March
Tuesday 25 May 2010 photo 1/7
|
Jag lovade visst att översätta texten jag lade upp 28.4., som jag skrivit första terminen i gymnasiet. Nå, varsågoda. Här är en översättning från finska till svenska.
Vänner över stamgränserna
"Nu är det inte längre tid att tveka" tänkte Aneril där han satt i sitt tält. "Varför känns det här då så konstigt?" Han såg ut genom öppningen och såg tusentals andra tält på ängen. Solen höll på att stiga och världen glänste i dess första strålar. Aneril skakade på huvudet.
"Det känns inte bra, inte alls. Jag har aldrig hört något ont om alverna. Och enligt de gamla berättelserna..." Han avbröt sina tankar, tog upp sitt svärd och gick ut ur tältet. Lägret höll på att vakna omkring honom, men i stället för att gå till sin far gick han snabbt igenom lägret och försvann in i skogen.
Leothil vaknade leende och var fortfarande på gott humör då hon gick ner för trapporna till matsalen. Hennes leende försvann dock snabbt då hon hörde sin fars och generalernas diskussioner.
"De närmar sig alltså" tänkte hon och gick ut igen. "Jag förstår inte hur allt har blivit såhär. I de gamla berättelserna sägs det ju.." Hon tänkte inte mer, utan tog sin pilbåge och koger och gick raskt in i skogen.
Halva dagen hade gått innan Aneril beslöt sig för att ta en paus. Han satte sig ner på en sten och skulle precis ta fram sin matsäck då han hörde steg. Han steg snabbt upp och tog svärdet i handen. Stegen närmade sig, och plötsligt uppenbarade sig en ung flicka framför honom. Både Aneril och flickan frös, han med svärdet höjt och hon med en pil på bågen. Anerils tankar snurrade i huvudet på honom och han stirrade på flickan. Hon hade långt, gyllenblont hår och var nästan lika lång som Aneril själv. På fötterna hade hon bruna stövlar som gick upp till knäna. Gröna byxor och en grön tuniia avslutade hennes dräkt, men det var hennes ögon som Aneril fäste uppmärksamhet vid. De var mossgröna, och när han såg in i dem kände han ingen rädsla och förstod att flickan var vänlig. Långsamt sänkte han sitt svärd.
Leothil såg länge på Aneril. Framför sig såg hon en ung pojke med ett svärd i handen, men hon var inte rädd. Pojken hade chokladbrunt hår som räckte till axlarna, och av hans kroppshållning såg man att han var en krigarson. På sig hade han svarta stövlar, bruna byxor och ett långt, mörkbrunt harnesk. Då Leothil såg in i pojkens nötbruna ögon kunde han utläsa att pojken var god och att de skulle kunna tala med varandra. Samtidigt som pojken sänkte sitt svärd tog Leothil bort pilen från bågen.
- Vem är du? frågade pojken på det allmänna språket. Och varifrån kommer du?
- Jag heter Leothil, svarade flickan efter en liten paus. Leothil Tindómerel. Och jag kommer från Lómelindë, där jag också bor.
Pojken blinkade till och tog ett par steg bakåt. - Du är alltså en alv? frågade han.
- Det är jag, svarade Leothil och såg på pojken. Och du är...en människa?
- Ja, svarade pojken. Mitt namn är Aneril Shanda och jag kommer från staden Darane. Min far Kazar...
- Han på väg mot Lómelindë, sade Leothil. Det vet vi. Ni är på väg att förgöra oss!
Aneril såg kyligt på henne. - Och vad har ni gjort de senaste åren? Suttit hemma? En hel arme alver förstörde Midarna, och alla som bodde där antingen dog eller tvingades överge sina hem!
Leothil såg ner i marken. - Jag vet. Men tro mig, vi ville aldrig skada någon. Min far ville bara...
- Ni ville väl få bort människorövarna från ert territorium, sade Aneril tyst. Om det är så, så förstår jag ert dåd. Men min far är ändå på kommande, och...
Båda stirrade nu på varandra. Utan att säga något mer förstod de att den andre var fiendes ledares barn. Men samtidigt förstod de att de hade någonting gemensamt. Aneril var den första som talade.
- Elerion Tinuldúrs dotter?
Leothil nickade. - Och du? Kazar Mildons son?
Aneril nickade också. Sedan log de mot varandra. De förstod båda den andres situation.
- Jag tycker att det här kriget inte är någon bra idé, sade Aneril sedan. Jag förstår inte hur min far kan tro att krig löser alla problem.
- Min far är också inne på samma spår, sade Leothil. Men vad har riktigt hänt? I de gamla berättelserna sägs det...
- ...att människor och alver en gång var vänner, fortsatte Aneril. Vi hade ett gemensamt förbund mot annat ont.
