January
Sunday 30 November 2008 photo 1/1
|
(på bilden : Mormor, Mamma, Morfar)
Förlåt för den långa texten, men var tvungen att skriva
av mig lite. Tror ingen lär läsa den, men åååja.
Ni behöver inte läsa den, det var mest för mig själv.
men jag blir imponerad om ni orkar, haha.
Jag och mamma var på adventfika hos morfar idag.
för er som inte vet, så har han alzheimers, och det är inte början, utan mer slutet.
Han kan knappt prata, han mumlar, inget av det han säger låter rimligt.
Men man sitter där, och håller med och nickar och skrattar när han skrattar.
Allt för att han ska bli glad och må bra. Nu kan han inte ens gå längre.
Det var så längesedan jag var där, och nu fick jag se att han sitter i en sån där rullstol.
Han kommer inte ur sängen själv, han måste lyftas ur med hjälp av en lift.
Nu börjar till och med hans kropp ge upp. Det krossar mitt hjärta.
Att se honom sådär hjälplös, det gör ont. Att mamma måste mata honom,
hon klappar honom på kinden och han tittar på henne, han känner henne, men vem är hon?
Han var alltid den som var den pigga gubben på hemmet där han bor,
han var inte så klar i huvudet, men han rörde sig jämt. Jämt.
När jag satt där och tittade på honom bara, kom tankarna tillbaka till barndomen.
När man var liten och det man oroade sig för då var att barbiedockan kanske hade
tappat ett ben, det var det värsta som kunde hända.
Han satt och tittade på mig, mycket, och varje gång han tittade på mig så log han.
Både mamma och hans hjälpperson märkte det, att han satt och bara tittade och log.
Han började skratta. Han mådde bra av att se mig. Nånstans där inom honom
så kände han igen mig, och han älskar mig. Det värmde att höra de säga det
och att se hans fina blåa ögon bara titta på mig.
De fina fina blåa ögonen som bara skriker godhet!
Mormor och morfar fanns alltid där, alltid, alltid, alltid.
Även när man gjorde något dumt, de fanns där. De skällde på en,
man blev jättearg, men de fanns där för en. De fanns där för mig.
De hade kunnat döda för min skull, jag älskar dom så himla mycket.
Det är de som alltid är min mening med mitt liv.
Jag älskar min mormor och min morfar, mest i hela världen.
Mitt liv är som det är tack vare de två mest fantastiska människor som jag någonsin träffat.
De gav mig den bästa barndomen jag kunnat få, de är bäst.
Men det jobbiga är, ingen av dem finns kvar, ingen.
Okej, morfar är kvar i livet, men han är inte min morfar.
Han är inte min riktiga morfar, han är Janne, han är inte morfar.
Han är inte han som ska lära mig alla fågelarter, alla gårdars namn på gålö,
han som lär mig grammatik, han är den smartaste jag känner.
Det är min morfar. Jag känner min morfar.
Jag vet att han älskar Jazz, att han målar med akvarellfärger, han har ett skrivbord vid
fönstret där han kan sitta och måla och titta ut över naturen. Han har speciella pennor
och pennvässare, en liten gummifigur står på hans skrivbord av en fotbollsspelare som
är Hammarbyare, för min morfar är det. Han hejar på Hammarby.
Han sitter ALLTID med benen i kors. Jämt.
Hans favoritkvinna i världen är mormor. Han gör allt för att hon ska bli glad.
Jag vet även att han pratar mycket, han är alltid positiv, han ser alltid snäll ut,
han är aldrig elak. Han kan vara sträng, men han är inte elak.
Det han säger sårar inte i hjärtat, det skär inte sönder.
Han är en bra pappa. Han är en bra, allt.
När mamma var liten skulle han hälla upp ett glas mjölk till henne,
han börjar hälla och istället för att säga ''stopp'' drar mamma undan glaset bara
och vips så är det mjölk över hela bordet.
Han blir kanske lite arg, lite irriterad, höjer rösten,men han är inte elak.
Min morfar är bäst. för mig, för min syster, för min mamma, för min pappa, för alla ni som känner honom. Ni vet precis vad jag menar.
