16 June 2007
Tre år. 1095 dagar. Ett oräkneligt antal timmar. Det är den tidsrymd vi har tillbringat tillsammans här på Holavedsgymnasiet. Vid höstterminens första dag 2004 låg studenten oändligt lång borta. Men, med facit i hand har dessa tre år, denna evighet, gått med ljusets hastighet.
När jag ser på vår klass kommer jag osökt att tänka på: "Enade vi stå - söndrade vi falla". Dock inte i ordens rätta bemärkelse, utan snarare tvärtom: "Söndrade vi stå - enade vi falla". För aldrig har väl så många velat så mycket på så många olika sätt, men ändå på något underligt vis lyckats få ihop ekvationen i slutändan? (Även om nu Sven Kärdhe kanske inte skulle hålla med om att just ekvationer och matematik är vår starka sida.)
Personligen tror jag att det är en styrka att kunna ena så många viljor. Det är en styrka att var och en får ha sin fria vilja. Det är en styrka att ta till sig andras åsikter. - Det är mångfalden, och inte enfalden, som är det unika med vår klass.
Vi kanske inte alltid har varit så smidiga att hantera för våra lärare, men det har heller aldrig varit vår avsikt. Vi har velat påvisa att lättvunna segrar inte ger samma sötma som resultat man har fått kämpa för. Dessa ord riktar vi då särkskilt till Birgitta "Då tycker jag att ni är lite tröga" Ahlm och Sven "Förstår ni inte det här är ni dumma i huvudet" Kärdhe.
Och kära klasskamrater, trots att våra viljor och åsikter är lika många som stjärnorna på himlen en augustikväll, kan vi nog alla enas om att kunskap visserligen är lätt att bära - men handen på hjärtat, borde inte någon ha talat om för oss hur mödosam vägen är för att skaffa sig den?! Här kan man verkligen tala om höga berg och djupa dalar.
Jag vill understryka att de måndagsmorgnar ni lärare sett hos med mörka ringar under ögonen... Det är studiecirklar och inget annat! För seriösa - det är vi!
Ni lärare har haft en enkel uppgift de här tre åren - att upprepa sådant ni redan kan för en samling unika och begåvade elever. För oss däremot har det handlat om blod, svett och tårar för att nå de fantastiska studieresultat vi gjort.
Vi är också en klass som till fullo har förstått och levt efter mottot att det är viktigare att kämpa väl än att segra. Detta har vi gång på gång bevisat i diverse idrottsarrangemang. Att vi sällan, eller kanske snarare aldrig, vinner beror inte på bristande förmåga, utan på sann humanism och kärlek till våra medmänniskor. Och därmed tycker jag att det som behövs sägas i det ämnet är sagt.
När jag nu ändå står här vill jag passa på att framföra mitt varmaste tack till alla lärare, och jag tror att hela klassen instämmer i detta. Ni har på ett utomordentligt sätt lyckats samordna ett maximalt antal inlämningar, projekt och prov på kortast möjliga tid såhär i slutet på terminen. Jag förstår att det måste ha krävts en planering av icke kända mått för att täcka varje minut av vår lediga tid.
Men trots era idoga försök att fälla oss på mållinjen så står vi här, i alla fall någorlunda enade och rakryggade, och ser fram emot att inom kort springa ut i våra vita studentmössor och möta vår ljusnande framtid. Min förhoppning är att vi kommer att hålla kontakten trots att våra vägar skiljs åt.
Allra sist vill jag påminna er om att livet inte bara är en lek - det är en dans på rosor också!
TILLÄGG: JAG SAKNAR ER REDAN!
Direct link:
http://dayviews.com/osofia/2007/6/16/