March
Tuesday 30 July 2013 photo 2/2
|
"Du vet Elliot? Det är jag."
Det brusar i öronen och den kalla vinden tar sig lätt igenom Olivers tunna kläder när han flyger, snabbt, snabbt som om det gällde den gyllene kvicken. Men han jagar ingen kvick idag. Han bara flyger ändå. Flyger så snabbt att det känns som att han faller, så snabbt så att han ska lämna alla känslor bakom sig och inte känna något annat än den kalla vinden som slår honom i ansiktet och som han tar sig igenom med våld.
"Aurora mår inte så bra. Hon vill inte träffa någon ikväll."
Oliver förstår inte ens varför han åkte hem till Auroras familj. Han borde förstått att hon inte ville prata med honom efter att ha skickat det brevet. Men han blev bara så chockad. Han kunde inte tro det. Han kände sig tvungen att träffa henne och få henne att säga det ansikte mot ansikte.
"...att vara kär i sin bästa vän..."
Oliver biter ihop och kämpar mot skuldkänslorna. Han borde ha fattat. Han borde verkligen ha fattat. Nu efteråt vet han ju att han tänkt tanken, flera gånger. Att hon kanske gillade honom fortfarande. Att hennes lite irriterade beteende när han pratade om killar var svartsjuka. Att hennes obekväma sätt när han kramade henne betydde att hon ville ha mer. Och så alla sorgsna blickar... Han trodde ju att det var för att hon skulle åka! Att hon bara betedde sig annorlunda för att hon visste att hon skulle åka till Paris snart och inte skulle träffa honom på länge. Han ville inte att det skulle vara på något annat sätt. Han vill inte det. Han vill ha kvar sin bästa kompis! De skulle ju skicka brev till varandra och ses på jullovet, blir det inget med det nu? Nej... Det blir inget mer med någonting...
"...jag inser att du nog aldrig mer kommer vilja träffa mig..."
Oliver drar av regeln från stalldörren och knuffar upp den. Han slänger kvasten åt sidan på en höbal och fortsätter in förbi spiltorna med pegaser. Längst in finns hans favorit, Euippe. Hon är ledarhonan och liksom alla pegaser i flocken är hon en Granian med silveraktigt grå päls, men hon har också en vit bläs, en strimma ner över mulen som gör henne speciell.
Euippe trampar först oroligt med hovarna när Oliver kommer in så plötsligt och rör vingarna som om hon vill veckla ut dem, men han lugnar snabbt ner henne. Han ställer sig tätt intill henne för att lägga armarna om hennes nacke och stryker en hand lugnande över manken medan han trycker ansiktet mot den varma hästkroppen.
"Förlåt för att jag lurade dig."
Han förstår inte hur hon kunde göra det. Han förstår inte att det ens fungerar. Elliot... Visst tänkte Oliver att det var något bekant med killen, men ändå! Hur skulle han kunna ha fattat... Elliot... Han fattar fortfarande inte... Kan det verkligen vara sant? Det är inte Aurora som ljuger då? Det är inte hon som hittar på något. Hon och Elliot kan inte vara samma person. De är ju så olika. Eller... är de verkligen det?
"...jag på transformationsdryck..."
Oliver minns hur Elliot grät sista gången han var hos Oliver. Hur det verkade som att han ångrat sig. Och... vad var det han hade sagt egentligen?
"Jag har gjort något. Något som jag kommer att ångra i hela mitt liv."
Oliver sluter ögonen hårt och pressar ihop läpparna medan han griper om den silvergråa manens sträva hårstrån. Det gör ont inombords av att tänka på det. Att han inte kommer träffa henne mer. Att han inte kommer förlåta henne för det hon gjort. Att hon inte mår bra av att vara med honom. Hon var hans bästa vän... Den enda han kunde prata med på riktigt...