Min mormor. Hon är den stränga i familjen. Hon har stenkoll på allt.
Hon är bäst. okej, man ska egentligen säga att hon ''var'' bäst, att hon ''var'' den stränga,
att hon ''hade'' stenkoll. Men NEJ, hon ÄR! hon HAR! för hon är inte borta.
Kanske i mänsklig form ja, men hon är ALLTID med oss, hon är alltid med mig. det är hon.
När jag är ledsen eller rädd, då tänker jag alltid att mormor är med mig så det kommer
inte hända någonting, hon kommer slå bort allt det onda runtomkring mig. Det vet jag.
Hon är en underbar människa. Även när hon hade det som jobbigast med cancern
lyckades hon alltid klämma fram ett leende så att varken jag eller ellinor (lillasyster)
skulle oroa oss eller verkligen förstå att det är något fel.
Hon hade också sina härliga stunder.
En kväll , när mamma hade sin pojkvän Thomas på middag, de var väl kanske 17 år kanske.
De sitter vid matbordet och mormor ska servera maten, allas tallrikar är tomma,
men inte Thomas. Haha. På hans tallrik har mormor lagt en kondom.
''alltid bäst att vara på den säkra sidan'' kan man nästan höra henne säga.
Mamma skäms, mormor är nöjd, morfar skrattar, thomas skäms.
Mormor var också väldigt beskyddande av sina svampställen runt i skogen här omkring.
När hon var ute och plockade svamp såg hon en ung man vid hennes svampställe,
då rusade hon fram som en galen tant och skrek ''hitta ditt eget svampställe!''
Han sprang därifrån och har inte synts til igen. haha, allt för hennes svampar.
En dag när jag kom hem från skolan. Detta var när mormor knappt hade något hår kvar
efter alla behandlingar. Hon satt på farstukvisten till deras hus, med en sjal över huvudet
för att dölja hennes hårlösa huvud, hon ler och ser jätteglad ut, hon njuter av livet.
Man kan inget annat än att skratta och gå fram till henne och ge henne en bamsekram.
Jag har så mycket fina minnen av mormor, mest bilder.
Hon trodde alltid på mig, Hon sa att ''carolina kommer gå långt.
hon är ett smart barn och det kommer gå bra för henne.
Henne, Anneli, behöver du aldrig oroa dig för. Ellinor däremot, det kan bli en utmaning''.
Hon trodde på mig redan då.
Den kvällen hon gick bort var jag inte där. Jag var inte på sjukhuset med mamma och morfar
för att hålla min mormor i handen och säga Hej Då. Gud, det gör så ont av att veta att jag
inte var där för min mormor. Hon som alltid varit där för mig.
Varför stannade du hemma Carro? Varför var du inte där? Varför Varför Varför?
Jag har ångrat det varje dag sedan det hände. och det var ändå ca 7 år sedan!
Jag har burit med mig detta i 7 år!! jag orkar inte. jag kommer aldrig kunna släppa det.
JAG ÄLSKAR MIN MORMOR OCH MIN MORFAR.
DE ÄR DE BÄSTA I HELA VIDA VÄRLDEN.
DE TROR PÅ MIG, ALLTID. DE FINNS ALLTID MED MIG, OCH KOMMER ALLTID ATT GÖRA.
Förlåt för den långa texten, men var tvungen att skriva
av mig lite. Tror ingen lär läsa den, men åååja.
Ni behöver inte läsa den, det var mest för mig själv.
men jag blir imponerad om ni orkar, haha.
Jag och mamma var på adventfika hos morfar idag.
för er som inte vet, så har han alzheimers, och det är inte början, utan mer slutet.
Han kan knappt prata, han mumlar, inget av det han säger låter rimligt.
Men man sitter där, och håller med och nickar och skrattar när han skrattar.
Allt för att han ska bli glad och må bra. Nu kan han inte ens gå längre.
Det var så längesedan jag var där, och nu fick jag se att han sitter i en sån där rullstol.
Han kommer inte ur sängen själv, han måste lyftas ur med hjälp av en lift.
Nu börjar till och med hans kropp ge upp. Det krossar mitt hjärta.
