Jag tog idag på morgonen och läste min fasters nyaste bok När någon fattas - En sorgbok. Den består av korta berättelser, dikter och böner om sorg. Och jag grät, och grät, och grät efter att ha läst den. Kanske berör berättelserna mig mer för att jag känner många av personerna det berättas om, t.ex. min farmor, min gammelfarmor och min kusin, men jag tror att det mest ändå är innehållet som berör. Ibland bär man fortfarande på sorgen efter någon som försvunnit ur ens liv fast man kanske inte lägger märke till det själv. De känslorna kan komma upp till ytan då man plötsligt berörs av något som kan vara totalt orelaterat till ens egentliga sorg, men som får en att gråta ut sorgen också över det andra.

Jag vet inte riktigt varför jag kastades in i en sådan okontrollerad gråtattack, men efteråt kändes det i alla fall bättre. Monica har i boken också funderat på hur man egentligen tänker sig döden, och de bilder som för mig fastnade var två stycken. Först tanken som man också kan få då man vaknar mitt i natten: "Det blir nog ljust igen. Vi måste bara sova lite först". Sedan tanken att fast man ligger ner på båtdurken och det gungar omkring en är man inte rädd, för man litar på den som står till rors. Och då man sätter sig upp igen kommer man att känna igen stranden och bryggan.

Döden tänkte jag mig så.

Tack. Ja, det är det nog.