- Du har tydligen läst en hel del, log Leothil. Precis som jag. Men någon gång under de senaste århundradena har vi vänt oss mot varandra.
- Någonting måste göras, sade Aneril bestämt.
Hela eftermiddagen pratade de om allt mellan himmel och jord, och bägge lärde sig mycket nytt. När solen höll på att sjunka tystnade Leothil plötsligt. Hon vände huvudet mot väster och lyssnade stilla.
- Min far kallar på mig, sade hon sedan. Jag måste gå nu.
- Jag hörde ingenting, sade Aneril förvånad.
- Det var inte menat för dina öron, log Leothil och reste sig samtidigt upp.
- Vänta lite! Får jag träffa dig igen? frågade Aneril och reste sig också upp. Jag kan komma hit imorgon igen.
- Gärna, sade Leothil. Det här kriget måste stoppas. Vi måste prata med våra fäder.
- Jag ska försöka, sade Aneril. Kommer du imorgon?
- Jag kommer, sade Leothil innan hon vände ryggen åt Aneril och sprang in i skogen. Aneril stod på sin plats i några sekunder, men vände sig sedan om och började återfärden till armén.
Samma kväll ägde två liknande diskussioner rum på två olika ställen. I både försökte ett barn övertyga sin far om att kriget mot den andra stammen inte var en bra idé. Och i båda lyssnade inte fadern på sitt barn.
- Vi måste få bort människorövarna från vårt land! sade Elerion Tinuldúr till sin dotter. När de nu en gång marscherar mot oss kan vi samtidigt förgöra dem alla!
- Midarnas blodbad måste hämnas! försäkrade Kazar Mildon sin son. Och de demoniska alverna måste fås bort från den här världen!
Det var alltså två nedslagna ungdomar som möttes i skogen följande dag.
- Det lyckades inte, sade Aneril. Min far är alldeles för övertygad om att ni är den enda orsaken till att världen är så ond.
- Jag lyckades inte heller ändra min fars åsikt, sade Leothil. Men nu börjar det bli bråttom.
- Jag vet Vår armé är bara tjugo kilometer från er stad. Snart blir den omringad!
Leothil skakade på huvudet. - Nej, det är värre än så. En belägring skulle vi nog klara, men min far har redan tågat ut ur staden med sin alvarmé för att möta människoarmén.
Aneril stod lamslagen av förskräckelse. Det kunde inte vara sant! Arméerna skulle ju alldeles strax möta varandra.
- De kommer att förgöra varandra, viskade han. Ingen kan överleva en sådan strid.
- Och vi kan inte göra någonting, sade Leothil med alldeles vitt ansikte. Vi kan inte stoppa två hela arméer!
- Vi måste göra någonting! skrek Aneril. Samtidigt hördes hornstötar.
- Åh nej...nu börjar det! viskade Leothil. Aneril steg upp.
- Jag kan inte bara sitta här! sade han. Kommer du med mig?
Leothil nickade. - Jag kommer, sade hon, och tillsammans sprang de genom skogen.
Då de kom till skogsbrynet märkte de att de såg ner i en dal. Där, mitt i dalen, möttes de två arméerna. Kriget hade börjat. Ungdomarna såg förfärade hur vänner och bekanta slogs och dog. Aneril tog tag i Leothils hand. Han kände hur den skakade, och såg på alvflickan. Hon hade tårar i ögonen.
- Nej, sade hon. Nej, nej! SLUTA!
Ropet ekade i dalen, men samtidigt som Leothil ropade började ett ljus skina kring människopojken och alvflickans händer. Ljuset spred sig snabbt, och omgav snart de båda arméerna. Alla soldater slutade slåss och vände sig om för att se på ljuset. Leothil och Aneril såg förbluffade på varandra. Deras gamla kläder hade försvunnit, och i stället var de klädda i blädvita klädnader. Sedan såg de på sina händer, varifrån ljuset utgått. På handryggarna hade ett tecken uppstått.
Leothil flämtade. - Eredhwen sicandë! sade hon.
Aneril stirrade. - Symbolen! Symbolen för människornas och alvernas urgamla pakt!
De såg på varandra.
Nere i dalen mötte Kazar Mildon Elerion Tinuldúr. De hade båda känt igen såväl sitt eget som fiendens barn, och hade båda förstått varifrån ljuset kom.
- Det verkar vara tid att diskutera, sade Elerion till Kazar.
Kazar nickade. - Jag tror minsann att våra barn har hittat lösningen redan innan oss, sade han. Kanske vi äntligen lyckas leva i fred.
Leothil och Aneril såg sina fäder mötas, och suckade av lättnad.
- Tror du att vi borde gå med dem? frågade Aneril.