Att se honom sådär hjälplös, det gör ont. Att mamma måste mata honom,
hon klappar honom på kinden och han tittar på henne, han känner henne, men vem är hon?
Han var alltid den som var den pigga gubben på hemmet där han bor,
han var inte så klar i huvudet, men han rörde sig jämt. Jämt.
När jag satt där och tittade på honom bara, kom tankarna tillbaka till barndomen.
När man var liten och det man oroade sig för då var att barbiedockan kanske hade
tappat ett ben, det var det värsta som kunde hända.
Han satt och tittade på mig, mycket, och varje gång han tittade på mig så log han.
Både mamma och hans hjälpperson märkte det, att han satt och bara tittade och log.
Han började skratta. Han mådde bra av att se mig. Nånstans där inom honom
så kände han igen mig, och han älskar mig. Det värmde att höra de säga det
och att se hans fina blåa ögon bara titta på mig.
De fina fina blåa ögonen som bara skriker godhet!
Mormor och morfar fanns alltid där, alltid, alltid, alltid.
Även när man gjorde något dumt, de fanns där. De skällde på en,
man blev jättearg, men de fanns där för en. De fanns där för mig.
De hade kunnat döda för min skull, jag älskar dom så himla mycket.
Det är de som alltid är min mening med mitt liv.
Jag älskar min mormor och min morfar, mest i hela världen.
Mitt liv är som det är tack vare de två mest fantastiska människor som jag någonsin träffat.
De gav mig den bästa barndomen jag kunnat få, de är bäst.
Men det jobbiga är, ingen av dem finns kvar, ingen.
Okej, morfar är kvar i livet, men han är inte min morfar.
Han är inte min riktiga morfar, han är Janne, han är inte morfar.
Han är inte han som ska lära mig alla fågelarter, alla gårdars namn på gålö,
han som lär mig grammatik, han är den smartaste jag känner.
Det är min morfar. Jag känner min morfar.
Jag vet att han älskar Jazz, att han målar med akvarellfärger, han har ett skrivbord vid
fönstret där han kan sitta och måla och titta ut över naturen. Han har speciella pennor
och pennvässare, en liten gummifigur står på hans skrivbord av en fotbollsspelare som
är Hammarbyare, för min morfar är det. Han hejar på Hammarby.
Han sitter ALLTID med benen i kors. Jämt.
Hans favoritkvinna i världen är mormor. Han gör allt för att hon ska bli glad.
Jag vet även att han pratar mycket, han är alltid positiv, han ser alltid snäll ut,
han är aldrig elak. Han kan vara sträng, men han är inte elak.
Det han säger sårar inte i hjärtat, det skär inte sönder.
Han är en bra pappa. Han är en bra, allt.
När mamma var liten skulle han hälla upp ett glas mjölk till henne,
han börjar hälla och istället för att säga ''stopp'' drar mamma undan glaset bara
och vips så är det mjölk över hela bordet.
Han blir kanske lite arg, lite irriterad, höjer rösten,men han är inte elak.
Min morfar är bäst. för mig, för min syster, för min mamma, för min pappa, för alla ni som känner honom. Ni vet precis vad jag menar.
Min mormor. Hon är den stränga i familjen. Hon har stenkoll på allt.
Hon är bäst. okej, man ska egentligen säga att hon ''var'' bäst, att hon ''var'' den stränga,
att hon ''hade'' stenkoll. Men NEJ, hon ÄR! hon HAR! för hon är inte borta.
Kanske i mänsklig form ja, men hon är ALLTID med oss, hon är alltid med mig. det är hon.
När jag är ledsen eller rädd, då tänker jag alltid att mormor är med mig så det kommer
inte hända någonting, hon kommer slå bort allt det onda runtomkring mig. Det vet jag.
Hon är en underbar människa. Även när hon hade det som jobbigast med cancern
lyckades hon alltid klämma fram ett leende så att varken jag eller ellinor (lillasyster)
skulle oroa oss eller verkligen förstå att det är något fel.
Hon hade också sina härliga stunder.
En kväll , när mamma hade sin pojkvän Thomas på middag, de var väl kanske 17 år kanske.