Plötsligt drar Oliver upp grinden till spiltan. Han vill ut. Han vill flyga. Med en formel har han betslat Euippe och kan ta tag i tömmarna för att dra ut henne ur stallet, ut på gården. Olivers chef sover i huset en bit bort, men han märker nog inget. Oliver ska bara låna henne ett tag, det brukar han få... Utan att bry sig om att lägga på någon sadel klättrar Oliver upp på Euippes rygg, tar stöd med fötterna mot brädorna på den öppna dörren och slänger sig upp på hästryggen, framför vingarna. Han sätter genast igång henne och hon galopperar utan tvekan iväg över gården i full fart. När de stora vingarna vecklas ut lutar Oliver sig fram och låter manen blåsa bak i hans ansikte, han tänker inte ens se vart han är på väg. Det spelar ingen roll. Han vill bara flyga och flyga och aldrig landa. Euippe orkar så mycket längre och flyger så mycket snabbare än han någonsin kommer att kunna göra på sin kvast. Oliver önskar att han var en pegas. Då skulle han säkert inte ha de här problemen heller. Pegaser har inte vänner. De har bara flocken. De avlas bara under kontrollerade former, får elixir som gör att de inte parar sig utan ägarens tillåtelse. Så skönt att bara kunna flyga och bli styrd. Vara tillsammans med andra men utan några plikter. Vara fri och samtidigt kontrollerad. Man skulle vara en pegas...
Efter många timmars flygande på hög höjd är Oliver både genomfrusen och blöt, med känslorna bortdomnade och tankarna lämnade långt bakom sig. Regnet piskar honom i ansiktet och han ligger över pegasens rygg där han klamrar sig fast, med bara tömmarna i sina händer som säkerhet då luftdraget från de stora vingarnas rörelser gång på gång får honom att hasa fram och tillbaka på hästryggen och nästan glida av den. Till slut känner han hur han trycks fram mot djurets hals då hon dyker ner mot marken och han hindrar henne inte då hon landar på eget initiativ. Han har inte styrt henne på hela tiden, bara manat på henne att flyga snabbare. Han vet inte ens om de är kvar i Sverige längre men han bryr sig inte. Det verkar vara ett öde ställe åtminstone. Genom dimman kan Oliver se att höga berg reser sig omkring den dunkla dal där de landat. När Euippe landat och fällt ihop vingarna sjunker hon ihop på marken och Oliver glider ner bredvid henne där han kurar ihop sig på den blöta myren. Han ligger nära för att få värme från hennes kropp och provar snart att dra ut ena vingen ovanför sig, bara en liten bit. Till hans lättnad drar hon inte in den igen utan låter vingen bli vind- och regnskydd till Oliver där han kurar ihop sig som om han hoppas att han kunde stanna där för evigt.
"Pappa ska bo i England nu. Han och jag kan inte bo tillsammans mer. Vi måste dela på oss. Allihop."
Oliver börjar så till slut gråta, när han ser smärtan i sin mors ansikte klart framför sig, som om det hade varit ett färskare minne än vad det är. Hon älskade hans far fortfarande, Oliver vet det. Kanske älskade han henne också. Men det fungerade inte.
"Det är så det blir ibland."
Oliver gråter som han aldrig gråtit förut. Här ute i ingenstans med bara en pegas som sällskap är det som om han äntligen vågar släppa ut allt han hållit instängt i så många år. Han har saknat pappa. Han har saknat Emanuel och Kasper och önskat att allt skulle bli som förut när de var en familj. En hel familj. Men det tog slut för länge sen. Och när det tar slut kan det inte komma tillbaka.
"...aldrig mer..."
Aldrig mer familjen Stormhatt. Aldrig mer bästa vännerna Oliver och Aurora. Aldrig mer Benjamin, för Oliver var feg nog att bara springa ifrån honom när han äntligen sa det Oliver egentligen ville höra hela tiden. Varför blir det alltid så när man tycker om någon? Varför fungerar det inte? Varför är det alltid så att det alltid är skevt, alltid är någon som älskar lite mer än vad den andra gör och vill lite mer än vad den andra vågar? Det är ingen idé att försöka, det kommer ändå bara sluta på samma sätt igen. Bäst att bara... inte bry sig om någon... alls...
Det är flera dagar senare som Oliver kommer hem till sin lägenhet igen. Han har bott ett tag hos sin mamma efter att han lämnade tillbaka Euippe i stallet. Hans chef var sur, förstås. Han vill att Oliver frågar först och inte bara försvinner en hel natt och en dag, lämnar stalldörren öppen så att det verkar som att pegasen rymt eller blivit stulen. Men Oliver fick behålla jobbet i alla fall. Klart han fick. De har ju fått många fler beställningar nu efter SM och det är Olivers förtjänst. Han fick ledigt ett par dagar bara. För att vila upp sig. Det märktes ju att han inte mådde bra...
