January
Sunday 20 January 2008 photo 1/1
|
Nostalgibild från sommaren 2005. På bild: Antonio, Emma H, jag och Anna. Skrivet söndagen den 20 januari 2008. Fick en enonym kommentar till mitt senaste dagboksinlägg (eller snarare över mitt skrivande överlag). Jag vill verkligen inte framstå som bitter, deprimerad, någon som konstant simmar i mörkret, verkligen inte. För jag är inte sådan. Det är ju det att jag känner mest för att skriva när jag mår kasst, för det är då jag måste ventilera mig. Praktiskt taget alla mina dikter och texter är mer eller mindra mörka, då de är skrivna just för att jag behövt ventilera mig och jag har lättast att fromulera mig då. När jag är glad, uppåt och allt är frid och fröjd har jag svårt att formulera mig så att det inte låter dumt, flummigt, ytligt, och då jag mår så bra känner jag inte att jag har behov av att skriva lika mycket. Skrivandet är livsviktigt, jag vill vill inte veta var jag skulle befunnit mig idag utan det. Det har räddat mig mycket i livet. I verkligheten gnäller jag inte alls på det sättet, bara då jag pratar ut med folk jag känner att jag kan prata med, de jag känner bryr sig och lyssnar. Men annars till det yttre kan det tyckas att jag har ett helt problemfritt liv, även om så inte är fallet. Jag gör mitt bästa för att tänka positivt, för jag vet mycket väl att negativitet inte för något gott med sig. Men när saker och ting tycks stå på rad för att slå emot en, då är det inte lätt att hålla hakan uppe. Tänker jag dock efter så finns det lika mycket upp- och nedgångar i mitt liv, om inte fler uppgångar. Ändå förstärker man det dåliga, av någon underlig anledning gör man det, iaf. jag och folk jag känner. Dock är det tack vare mörkret man kan uppskatta ljuset. Jag vet att jag är en jävligt bra tjej, som förtjänar det mesta, det bästa. Jag vet vad jag förtjänar, jag vet vad jag är värd. Men när man får höra att jag ständigt är värd något mer och ändå blir lämnad, då är det svårt att hålla fast vid den tron... Jag har kämpat med vikten och självförtroendet hela mitt liv. Än idag arbetar jag med att ta åt mig av komplimanger, ändå så krossas man helt för elaka kommentarer/kroppssråk/tonfall som kan dyka upp. Det är bara några få av de som är mig nära som känner mig ända inpå skinnet, och ni ska veta att de tycker att jag är en helt fantastiskt underbar människa och jag har till och med fått höra många gånger att de skulle vilja leva mitt liv. Jag ser skönhet i de mest elimentära ting, och det bländar mig, värmer mig inpå djupet. Tyvärr saknar många den egenskapen... Jag vill leva nu, njuta av livet. Och blir jag t.ex. kär i någon så faller jag helt och hållet. För blir jag kär blir jag det rejält och då satsar jag helhjärtat. Om man tror på något, då ska man satsa och inte jamsa/vara osäker/dra ut på det/ eller skita i det hela när det börjar bli allvar. Varje dag försöker jag göra mitt bästa för att ta tillvara på den dag, de timmar som givits till mig, och jag glädjs för att vara vid liv och trots allt ha en bra hälsa. För ända sedan jag varit 12-13 år har jag haft en otroligt stark övertygelse om att jag kommer att dö i förtid, på ett eller annat sätt, och detta gör att jag försöker ta tillvara på varje dag, att njuta och glädjas av och åt livet till fullo. Jag har blivit "mobbad", feldömd, ratad, sviken, sårad. Varit med i ett par bilolyckor, haft en nära-döden-upplevelse (ja, en äkta sådan, och det var så fruktansvärt att det inte går att beskriva), och jag och min familj befarar att jag fått samma sjukdom som mamma, vilket kommer att innebära kronisk smärta (mer eller mindre, och till och från) livet ut. Hennes enda råd till mig är att hålla huvudet högt, att njuta av livet, att inte ställa krav och press på mig själv och att ta hand om och vara rädd om mig själv, att njuta av livets ljusa stunder, åt allt det underbara. Livet är här och nu, ingen morgondag är garanterad. Som sagt: bara för att jag till största del skriver negativa saker och ting, så betyder inte det att mitt liv endast ser ut på det sättet. Antingen får jag låta bli att skriva så fort andan faller mig in för att ventilera det negativa, eller så får jag helt enkelt se till att försöka skriva oftare, så att jag kan få med allt det underbara som händer i mitt liv också. Tack du anonyma som skrev kommentaren till mig! Jag har nämligen många gånger funderat på att skriva ett sådant här inlägg för att förklara detta, men det har inte blivit av. Ytterligare ett tack för att du är en s.k. trogen läsare. =) Må lyckan vara med dig! Med vänliga hälsningar till er alla /Emma
Annons
Comment the photo
OammeO
Mon 21 Jan 2008 21:00
Svar till Anonym: Tack så mycket! Ja, skulle en utomstående läsa allt jag skrivit så kan man tro både det ena och det andra om att jag är deprimerad, självmordsbenägen, behöver psykologisk hjälp m.m. Därför får jag väl ta och skriva om allt annat också, dvs. det ljusa i livet. Ah, du har rätt i det du säger. Förr skrev jag alltid av mig av allt det ljusa med, och då skrev jag ända in i detalj vad som hänt, vad jag kände och liknande. När jag läser de texterna idag ever jag mig så lätt tillbaka till då och minns på pricken saker som jag glömt bort. Totalt har jag skrivit ca. 400 A4-sidor dagboksinlägg på datorn. Så du själv mår inte bättre av att skriva av dig av allt det dåliga och mörka? Själv kombinerar jag att prata med mina bästa vänner och att skriva. Ta hand om dig du med!
Anonymous
Mon 21 Jan 2008 19:56
Vad fint du skriver! Det värmer att du inte mår dåligt alltid. Jag bara lider så med andra som inte mår bra. Jag har också skrivit mycket, men så mycket mörker. Skulle jag idag läsa vad jag skrivit skulle jag troligen kollapsa. Därav har jag slutat skriva och ja, jag mår så mycket bättre. Alla ventilerar vi oss på olika sätt, men som du skriver skulle det vara kul att läsa om dina positiva sidor också, jag är övertygad om att de är många. Allt positivt man skriver stimulerar en också. Ta hand om dig!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/oammeo/153471703/
Visa toppen
Show footer