Elin brukade ständigt vara tyst. Sen började hon prata pyttelite. Nu pratar hon faktiskt hela meningar ibland. Framgång! Utveckling! Förbättring!

Tyvärr säger hon mest negativa saker som "Nämen, nej", "Men skärp dig", "Det är inte okej", "Meh! Så kan du ju inte göra", "Kuken!" och liknande tråkiga uttalanden som tyder på en skepsis mot hela den mänskliga arten. Har man ett längre samtal med henne så är det övergripande ämnet i regel också negativt. Det kan vara missnöje med klasskamrater, sitt yrke, sitt geografiska handikapp eller saker av typen med "Nu har vi roligt, men snart måste jag ju åka hem". Jag har svårt att tro att hon alltid är så negativ, och andra människor bekräftar mina misstankar om att Elin faktiskt kan säga positiva saker. Personligen har jag tog inte hört jättemycket från Elin, men det jag hör är ofta negativt. Och det är ju tråkigt, både för henne och för den som lyssnar. Man ska ju vara glad och se livet från den ljusa sidan (dock inte med kikare, för då kan man bli blind av att titta mot ljuset).

Det är svårt att säga så jättemycket mer om Elin, men man kan i alla fall konstatera att hon tycks prata mer, bli mer positiv och bli en mer kreativ lajvare. Och hon tar tag och styr upp saker. Det är bra. Det är uppskattat.

När jag blir snuskigt rik och fullständigt ekonomiskt oberoende så ska jag Gävle vara en av stationerna på min underjordiska, vakumtäta maglevtunnelbana. Antagligen en slutstation, för det finns inte så värst mycket vettigt bortom Gävle.

Är inte den här kommentaren ganska... negativ?