Oliver skyndar sig in i vardagsrummet där fönstret fortfarande står på glänt sedan han lämnade lägenheten. Auroras brev ligger mitt på golvet och ugglan Snitch travar runt i soffan med en halväten mus i näbben. När Oliver kör ut honom genom fönstret upptäcker han en liten hög med brev på fönsterbrädet. Snabbt tar han dem och sjunker ner på golvet för att börja bläddra mellan dem. Är någon av dem från Aurora? Ett brev där hon tar tillbaka det hon sagt kanske? Säger att det bara var ett skämt eller att han ska glömma det? Han skulle kunna glömma det om hon bad honom... De skulle kunna vara vänner igen och han skulle kunna låtsas som ingenting... Men han vill inte träffa Elliot igen...
Oliver river upp alla tre breven och tittar först bara kort på avsändaren innan han skummar igenom dem. Två brev är från Nemo. Han vill träffas igen. Han bjuder in Oliver nu om ett par dagar bara. På middag. Då Oliver inte svarade direkt skrev han tydligen ett till brev där han undrade om det första kom bort...
Oliver suckar frustrerat och trycker handflatorna mot sina stängda ögonlock. Varför? Varför måste han låta så desperat?!
"Jag undrar om vi kan ses igen..." "Jag vet inte om mitt andra brev kom bort..." "Skulle du vilja att jag lagar någon speciell middag till dig?"
Benjamin bjöd alltid Oliver på mat. Oliver bjöd aldrig tillbaka. Han gav inte något tillbaka. Bara sex. Inte ens äkta känslor, ingen trohet åtminstone. Han bara svek Benjamin. Fick honom att ta hand om hundarna när Oliver åkte bort med Jamie. Jamie som betalade resan och köpte kvast till Oliver bara för att han tyckte så mycket om honom. Oliver tolererade Jamies små smeknamn och romantiska kärleksförklaringar men tog det aldrig på allvar. Han ville inte. Han bara tog och gav aldrig något tillbaka. Inte konstigt att det inte fungerade.
"...för jag älskar dig så mycket..."
Det var samma sak med Aurora eller hur? Hon hade alltid med sig muffins eller kakor till Oliver. Hon lyssnade när han pratade om sina problem, men när hon pratade själv var Olivers tankar alltid någon annanstans. Han brydde sig aldrig om henne på riktigt. Han ville bara ha någon att umgås med som inte dömde honom och inte var ute efter något mer än vänskap... Om han bara hade vetat...
Oliver lämnar Nemos brev på golvet tillsammans med Auroras som redan legat där flera dagar. Han tar det tredje brevet och går iväg ut i köket för att hälla upp ett glas eldwhiskey. Det tredje brevet är en inbjudan till en fest, en fest som tydligen ska vara nu ikväll. Oliver har fått rätt många sådana på senaste tiden. Bekantas bekanta som plötsligt vill bjuda in honom bara för att han råkat bli lite känd i Quidditch-kretsar. Han brukar både bli smickrad och samtidigt tycka att de är falska. De kommer bara låtsas känna honom för att han är känd. Men den här inbjudan var lite annorlunda. Det var från en annan professionell Quidditchspelare, en i laget som kom tvåa i år. Oliver har träffat honom på en fest förut. Han kan tänka sig hur festen kommer att vara. Massor av Quidditchspelare och Quidditchintresserade som dricker tillsammans, spelar utmanande spel, kanske flyger lite innan de är för berusade för att hålla sig på kvasten, festar hela natten... Säkert en massa tjejer också, som det förväntas att man ska flirta med och försöka komma nära... Oliver har spelat det spelet förut. Han kan lätt göra det igen. Det är nog en sån fest han behöver nu faktiskt.
Bara minuter senare lämnar Oliver sin lägenhet igen på väg mot festen. Han kan svara på Nemos brev senare... När han bestämt sig hur han ska kunna tacka nej till inbjudan på ett fint sätt... Ett sätt som får honom att förstå att de inte kan träffas mer...
