och vad menar du med att du inte kan höra mina tankar?"
Det såg ut som om han övervägde ifall han skulle berätta för mig eller inte, men sedan nickade han och ställde sig lite närmare.
"Min gåva är -som du säkert förstått- att kunna uppfatta och "läsa" andra människors tankar när helst jag behagar. Hmm... hur ska jag kunna förklara det på bästa sätt..
Jag hör. Eller uppfattar människors "ytligaste" tankar utan att behöva anstränga mig det minsta. De tankarna som är som meningar, om man till exempel tänker "Jag undrar vart jag har lagt nycklarna" eller "Men gud så smal hon har blivit", Förstår du?" sade han och granskade mig.
"Jag tror det".
"Tankarna som är som ifall man skulle säga saker högt men man bara tänker det.
De tankarna kommer som sagt till mig utan att jag behöver anstränga mig. Faktum är att jag behöver anstränga mig för att inte höra dem, nu på senare tid har jag lärt mig att stänga ute dem helt och hållet utan att riktigt behöva koncentrera mig på det.
Och det är de tankarna jag inte kan uppfatta från dig, även om jag försöker höra dem." han gjorde en paus innan han fortsatte berätta.
"Sedan, för att uppfatta de mer djupa tankarna och känslorna måste jag koncentrera mig. Då kan jag till exempel bedöma vad personer tycker om, och känner i olika situationer. Men då måste jag med avsikt vilja veta det.
Hur bra jag kan höra människors tankar skiljer sig från person till person, men jag har aldrig upplevt att jag inte kunnat uppfatta någonting alls.
Och nu för att svara på din första fråga.
När jag vill höra människors tankar hjälper det om jag ser dem i ögonen, eftersom ögonen är ju som du säkert har hört, själens fönster. Och vad är själen om inte ens personlighet, ens samvete och ens sinne."
Han log mystiskt och började sedan prata igen.
"Jag fångade din blick för att se om jag då skulle kunna uppfatta någonting av vad du tänkte, och ja det gjorde jag. Inte så mycket kanske men en glimt."
Han tystnade och såg fundersam ut sedan tittade han på min och sade.
"Går du med på ett litet experiment för att se hur mycket jag måste försöka innan jag uppfattar dina tankar?".
"Eehhh, visst" sade jag, förundrar över det jag just hade fått höra. Han fick återigen det där tomma, eller var det kanske ett koncentrerat ansiktsuttryck.
"Nej, ingenting." sade han efter ett tag.
"Nu lät jag bara allas tankar närheten strömma in, utan att koncentrera mig. Nästa steg är att jag koncentrerar mig på dig och dina tankar" sade han och blundade.
Efter några sekunder öppnade han ögonen igen och skakade på huvudet. Han skrattade till. "Det här är mycket underligt, och mycket frustrerande. Okej, nu kommer jag att se dig i ögonen igen och försökte se in i ditt sinne".
Jag tittade återigen rakt in i de där lugna bruna ögonen, brukar bruna ögon se så kristall lika ut?
De var orange bruna närmast pupillen och blev sedan mer gulaktiga längre ut mot kanterna, sedan omgavs de av en mörkbrun ring längst ut. Han hade verkligen mycket vackra ögon.
Så sken hans koncentrerade ansikte plötsligt upp i ett leende. "Tycker du att att mina ögon är vackra?" sade han glatt, och en aning förvånat.
Jag kände en djup rodnad sprida sig över ansiktet, ojdå...
"Eehmm.. tja, de är det ju..", sade jag och log snett. Gud så dum jag kände mig.
Då ropade plötsligt någon -som måste varit flickan han pratade med tidigare- ifall allt var okej. "Jadå, jag kommer strax" ropade han tillbaka. Sedan vände han sig mot mig igen. "Jag måste gå och hjälpa Ciel att packa i ordning innan vi ger oss av, men det var roligt att träffa dig..?", sade han och höjde frågande på ögonbrynen.
Jag har aldrig utgett min sanna identitet till någon förut, eftersom jag vet att det inte alltid är det bästa man kan göra, speciellt inte där jag kommer ifrån...
Men honom ville jag inte ljuga för.
"Tysean, Tysean Ó Ceirin", sa jag och tog hans hand.
"Mio Wiltshire".
Han log när han vände sig om och gick tillbaka till flickan som satt och väntade på muren.
Själv slängde jag väskan över axeln och gick ut på den lilla vägen som ledde in till byn för att hitta någonstans att sova.
___________________________________
Anledningen till att Mio inte kan höra Tyseans tankar utan ansträngning är att han under åren aldrig visat vad han känner eller tänker för någon, det är lite svårt att förklara. Men han har som hållit allt för sig och inte velat visa någon hur han mår..
Åhh Gud så svårt det var att berätta utan att kunna använda händerna x)
Men han är inte "som en öppen bok" om man säger så xP
Och typ slutit sig innom sig själv, eller hur man ska kunna förklara det..
Åhh här hittade jag någonting :D
"Låt säga att en person har haft en jobbig uppväxt och 'slutit sig'/vänt sig inom sig själv för att orka med verkligheten."
Typ så x)
När föreställningen var slut hade jag bestämt mig för att jag var tvungen att få prata med honom, och få reda på vad det var som hänt. Det hade varit någonting egendomligt med sättet han tittat mot mig, som om han tittat in i mig och inte på mig. Han hade hållit kvar min blick av en anledning, och jag ville veta varför.
När man tittade sig omkring kunde man bara se skog och åkrar men bara några hundra meter därifrån låg en mindre stad, det var där jag hade fått reda på kvällens föreställning. Några timmar tidigare hade jag fått höra av ett par snubbar med blänkande motorcyklar att de var här för att se en en viss freakshow de hade fått tag på biljetter till, och eftersom de hade en extra, och jag enligt dem såg ut att behöva livas upp lite, frågade de mig om inte jag ville följa med. Och eftersom jag inte hade något bättre för mig så sa jag att det kunde jag väl göra.
Jag gick runt tältet i hopp om att finna tankeläsaren. Jag honom sitta på en stenmur och prata lågmält med en mörkhårig flicka. Hon såg att jag stod och tittade på dem, och sade någonting till pojken mittemot. Han vände sig om och såg mot mig, "Hej", sa han och log. Jag blev förvånad av hans reaktion, eftersom jag hade förväntat mig att han skulle bli irriterad över att jag stått och betraktat dem. "Eehh.. Hej, skulle jag kunna få prata med dej?", sa jag fåraktigt. "Ja, visst" sade han och hoppade ner ifrån muren. Vi gick en bit bort och ställde oss vid en av de många vagnarna som stod här och där på området. "Vad var det som hände, inne i tältet?" sade jag rakt på sak.
"Tysean, Tysean Ó Ceirin", sa jag och tog hans hand.
Själv slängde jag väskan över axeln och gick ut på den lilla vägen som ledde in till byn för att hitta någonstans att sova.
Camera info
Comment the photo
Jag kommer nog snart att skriva mer, man får som en kick av det ^^ <3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/noxis/494121539/
Visa toppen
Show footer