November
Monday 15 November 2010 photo 1/1
|
Monday 15 November 2010 photo 1/1
|
|
Publicerat i dag. 11:38
Ängeln är inte längre något gulligull i rosa och ljusblått. Steven Ekholm ser ängeln ta över rollen som antihjälte från den allt tandlösare vampyren medan Andreas Palmaer läser en modern änglasaga.
Redan Dante Alighieri misslyckades med det: att beskriva det Himmelska så att någon egentligen orkade bry sig. Alla som tragglat sig igenom "Den gudomliga komedin" håller nog med om att den mest läsvärda delen inte är uppe i det välstädade, vit-terapeutiska Paradiset, utan snarare djupt nere i det där andra stället. Paradiset blir helt enkelt alldeles för mycket av "ett strååålande, obeskrivligt vitt ljus som tusenfallt överträffar allt jordiskt ljus ...". Abstrakt, anemiskt. Och väldigt tråkigt.
Vår dragning till "bad guys" i litteraturen är inget nytt och en fullständigt begriplig reaktion mot våra västerländskt överbeskyddade och pensionsförsäkrade svenssonliv. Svältfödda på spänning söker vi i stället med ljus och lykta efter antihjältar att förfäras och förföras av. Länge har vampyrerna tillhandahållit denna litterära tjänst.
Men nu när den överexploaterade och alltmer tandlösa(!) vampyrgenren börjar tappa fart verkar det dock som om en efterträdare är på väg att etablera sig. Änglarna. Och vi talar inte om några kitschiga julkortsputti i rosa och ljusblått. De nya änglarna är i stället farligt amoraliska och blodtörstiga. Bleka som vampyrerna, övermänskligt vackra med en stark sexuell attraktionskraft är steget inte särskilt långt från våra älskade blodsugare. Business as usual, kan man säga.
Neil Gaiman har gjort det. Philip Pullman likaså. Även i Sverige har vi sett ett flertal författare som skrivit om änglar. Jorun Modén, Andreas Roman och Pål Eggert är bara några exempel från det senaste decenniet. Berättelsen om de trotsiga änglarna som av Den högste störtas ner från himlen är ju en av världens äldsta och mest fascinerande kriminalhistorier. Men vad hände egentligen med alla bevingade varelser som plötsligt tvingades dela jordytan med grymtande Neandertalare? Ämnet är verkligen ett bördigt litterärt fält.
Av den senaste tidens internationella storsäljare håller sig dock Becca Fitzpatrick med sin "Fallen ängel"(2010) klaustrofobiskt nära sin litterära förebild, Stephenie Meyers Twilight-serie. Vanlig tjej på gymnasiet dras till den nye mystiske killen i klassen som bär på mörka hemligheter. Byt sedan ut hunk-vampyren Edward Cullen mot den fallna hunk-ängeln Patch, och resten är ungefär likadant.
Roligare och smartare är däremot "Angelologi – änglarnas tecken" (2010) av Danielle Trussoni. Boken är en spännande bladvändare i Dan Browns duracellkaninanda och den kastar snabbt in läsaren in i en tusenårig kamp mellan nefilim, änglarnas grymma ättlingar här på jorden och angeologerna – de som gjort det till sin uppgift att bekämpa dessa.
Framtiden för ängelfantasy verkar alltså ganska ljus, så passa på. Med tiden kan vi nog räkna med att någon ny talang ur klanen Skarsgård spelar förtappad, men sexig ängel i kommande HBO-produktioner med påföljande allsköns änglahysteri. Och när fallna – men jättesnälla – änglar dessutom dyker upp i pekböcker För De Allra Yngsta vet vi att det åter är dags att byta bad guys.
Men där är vi inte ännu. Tack och lov.
Steven Ekholm
Visa toppen
Show footer