Det brusar i öronen och den kalla vinden tar sig lätt igenom Olivers tunna kläder när han flyger, snabbt, snabbt som om det gällde den gyllene kvicken. Men han jagar ingen kvick idag. Han bara flyger ändå. Flyger så snabbt att det känns som att han faller, så snabbt så att han ska lämna alla känslor bakom sig och inte känna något annat än den kalla vinden som slår honom i ansiktet och som han tar sig igenom med våld.
"Aurora mår inte så bra. Hon vill inte träffa någon ikväll."
Oliver förstår inte ens varför han åkte hem till Auroras familj. Han borde förstått att hon inte ville prata med honom efter att ha skickat det brevet. Men han blev bara så chockad. Han kunde inte tro det. Han kände sig tvungen att träffa henne och få henne att säga det ansikte mot ansikte.
"...att vara kär i sin bästa vän..."
Oliver biter ihop och kämpar mot skuldkänslorna. Han borde ha fattat. Han borde verkligen ha fattat. Nu efteråt vet han ju att han tänkt tanken, flera gånger. Att hon kanske gillade honom fortfarande. Att hennes lite irriterade beteende när han pratade om killar var svartsjuka. Att hennes obekväma sätt när han kramade henne betydde att hon ville ha mer. Och så alla sorgsna blickar... Han trodde ju att det var för att hon skulle åka! Att hon bara betedde sig annorlunda för att hon visste att hon skulle åka till Paris snart och inte skulle träffa honom på länge. Han ville inte att det skulle vara på något annat sätt. Han vill inte det. Han vill ha kvar sin bästa kompis! De skulle ju skicka brev till varandra och ses på jullovet, blir det inget med det nu? Nej... Det blir inget mer med någonting...
"...jag inser att du nog aldrig mer kommer vilja träffa mig..."
Oliver drar av regeln från stalldörren och knuffar upp den. Han slänger kvasten åt sidan på en höbal och fortsätter in förbi spiltorna med pegaser. Längst in finns hans favorit, Euippe. Hon är ledarhonan och liksom alla pegaser i flocken är hon en Granian med silveraktigt grå päls, men hon har också en vit bläs, en strimma ner över mulen som gör henne speciell.
Euippe trampar först oroligt med hovarna när Oliver kommer in så plötsligt och rör vingarna som om hon vill veckla ut dem, men han lugnar snabbt ner henne. Han ställer sig tätt intill henne för att lägga armarna om hennes nacke och stryker en hand lugnande över manken medan han trycker ansiktet mot den varma hästkroppen.
"Förlåt för att jag lurade dig."
Han förstår inte hur hon kunde göra det. Han förstår inte att det ens fungerar. Elliot... Visst tänkte Oliver att det var något bekant med killen, men ändå! Hur skulle han kunna ha fattat... Elliot... Han fattar fortfarande inte... Kan det verkligen vara sant? Det är inte Aurora som ljuger då? Det är inte hon som hittar på något. Hon och Elliot kan inte vara samma person. De är ju så olika. Eller... är de verkligen det?
"...jag på transformationsdryck..."
Oliver minns hur Elliot grät sista gången han var hos Oliver. Hur det verkade som att han ångrat sig. Och... vad var det han hade sagt egentligen?
"Jag har gjort något. Något som jag kommer att ångra i hela mitt liv."
Oliver sluter ögonen hårt och pressar ihop läpparna medan han griper om den silvergråa manens sträva hårstrån. Det gör ont inombords av att tänka på det. Att han inte kommer träffa henne mer. Att han inte kommer förlåta henne för det hon gjort. Att hon inte mår bra av att vara med honom. Hon var hans bästa vän... Den enda han kunde prata med på riktigt...