- Nej, sade Leothil. Jag tror att de klarar sig själva nu.
Alvflickan log mot människopojken, som log tillbaka. Sedan gick de ner i dalen, hand i hand.
"Nu är det inte längre tid att tveka" tänkte Aneril där han satt i sitt tält. "Varför känns det här då så konstigt?" Han såg ut genom öppningen och såg tusentals andra tält på ängen. Solen höll på att stiga och världen glänste i dess första strålar. Aneril skakade på huvudet.
"Det känns inte bra, inte alls. Jag har aldrig hört något ont om alverna. Och enligt de gamla berättelserna..." Han avbröt sina tankar, tog upp sitt svärd och gick ut ur tältet. Lägret höll på att vakna omkring honom, men i stället för att gå till sin far gick han snabbt igenom lägret och försvann in i skogen.
Leothil vaknade leende och var fortfarande på gott humör då hon gick ner för trapporna till matsalen. Hennes leende försvann dock snabbt då hon hörde sin fars och generalernas diskussioner.
"De närmar sig alltså" tänkte hon och gick ut igen. "Jag förstår inte hur allt har blivit såhär. I de gamla berättelserna sägs det ju.." Hon tänkte inte mer, utan tog sin pilbåge och koger och gick raskt in i skogen.
Halva dagen hade gått innan Aneril beslöt sig för att ta en paus. Han satte sig ner på en sten och skulle precis ta fram sin matsäck då han hörde steg. Han steg snabbt upp och tog svärdet i handen. Stegen närmade sig, och plötsligt uppenbarade sig en ung flicka framför honom. Både Aneril och flickan frös, han med svärdet höjt och hon med en pil på bågen. Anerils tankar snurrade i huvudet på honom och han stirrade på flickan. Hon hade långt, gyllenblont hår och var nästan lika lång som Aneril själv. På fötterna hade hon bruna stövlar som gick upp till knäna. Gröna byxor och en grön tuniia avslutade hennes dräkt, men det var hennes ögon som Aneril fäste uppmärksamhet vid. De var mossgröna, och när han såg in i dem kände han ingen rädsla och förstod att flickan var vänlig. Långsamt sänkte han sitt svärd.
Leothil såg länge på Aneril. Framför sig såg hon en ung pojke med ett svärd i handen, men hon var inte rädd. Pojken hade chokladbrunt hår som räckte till axlarna, och av hans kroppshållning såg man att han var en krigarson. På sig hade han svarta stövlar, bruna byxor och ett långt, mörkbrunt harnesk. Då Leothil såg in i pojkens nötbruna ögon kunde han utläsa att pojken var god och att de skulle kunna tala med varandra. Samtidigt som pojken sänkte sitt svärd tog Leothil bort pilen från bågen.
- Vem är du? frågade pojken på det allmänna språket. Och varifrån kommer du?
- Jag heter Leothil, svarade flickan efter en liten paus. Leothil Tindómerel. Och jag kommer från Lómelindë, där jag också bor.
Pojken blinkade till och tog ett par steg bakåt. - Du är alltså en alv? frågade han.
- Det är jag, svarade Leothil och såg på pojken. Och du är...en människa?
- Ja, svarade pojken. Mitt namn är Aneril Shanda och jag kommer från staden Darane. Min far Kazar...
- Han på väg mot Lómelindë, sade Leothil. Det vet vi. Ni är på väg att förgöra oss!
Aneril såg kyligt på henne. - Och vad har ni gjort de senaste åren? Suttit hemma? En hel arme alver förstörde Midarna, och alla som bodde där antingen dog eller tvingades överge sina hem!
Leothil såg ner i marken. - Jag vet. Men tro mig, vi ville aldrig skada någon. Min far ville bara...
- Ni ville väl få bort människorövarna från ert territorium, sade Aneril tyst. Om det är så, så förstår jag ert dåd. Men min far är ändå på kommande, och...
- Elerion Tinuldúrs dotter?
Leothil nickade. - Och du? Kazar Mildons son?
Aneril nickade också. Sedan log de mot varandra. De förstod båda den andres situation.
- Jag tycker att det här kriget inte är någon bra idé, sade Aneril sedan. Jag förstår inte hur min far kan tro att krig löser alla problem.
- Min far är också inne på samma spår, sade Leothil. Men vad har riktigt hänt? I de gamla berättelserna sägs det...
- ...att människor och alver en gång var vänner, fortsatte Aneril. Vi hade ett gemensamt förbund mot annat ont.
- Du har tydligen läst en hel del, log Leothil. Precis som jag. Men någon gång under de senaste århundradena har vi vänt oss mot varandra.
- Någonting måste göras, sade Aneril bestämt.
