December
Thursday 28 November 2013 photo 2/2
|
ibland mår jag verkligen inte bra.
Min mamma kom in till mig igår kväll och gav mig dricka, hon frågade om jag var trött. Jag svarade "ja,visst" och grät. Jag tror dock mamma såg men inte ville fråga. Jag och mamma pratar aldrig om känslor, mina känslor för att vara specifik. Varje gång jag kommer hem efter skolan eller vart hos en kompis, då går jag direkt in till mitt rum och sitter vid datorn eller bara inte gör något. Jag har svårt för att prata om mina känslor. Det ända jag berättar för min mamma är, hur skolan var eller något vi skulle göra eller bara något som har hänt. Men inget om mig.
~Jag har mått skit flera gånger! Funderat ass mycket på om jag ska göra de. Ja ni vet, de nästan alla gör som inte mår bra. Men jag har gjort det en gång. Jag har lovat mig själv att inte göra de, men kommer jag hålla de löftet?
Jag kan inte svara på de.
Men jag vet inte heller varför jag mår som jag gör. Jag bara mår piss, men i skolan kan man inte se de. Jag ger då alltid ett leende på läpparna. Oftast ett fejkt. Nästan jämt ett fejkt.
Jag vet inte varför jag heller skriver om de här. Där mina vänner, directioners eller vem som helst kan se detta. Men vet ni vad? Jag orkar verkligen inte bry mig om att ni ser detta. Jag vill att en del av er ska se detta. Jag vill ha hjälp på nåt sätt. Men min mamma kommer jag aldrig prata med detta om, vi har inte den konversationen. Kommer aldrig ha.
Jag kan se ut som en rar tjej som inte får något jobbigt, det är bara en mantel för de inom mig. Hemma sitter jag i mitt rum och andas, tänker, gråter för de mesta. Men.. Jag vet inte varför.
Min mamma kom in till mig igår kväll och gav mig dricka, hon frågade om jag var trött. Jag svarade "ja,visst" och grät. Jag tror dock mamma såg men inte ville fråga. Jag och mamma pratar aldrig om känslor, mina känslor för att vara specifik. Varje gång jag kommer hem efter skolan eller vart hos en kompis, då går jag direkt in till mitt rum och sitter vid datorn eller bara inte gör något. Jag har svårt för att prata om mina känslor. Det ända jag berättar för min mamma är, hur skolan var eller något vi skulle göra eller bara något som har hänt. Men inget om mig.
~Jag har mått skit flera gånger! Funderat ass mycket på om jag ska göra de. Ja ni vet, de nästan alla gör som inte mår bra. Men jag har gjort det en gång. Jag har lovat mig själv att inte göra de, men kommer jag hålla de löftet?
Jag kan inte svara på de.
Men jag vet inte heller varför jag mår som jag gör. Jag bara mår piss, men i skolan kan man inte se de. Jag ger då alltid ett leende på läpparna. Oftast ett fejkt. Nästan jämt ett fejkt.
Jag vet inte varför jag heller skriver om de här. Där mina vänner, directioners eller vem som helst kan se detta. Men vet ni vad? Jag orkar verkligen inte bry mig om att ni ser detta. Jag vill att en del av er ska se detta. Jag vill ha hjälp på nåt sätt. Men min mamma kommer jag aldrig prata med detta om, vi har inte den konversationen. Kommer aldrig ha.
Jag kan se ut som en rar tjej som inte får något jobbigt, det är bara en mantel för de inom mig. Hemma sitter jag i mitt rum och andas, tänker, gråter för de mesta. Men.. Jag vet inte varför.
Camera info
Har ni en bra kurator på skolan annars? Eller kanske en ungdomsmottagning? Du behöver inte veta vad ni ska prata om, kanske bara prata av dig? <3
Srry att jag är jobbig men jag är så jävla orolig för dig! :'(
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/obrienastic/516775331/
Visa toppen
Show footer