Plötsligt drar Oliver upp grinden till spiltan. Han vill ut. Han vill flyga. Med en formel har han betslat Euippe och kan ta tag i tömmarna för att dra ut henne ur stallet, ut på gården. Olivers chef sover i huset en bit bort, men han märker nog inget. Oliver ska bara låna henne ett tag, det brukar han få... Utan att bry sig om att lägga på någon sadel klättrar Oliver upp på Euippes rygg, tar stöd med fötterna mot brädorna på den öppna dörren och slänger sig upp på hästryggen, framför vingarna. Han sätter genast igång henne och hon galopperar utan tvekan iväg över gården i full fart. När de stora vingarna vecklas ut lutar Oliver sig fram och låter manen blåsa bak i hans ansikte, han tänker inte ens se vart han är på väg. Det spelar ingen roll. Han vill bara flyga och flyga och aldrig landa. Euippe orkar så mycket längre och flyger så mycket snabbare än han någonsin kommer att kunna göra på sin kvast. Oliver önskar att han var en pegas. Då skulle han säkert inte ha de här problemen heller. Pegaser har inte vänner. De har bara flocken. De avlas bara under kontrollerade former, får elixir som gör att de inte parar sig utan ägarens tillåtelse. Så skönt att bara kunna flyga och bli styrd. Vara tillsammans med andra men utan några plikter. Vara fri och samtidigt kontrollerad. Man skulle vara en pegas...
Efter många timmars flygande på hög höjd är Oliver både genomfrusen och blöt, med känslorna bortdomnade och tankarna lämnade långt bakom sig. Regnet piskar honom i ansiktet och han ligger över pegasens rygg där han klamrar sig fast, med bara tömmarna i sina händer som säkerhet då luftdraget från de stora vingarnas rörelser gång på gång får honom att hasa fram och tillbaka på hästryggen och nästan glida av den. Till slut känner han hur han trycks fram mot djurets hals då hon dyker ner mot marken och han hindrar henne inte då hon landar på eget initiativ. Han har inte styrt henne på hela tiden, bara manat på henne att flyga snabbare. Han vet inte ens om de är kvar i Sverige längre men han bryr sig inte. Det verkar vara ett öde ställe åtminstone. Genom dimman kan Oliver se att höga berg reser sig omkring den dunkla dal där de landat. När Euippe landat och fällt ihop vingarna sjunker hon ihop på marken och Oliver glider ner bredvid henne där han kurar ihop sig på den blöta myren. Han ligger nära för att få värme från hennes kropp och provar snart att dra ut ena vingen ovanför sig, bara en liten bit. Till hans lättnad drar hon inte in den igen utan låter vingen bli vind- och regnskydd till Oliver där han kurar ihop sig som om han hoppas att han kunde stanna där för evigt.
"Pappa ska bo i England nu. Han och jag kan inte bo tillsammans mer. Vi måste dela på oss. Allihop."
Oliver börjar så till slut gråta, när han ser smärtan i sin mors ansikte klart framför sig, som om det hade varit ett färskare minne än vad det är. Hon älskade hans far fortfarande, Oliver vet det. Kanske älskade han henne också. Men det fungerade inte.
"Det är så det blir ibland."
Oliver gråter som han aldrig gråtit förut. Här ute i ingenstans med bara en pegas som sällskap är det som om han äntligen vågar släppa ut allt han hållit instängt i så många år. Han har saknat pappa. Han har saknat Emanuel och Kasper och önskat att allt skulle bli som förut när de var en familj. En hel familj. Men det tog slut för länge sen. Och när det tar slut kan det inte komma tillbaka.
"...aldrig mer..."
Aldrig mer familjen Stormhatt. Aldrig mer bästa vännerna Oliver och Aurora. Aldrig mer Benjamin, för Oliver var feg nog att bara springa ifrån honom när han äntligen sa det Oliver egentligen ville höra hela tiden. Varför blir det alltid så när man tycker om någon? Varför fungerar det inte? Varför är det alltid så att det alltid är skevt, alltid är någon som älskar lite mer än vad den andra gör och vill lite mer än vad den andra vågar? Det är ingen idé att försöka, det kommer ändå bara sluta på samma sätt igen. Bäst att bara... inte bry sig om någon... alls...
Det är flera dagar senare som Oliver kommer hem till sin lägenhet igen. Han har bott ett tag hos sin mamma efter att han lämnade tillbaka Euippe i stallet. Hans chef var sur, förstås. Han vill att Oliver frågar först och inte bara försvinner en hel natt och en dag, lämnar stalldörren öppen så att det verkar som att pegasen rymt eller blivit stulen. Men Oliver fick behålla jobbet i alla fall. Klart han fick. De har ju fått många fler beställningar nu efter SM och det är Olivers förtjänst. Han fick ledigt ett par dagar bara. För att vila upp sig. Det märktes ju att han inte mådde bra...