Hela eftermiddagen pratade de om allt mellan himmel och jord, och bägge lärde sig mycket nytt. När solen höll på att sjunka tystnade Leothil plötsligt. Hon vände huvudet mot väster och lyssnade stilla.
- Min far kallar på mig, sade hon sedan. Jag måste gå nu.
- Jag hörde ingenting, sade Aneril förvånad.
- Det var inte menat för dina öron, log Leothil och reste sig samtidigt upp.
- Vänta lite! Får jag träffa dig igen? frågade Aneril och reste sig också upp. Jag kan komma hit imorgon igen.
- Gärna, sade Leothil. Det här kriget måste stoppas. Vi måste prata med våra fäder.
- Jag ska försöka, sade Aneril. Kommer du imorgon?
- Jag kommer, sade Leothil innan hon vände ryggen åt Aneril och sprang in i skogen. Aneril stod på sin plats i några sekunder, men vände sig sedan om och började återfärden till armén.
Samma kväll ägde två liknande diskussioner rum på två olika ställen. I både försökte ett barn övertyga sin far om att kriget mot den andra stammen inte var en bra idé. Och i båda lyssnade inte fadern på sitt barn.
- Vi måste få bort människorövarna från vårt land! sade Elerion Tinuldúr till sin dotter. När de nu en gång marscherar mot oss kan vi samtidigt förgöra dem alla!
- Midarnas blodbad måste hämnas! försäkrade Kazar Mildon sin son. Och de demoniska alverna måste fås bort från den här världen!
Det var alltså två nedslagna ungdomar som möttes i skogen följande dag.
- Det lyckades inte, sade Aneril. Min far är alldeles för övertygad om att ni är den enda orsaken till att världen är så ond.
- Jag lyckades inte heller ändra min fars åsikt, sade Leothil. Men nu börjar det bli bråttom.
- Jag vet Vår armé är bara tjugo kilometer från er stad. Snart blir den omringad!
Leothil skakade på huvudet. - Nej, det är värre än så. En belägring skulle vi nog klara, men min far har redan tågat ut ur staden med sin alvarmé för att möta människoarmén.
Aneril stod lamslagen av förskräckelse. Det kunde inte vara sant! Arméerna skulle ju alldeles strax möta varandra.
- De kommer att förgöra varandra, viskade han. Ingen kan överleva en sådan strid.
- Och vi kan inte göra någonting, sade Leothil med alldeles vitt ansikte. Vi kan inte stoppa två hela arméer!
- Vi måste göra någonting! skrek Aneril. Samtidigt hördes hornstötar.
- Åh nej...nu börjar det! viskade Leothil. Aneril steg upp.
- Jag kan inte bara sitta här! sade han. Kommer du med mig?
Leothil nickade. - Jag kommer, sade hon, och tillsammans sprang de genom skogen.
Då de kom till skogsbrynet märkte de att de såg ner i en dal. Där, mitt i dalen, möttes de två arméerna. Kriget hade börjat. Ungdomarna såg förfärade hur vänner och bekanta slogs och dog. Aneril tog tag i Leothils hand. Han kände hur den skakade, och såg på alvflickan. Hon hade tårar i ögonen.
- Nej, sade hon. Nej, nej! SLUTA!
Ropet ekade i dalen, men samtidigt som Leothil ropade började ett ljus skina kring människopojken och alvflickans händer. Ljuset spred sig snabbt, och omgav snart de båda arméerna. Alla soldater slutade slåss och vände sig om för att se på ljuset. Leothil och Aneril såg förbluffade på varandra. Deras gamla kläder hade försvunnit, och i stället var de klädda i blädvita klädnader. Sedan såg de på sina händer, varifrån ljuset utgått. På handryggarna hade ett tecken uppstått.
Leothil flämtade. - Eredhwen sicandë! sade hon.
Aneril stirrade. - Symbolen! Symbolen för människornas och alvernas urgamla pakt!
De såg på varandra.
Nere i dalen mötte Kazar Mildon Elerion Tinuldúr. De hade båda känt igen såväl sitt eget som fiendens barn, och hade båda förstått varifrån ljuset kom.
- Det verkar vara tid att diskutera, sade Elerion till Kazar.
Kazar nickade. - Jag tror minsann att våra barn har hittat lösningen redan innan oss, sade han. Kanske vi äntligen lyckas leva i fred.
Leothil och Aneril såg sina fäder mötas, och suckade av lättnad.
- Tror du att vi borde gå med dem? frågade Aneril.
- Nej, sade Leothil. Jag tror att de klarar sig själva nu.
Alvflickan log mot människopojken, som log tillbaka. Sedan gick de ner i dalen, hand i hand.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ocean-soul/458830033/
Visa toppen
Show footer