True friendship never ends

Kapitel 1

Jag är 165 cm lång, har brunt hår och grå-gröna ögon. Jag är som vilken annan 15-åring som helst. Jag utmärker mig inte ur mängden, om man säger så.
Jag älskar Selena Gomez, och det har jag blivit retad för, eftersom... ja jag är femton! Men jag älskar fortfarande min Selena!

- Saige! Kom ner och ät!
Det var min pappa som ropade ner mig för att äta frukost. Jag suckade och vände mig i sängen. Jag ville inte gå upp! Klockan var inte mer än fem på morgonen!
Jag låg kvar i sängen, lite för länge, och pappa ropade på mig igen.
-Saige! Om du inte kommer nu blir du utan frukost.
Min mage kurrade. Bäst att gå ner och få sig frukost i alla fall. Jag tog mig sakta upp ur sängen och gick ut ur mitt rum.
- Saige! ropade min pappa igen.
- Jag kommer, ta det lungt! ropade jag tillbaka, lite surt.
Jag gick ner för trappan och tog höger och kom in i köket. Det enda som fanns där inne var skåp och bänkar. Inget kylskåp, bestick eller mat.
På golvet stod det ett mjölkpaket, en engångsmugg och en smörgås. Jag suckade trött och satte mig på det kalla golvet.
Vi skulle flytta ut ur vårat hus, det var därför det var så tomt. Alla våra möbler och det mesta av våra saker var redan i vårt nya hus... i USA! Ja ni hörde rätt, Saige, flickan från Sverige, ska flytta till stora USA.
En ilning av spänning for genom min kropp.
Jag proppade in resten av smörgåsen i munnen och hällde den sista skvätten mjölk i engångsmuggen, och drack sedan upp det.
Min mamma kom in i köket med en stor svart sopkasse.
- Om du har nått skräp så släng det här, sa hon och höll fram påsen mot mig.
Jag slängde enggångsmuggen och det tomma mjölkpaketet i påsen.
- Är du klar än? frågade min mamma stressat.
- Nej jag ska sätta på mig kläder och packa ner mina sängkläder, sa jag och log ursäktande mot henne. Är du klar?
- Nej, jag måste kolla så att vi inte glömt något och plocka bort det sista skräpet, sa hon och skyndade sig ut ur köket igen på jakt efter skräp.

En timme senare satt jag i bilen på väg till flygplatsen. Mamma och pappa grälade igen:
- Vi skulle inte behövt lämna Saiges sängkläder hemma om det inte var för att du skulle ha med dig dina dumma verktyg, sa mamma surt till pappa.
- De är inte dumma, och vi kan köpa nya sängkläder till Saige när vi kommer fram! fräste pappa tillbaka.
- Köpa?! Köpa sa du! Vi har precis köpt ett hus! I USA! Vi kan inte köpa mycket på länge nu! tjöt mamma argt.
- Dämpa dig Irene! Det är klart att vi har råd med sängkläder till Saige, det går inte på mer än 13$ och det har vi råd med! Det är inte mer än 130 kronor!
Mamma tycktes tänka igenom det. Sedan mumlade hon:
- Jag antar att du har rätt i det.
- Ja där ser du!
Sedan blev det en lång tystnad när ingen sa nått. Pappa bröt tystnaden genom att prata med mig:
- Vad tycker du Saige, ska det bli spännande att åka till USA?
Jag lös upp och sa glatt:
- Ja det är klart!
Pappa skrockade nöjt.
- Det är min dotter det!

Jag såg flygplatsen bli mindre och mindre... hur den krympte tills allt var pyttelitet. Jag såg hur det blev blött på rutan när vi åkte igenom molnen och kom upp på andra sidan, i den alltid skinande solen.
- Vet du vad mamma?
- Nej vad då gumman? frågade mamma och strök mig över håret.
- Det här kommer nog bli mitt livs största äventyr.
Mamma log.

har du skrivit?