Oliver skyndar sig in i vardagsrummet där fönstret fortfarande står på glänt sedan han lämnade lägenheten. Auroras brev ligger mitt på golvet och ugglan Snitch travar runt i soffan med en halväten mus i näbben. När Oliver kör ut honom genom fönstret upptäcker han en liten hög med brev på fönsterbrädet. Snabbt tar han dem och sjunker ner på golvet för att börja bläddra mellan dem. Är någon av dem från Aurora? Ett brev där hon tar tillbaka det hon sagt kanske? Säger att det bara var ett skämt eller att han ska glömma det? Han skulle kunna glömma det om hon bad honom... De skulle kunna vara vänner igen och han skulle kunna låtsas som ingenting... Men han vill inte träffa Elliot igen...
Oliver river upp alla tre breven och tittar först bara kort på avsändaren innan han skummar igenom dem. Två brev är från Nemo. Han vill träffas igen. Han bjuder in Oliver nu om ett par dagar bara. På middag. Då Oliver inte svarade direkt skrev han tydligen ett till brev där han undrade om det första kom bort...
Oliver suckar frustrerat och trycker handflatorna mot sina stängda ögonlock. Varför? Varför måste han låta så desperat?!
"Jag undrar om vi kan ses igen..." "Jag vet inte om mitt andra brev kom bort..." "Skulle du vilja att jag lagar någon speciell middag till dig?"
Benjamin bjöd alltid Oliver på mat. Oliver bjöd aldrig tillbaka. Han gav inte något tillbaka. Bara sex. Inte ens äkta känslor, ingen trohet åtminstone. Han bara svek Benjamin. Fick honom att ta hand om hundarna när Oliver åkte bort med Jamie. Jamie som betalade resan och köpte kvast till Oliver bara för att han tyckte så mycket om honom. Oliver tolererade Jamies små smeknamn och romantiska kärleksförklaringar men tog det aldrig på allvar. Han ville inte. Han bara tog och gav aldrig något tillbaka. Inte konstigt att det inte fungerade.
"...för jag älskar dig så mycket..."
Det var samma sak med Aurora eller hur? Hon hade alltid med sig muffins eller kakor till Oliver. Hon lyssnade när han pratade om sina problem, men när hon pratade själv var Olivers tankar alltid någon annanstans. Han brydde sig aldrig om henne på riktigt. Han ville bara ha någon att umgås med som inte dömde honom och inte var ute efter något mer än vänskap... Om han bara hade vetat...
Oliver lämnar Nemos brev på golvet tillsammans med Auroras som redan legat där flera dagar. Han tar det tredje brevet och går iväg ut i köket för att hälla upp ett glas eldwhiskey. Det tredje brevet är en inbjudan till en fest, en fest som tydligen ska vara nu ikväll. Oliver har fått rätt många sådana på senaste tiden. Bekantas bekanta som plötsligt vill bjuda in honom bara för att han råkat bli lite känd i Quidditch-kretsar. Han brukar både bli smickrad och samtidigt tycka att de är falska. De kommer bara låtsas känna honom för att han är känd. Men den här inbjudan var lite annorlunda. Det var från en annan professionell Quidditchspelare, en i laget som kom tvåa i år. Oliver har träffat honom på en fest förut. Han kan tänka sig hur festen kommer att vara. Massor av Quidditchspelare och Quidditchintresserade som dricker tillsammans, spelar utmanande spel, kanske flyger lite innan de är för berusade för att hålla sig på kvasten, festar hela natten... Säkert en massa tjejer också, som det förväntas att man ska flirta med och försöka komma nära... Oliver har spelat det spelet förut. Han kan lätt göra det igen. Det är nog en sån fest han behöver nu faktiskt.
Bara minuter senare lämnar Oliver sin lägenhet igen på väg mot festen. Han kan svara på Nemos brev senare... När han bestämt sig hur han ska kunna tacka nej till inbjudan på ett fint sätt... Ett sätt som får honom att förstå att de inte kan träffas mer...
Annons
Visa toppen
Show footer