De sitter vid matbordet och mormor ska servera maten, allas tallrikar är tomma,
men inte Thomas. Haha. På hans tallrik har mormor lagt en kondom.
''alltid bäst att vara på den säkra sidan'' kan man nästan höra henne säga.
Mamma skäms, mormor är nöjd, morfar skrattar, thomas skäms.
När hon var ute och plockade svamp såg hon en ung man vid hennes svampställe,
då rusade hon fram som en galen tant och skrek ''hitta ditt eget svampställe!''
Han sprang därifrån och har inte synts til igen. haha, allt för hennes svampar.
En dag när jag kom hem från skolan. Detta var när mormor knappt hade något hår kvar
efter alla behandlingar. Hon satt på farstukvisten till deras hus, med en sjal över huvudet
för att dölja hennes hårlösa huvud, hon ler och ser jätteglad ut, hon njuter av livet.
Man kan inget annat än att skratta och gå fram till henne och ge henne en bamsekram.
Jag har så mycket fina minnen av mormor, mest bilder.
Hon trodde alltid på mig, Hon sa att ''carolina kommer gå långt.
hon är ett smart barn och det kommer gå bra för henne.
Henne, Anneli, behöver du aldrig oroa dig för. Ellinor däremot, det kan bli en utmaning''.
Hon trodde på mig redan då.
Den kvällen hon gick bort var jag inte där. Jag var inte på sjukhuset med mamma och morfar
för att hålla min mormor i handen och säga Hej Då. Gud, det gör så ont av att veta att jag
inte var där för min mormor. Hon som alltid varit där för mig.
Varför stannade du hemma Carro? Varför var du inte där? Varför Varför Varför?
Jag har ångrat det varje dag sedan det hände. och det var ändå ca 7 år sedan!
Jag har burit med mig detta i 7 år!! jag orkar inte. jag kommer aldrig kunna släppa det.
JAG ÄLSKAR MIN MORMOR OCH MIN MORFAR.
DE ÄR DE BÄSTA I HELA VIDA VÄRLDEN.
DE TROR PÅ MIG, ALLTID. DE FINNS ALLTID MED MIG, OCH KOMMER ALLTID ATT GÖRA.
Comment the photo
Förstår din känsla faktisk!
Jag inser plötsligt att jag känner min morfar väldigt lite, eller asså inte lite. Men jag känner honom absolut inte lika mycket och på det sättet du gör med din morfar! Har iofs olika anledningar men iaf...
Puss på dig vännen!
Jag minns en annan gång när jag och sandra rodde ut till ön mitt emot, det var höga vågor och det blåste massa. Men vi hade ett gott humör och sjöng...hahah när vi kom i land stod din mormor där och log. Hon sa "Vad fint ni sjöng" vi skämdes, vi tänkte ju inte på att ute på sjön...där hörs ALLT!
Och det där du skrev om att du inte var där, och att det är jobbigt för dig.
Jag förstår dig mycket väl. jag var inte där när mamma gick bort, jag kom 30 min försent. Men jag tror att det var bra att du inte var där. som erika skriver.. det hade nog vart jobbigt för er båda. Hon visste och VET att du har henne i dina tankar, och hon ÄR med dig jämt. Överallt,varje dag. Du är aldrig ensam! Och du Carolina, du är begåvad, som din mormor sa. du kommer gå långt! i know it ;)
<3
Och att det aldrig kommer tillbaka ger en vanmakt och det är det värsta man kan känna.
Men att du inte var på sjukhuset var inget svek, det var en tillfällighet.
Och jag tror det minnet hade varit svårare att bära med sig i sju år, att vara där och se och det skulle nog varit jobbit för henne också att se dig så ledsen.
Du var alltid där annars och hon också, och så fortsätter det ju nu :)
Och allt fint hon sagt och känner om dig förändras inte, det är det viktiga <3
De blir alltid bra Carro, och du är bra. Din mormor o morfar va smarta människor, för de kommer bli nått stort av dig, Du är bra va du än gör <3<3
hehe, tack.
Men tack :) Ja mormorar är mysiga på det sättet, haha.
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ohdisco/301584888/
Visa toppen
Show footer